Patrik Engellau

Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.

Koranen är motsägelsefull. I sura 5:51 står det:

TROENDE! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem.

Men sajten islam-svarar.se förklarar att en muslim trots detta kan utveckla personlig vänskap med en kristen, nämligen ”för att få honom/henne att förstå Islam. Allah SWT [arabisk akronym som står för ungefär ‘Ärorik är han och upphöjd’ ; PEs kommentar]  har beordrat alla muslimer att behandla goda icke muslimer med vänlighet och rättvisa”.

Sura 5:82 instruerar att många judar och kristna lätt kan omvändas till islam:

Helt visst ska du finna att bland alla människor är judarna och avgudadyrkarna de hätskaste fienderna till dem som tror [på denna Skrift]…[Men; PEs tillägg] när de [judarna och avgudadyrkarna; PEs upplysning] får höra hur det som har uppenbarats för Sändebudet, får du se hur deras ögon tåras [av rörelse], därför att de i detta känner igen en del av sanningen [och] de säger ”Herre, vi tror! Räkna oss bland vittnena…”.

Min hjärna kan inte få ihop islams uppfattning på annat sätt än att dess långsiktiga syfte är att alla folk ska bli muslimer så att konfliktanledningarna minimeras och det blir fred på jorden. På det viset är islam en fredens religion. Det går att förstå. Koranen säger att judar och kristna visserligen är opålitliga bundsförvanter, dock att en del av dem lätt kan omvändas till islam.

Men hur ska då islam förhålla sig till de otrogna vars ögon eventuellt inte tåras av rörelse vid åhörandet av Profetens ord, utan tvärtom framhärdar i sin exempelvis kristna tro?

Då blir det, enligt lite inlindade formuleringar i sura 8:38-40, andra bullar. Då går kampen ut på att jaga upp de otrogna, sanningens förnekare, och tvinga dem att välja mellan död och konvertering, till exempel:

[Muhammad!] Säg till sanningens förnekare: ”Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud].” 

Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud. Om de upphör ser Gud vad de gör; men om de vänder om [och på nytt gör motstånd mot tron] skall ni veta att Gud är er beskyddare – den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla! 

Ibland har islam tålamod och kan vänta på de otrognas omvändelse. Då kan kristna och muslimer leva någorlunda konfliktfritt vid varandras sida. Så här det varit under långa perioder av historien. Men tidvis tycks otåligheten flamma upp och muslimerna – vissa muslimer – tappa fördragsamheten med kristna och judar. Just nu verkar rastlösheten ha gripit omkring sig.

The International New York Times vittnar om utvecklingen:

I mer än ett årtionde har extremister siktat in sig på kristna och andra minoriteter som ofta betraktats som representanter för Västerlandet. Detta gällde särskilt i Irak efter den amerikanska invasionen, som förmådde hundratusentals att fly. ”Sedan 2003 har vi förlorat präster och biskopar och mer än 60 kyrkor har bombats”, sa Bashar Warda, den kaldeiske katolske ärkebiskopen av Erbil. När Saddam Hussein föll började de kristna lämna landet i allt större skaror och antalet kristna sjönk till mindre än 500 000 idag från mer än 1,5 miljoner år 2003.

Den arabiska våren gjorde allt värre. När diktatorer som Mubarak i Egypten och Qaddafi i Libyen störtades så avbröts deras skydd av minoriteter. Nu avser ISIS att helt och hållet utrota minoriteterna. Terrorgruppen vrider de kristnas tidiga historia i regionen – den väpnade förintelsen av den – för att urskulda gruppens historiska projekt. Nyligen publicerade ISIS videor som beskrev de kristnas status som andragradsmedborgare i kalifatet. De som vägrade betala jizya-skatten eller konvertera skulle förstöras, varnade speakern medan filmerna kulminerade med de kända scener där egyptiska och etiopiska kristna i Libyen fick marschera till stranden för att få huvudena avskurna medan blodet rann i vågorna.

Om muslimer, eller tillräckligt många muslimer, i dessa tider har fått ett historiskt utbrott av antikristet och antisemitiskt hat – är det då så klokt att bjuda dem välkomna till ett land som Sverige? Vi ska inte lura oss själva att det råder särskilt stora kulturella skillnader mellan ISIS och dem som flyr från ISIS.

Den dag det muslimska samfundet enstämmigt reser sig i avsky mot avrättningar som dessa i Libyen och som bombdåden i Paris – på samma vis som det svenska samhället ådagalagt sin fasa och vämjelse inför Trollhättemorden – då kanske jag tar tillbaka min fråga.