Mohamed Omar

Efter jihadisternas massaker i Paris införde Facebook en funktion där användare kunde välja att ha en fransk flagga framför sin profilbild. Vissa svenskar som använt funktionen har fått kritik för att de inte brydde sig lika mycket när jihadisterna slog till mot Beirut kort dessförinnan. Kritiken är orimlig, anser jag. Jihadisterna dödar människor och spränger saker i stort sett varje dag i olika länder. Ingen kan hålla reda på allt och visa lika starka känslor varje gång.

Frankrike är nära både geografiskt och kulturellt. Sverige och Frankrike ingår i en gemensam kultursfär: den västerländska. Fransk litteratur, konst och musik är välkänd i Sverige och har betytt mycket för oss under historien. En svensk konstnär som jag har ett särskilt förhållande till är Ivan Aguéli från Sala. Han föddes 1869 som John Gustaf Agelii, men ändrade John till Ivan eftersom han älskade Ivan Turgenjev. Eftersom han levde många år i Frankrike ändrade han stavningen på sitt efternamn. Jag skrivit flera artiklar om hans liv och tänkande. Jag har delvis identifierat mig med honom som en av få svenska kulturpersonligheter som, åtminstone under en period, tillhörde den islamiska tron. Som muslim kallade han sig Abd el-Hadi.

Aguéli var frankofil och levde många år i Paris under la belle epoque, den glada och hoppfulla tiden före första världskriget. Han var långtifrån ensam. Carl Larsson blev parisare, liksom Anders Zorn, Per Hasselberg, Karl Nordström och Richard Bergh.

Våren år 1890 reste Aguéli för första gången till Frankrike. Den 15 april steg han i land i Le Havre: ”… mitt kära sköna Frankrike, ljusets, smakens, civilisationens, hyfsningens hemland.” Aguéli studerade målarkonsten hos Émile Bernard i Paris. Här blev han också, liksom den mer kände Strindberg, intresserad av ockultism, den tidens ”modeandlighet”. På den vägen kom han så småningom i kontakt med islamisk mystik eller sufismen, och konverterade till islam. Redan då fanns det araber i staden. I ett brev hem skriver han att han av några araber i Paris lärt sig att leva på endast torrt bröd och några fikon dagligen. Strindberg lade vid ungefär samma tid märke till närvaron av arabiska och afrikanska studenter i Paris, närmare bestämt i Quartier latin, området mellan kajerna och Observatorieparken. ”Jag ser svartmanstudenter här hundravis”, skrev han, ”i alla färgskalans nuancer från dåligt kaffe till kimrök”.

Aguéli gick allt djupare in i islam. Han flyttade till Kairo i Egypten och började studera vid Al-Azharuniversitetet. Till det rent andliga intresset tillkommer ett politiskt engagemang. Han skriver ett manifest som hyllar sharia och kalifatet. Han tänker sig kalifatet som något slags platonskt styre med en filosofkung högst upp i hierarkin, omgiven av ett råd av lärda män. Han ger till och med upp sin största lidelse: att måla. Enligt traditionell sharia är det förbjudet att avbilda levande varelser.

Men lusten att måla blir till slut för stark. Aguéli försöker förklara den västerländska konsten för sina muslimska vänner för att kunna sammanjämka sin identitet som muslim med sin identitet som västerländsk konstnär. Ivan Aguéli och Abd el-Hadi, två namn, två identiteter, en människa. Efter flera års lidande väljer han dock konsten och tar åter upp penseln 1911. Aguéli känner sig alltmer som en främling i Egypten. På landsbygden jagas han av en fanatisk mobb. Han börjar skriva positivt om den engelska kolonialmakten och dess ”ordning”, och egyptierna kallar han ”vildar”. Han hyllar det engelska sättet att styra med ”järnhand i sammetshandske” och imponeras av de engelska soldaterna som uppför sig ”ytterst städat”.

Hans omprövning av sin islamiska tro sammanfaller med en längtan hem till Sverige och en ny syn på konsten. Han hade i sin ungdom varit influerad av franska moderiktningar som syntetism och symbolism. Nu sökte han nya sätt att uttrycka sig och nya, svenskare motiv.

En annan parisare, Richard Bergh, skrev så här i ett brev från 1887: ”Vi måste bli svenskar, vi hava nu länge nog varit fransmän”. Denna uppmaning skulle kunna stå som måtto för hela den rörelse av franskskolade svenska konstnärer som vände hem och upptäckte hembygden. Från förfranskning till försvenskning.

Karl Nordström var en äldre vän till Aguéli och en förgrundsgestalt för det nationalromantiska stämningsmåleriet. Han har i den svenska konsthistorien kommit att framstå som en av våra mest betydande landskapsmålare. Han begav sig till Paris 1881. Nordström tog från början till sig den franska impressionismen, en lätt och ljus färgskala, men gick under sitt ”hemvändande” över till djupblått och rött, den nordiska sommarnattens och skymningens färger.

Det var Richard Bergh och Karl Nordström som sommaren 1889 på Gotland hade uppmuntrat Aguéli att bli konstnär. Bergh tillhörde de ledande inom den konstnärsgeneration, som under sina studier i Frankrike på 80-talet anslöt sig till naturalismen och friluftsmåleriet och som efter återkomsten till Sverige skapade 90-talets nationella, romantiska och stämningsfyllda måleri.

Mot slutet av sitt liv tycks alltså Aguéli vilja göra samma resa, delvis genom att återknyta till sitt gotländska ungdomsmåleri, från kringflackande kosmopolitisk orosande med ”islamismen som sitt sanna fosterland” till en mer nationellt sinnad konstnär.

I breven från den sista perioden i Aguélis liv märks en helt annan ton än i brevet till Arthur Bianchini den 1 november 1895 där han klagat på ”det här usla västerlandet, med dess satans klimat”. I januari 1906 skriver han till modern om sin hemlängtan: ”Jag längtar efter skogar, trädgårdar, bondlandet, havskusten o. ingen idisslare skulle bli så glad som jag om han finge se en grön o. vacker äng eller betesmark.”

Han hade hatat sitt fosterland, som han förknippade med faderns stänga uppfostran, hans kalla och hårda temperament, och med ”det germanska kasernsamhället”, men som mogen man har han blivit emotionellt redo att åter försonas med ”mörker och snö” efter de många åren i ”ljus och öken”. ”Jag vill återvända till Sverige”, skriver han, ”och stanna kvar där och sluta fred med isen, snön, dimmorna och mörkret. Lika mycket som jag fordom önskade att fara ut, lika mycket vill jag nu vända hem igen”.

Fadern gick bort den 22 december 1896 och Aguélis hat mot fadern, vars faderskap han tvekar att erkänna, förbleknar långsamt med åren; barndomens förtryck blir allt mer fjärran och han kan se sitt hemland i norra Europa med nya ögon. Han vill använda de tekniker han har lärt sig och sin långa och gedigna erfarenhet till att skildra på nytt. Det hade krävts en omständlig resa för att – andligt och känslomässigt – slutligen komma hem igen.

Aguéli hade kunnat utvecklas till en av våra finaste landskapsmålare och folklivsskildrare om han hade fått leva. ”Det är tragiken i Gustaf Aguélis öde”, skriver konsthistorikern Axel Gauffin i sin monografi över Aguéli, ”att det blev honom förmenat att, som han önskade det, ’sluta fred med is och snö, med dimmor och mörker.’” Han hade tröttnat på den stekheta öknen och på egyptierna. Han vill måla våra svenska ”granna landskap” och ”gammalt hederligt bekant bondfolk i Dalarna”.

Den kärleken hade också blivit av mer ömsesidigt slag; svenskarna hade tagit emot hans konst med öppna armar, medan de muslimska egyptierna varken förstod eller uppskattade den, snarare tvärtom. Fram tills idag har den konst som återger levande väsen en mycket marginaliserad ställning i den muslimska världen. Den traditionellt troende muslimen i gemen finner denna konst suspekt, fanatikern hatar den och kan i värsta fall förespråka att konstverk förstörs och konstnärer mördas.

Det vackra hade funnits runt omkring Aguéli hela tiden; på Gotland och i barndomens Sala, i Dalarna och i de andra svenska landskapen, och mystiken, ja den fanns invärtes i honom, den kunde han bära med sig överallt. I ett brev till Richard Bergh, daterat den 18 juli 1915, uttrycker han sina spirande nostalgiska och nationella känslor: ”Jag återkallar i fantasien de nordiska landskap som jag har sett. Det beundransvärda Gotland, som avgjort är en outtömlig skönhetskälla. Dalaälvens nedre lopp stort och lugnt, med öar och holmar av en klar och enkel panteism, flärdlösa utan överflödiga prydnader, och där jag skalkades med små bondjäntor när jag var en liten pys. Säterdalen, ett smycke. Falun, som man tror är fult, är storslaget och infernaliskt med sina klippiga, helt förbrända röda slätter. Korsnäs (nära Falun) och tusen platser vilkas namn fallit mig ur minnet. Insjön och Siljan.”

Till sin mor skriver han från Spanien 15 juli 1916: ”Jag vill komma hem o. ta’ igen mig, måla ungdomstrakterna, Gotland på sommaren o. hösten, Dalarne på vintern o. våren, möjligen i Blekinge, eller på Västkusten. En Hälsingborgare här har talt så vackert om sin hemtrakt, så jag har lust att måla den på våren. Sveriges störste landskapsmålare, Karl Nordström, har rått mig till Kullen. Det är fullt med vackra saker i Salatrakten också, ifrån Stingtorpet o. Möklinta hela vägen norrut, Näckenbäck, Säter, Insjön o. Siljan.”

Till Carl Wilhelmson skriver han 29 augusti 1916: ”Du o. Nordström äro de mest nationella konstnärer som Sverige någonsin haft.” För Aguéli har ”nationell” blivit ett beröm. Han tror inte längre på behovet för ”den aristokratiska Kristusnaturen” att slita sig loss från fosterland och instinkter och kapa alla ”navelsträngar”. Ungdomens nietzscheanska yra är över.

Karl Nordström och Carl Wilhelmson hade gjort en liknande resa före honom, fast mindre dramatisk, utan några stopp i Egypten och utan att ha gått in i islam. För dem handlade det att gå från franska till svenska motiv i konsten, för Aguéli handlade det om att återupptäcka den västerländska kulturen, ja, vem han var innerst inne.

Wilhelmson, sjömansson från Fiskebäckskil, född 1866 och således nästan jämnårig med Aguéli, studerade i Paris vid 1890-talets början men åkte om somrarna hem till sin gamla mor och satte sig i hennes och grannarnas stugor för att måla kvinnor, gamlingar och barn i deras stillsamma inomhussysslor. Han hade en fot i vardera världen. Men så ”vänder han hem” för gott. Han sätter sig före att skildra det allvarsamma kustfolket i Bohuslän, deras liv i helg och söcken, i ett trovärdigt folklivsmåleri utan romantiska övertoner. Det var Wilhelmson som fick Aguéli att år 1911 ta upp penseln igen efter många års uppehåll. Han fick en friplats på Wilhelmsons målarskola på Odengatan 37 i Stockholm. ”Jag kommer att vara Wilhelmson evigt tacksam för den saken”, skriver han i ett brev den 3 oktober 1913.

Nordströms och Wilhelmsons måleri ger en antydan om vilken riktning Aguélis konst skulle ha tagit om han hade fått leva några år till. Han ville bli ”bondenkel”; inte abstrahera kubistiskt, som han hade gjort delvis under inflytande från islams bildförbud, utan måla verkliga bondjäntor, fula och fina, kanske litet som den Zorn han i sin ungdom med en fnysning avfärdat som en ”fähusrubens”. Fast Aguéli kände till – och i viss mån sympatiserade med – kubismen försökte han sig dock aldrig på att måla riktig kubistiskt. Och i detta skede går alltså hans målning åt ett helt motsatt håll, tillbaka till naturalismen från ungdomen, tillbaka till Gotland.

Författaren Erik Blomberg tar upp denna sinnelagsförändring i sin essä ”Ivan Aguéli och hans konstteori”. I samma essä berör Blomberg också Aguélis glödande hat mot sin fade och undrar, som den freudian han är, om inte skottet mot matadoren i Deuil i själva verket var riktad mot denne brutale djurplågare. Den 4 juni år 1900 skjuter ju Aguéli med revolver mot matadorerna i tjurfäktningen i Deuil. En av dem såras lätt. Aguéli döms till böter och villkorligt fängelsestraff. Processen mynnar ut i att tjurfäktning förbjuds i Frankrike.

Raseriet mot fadern, ”hatet till mitt fosterland, min ras, mitt naturliga språk, min uppfostran, till allt det som påminner mig om min ungdom och min förflutna tillvaros fasor”, hade försvunnit och han känner att han liksom Wilhelmson vill tillbaka till Sala och leva med sin gamla änka till mor.

Blomberg anmärker att Aguéli inte längre trivdes så bra med egyptierna. ”Samtidigt”, fortsätter Blomberg, ”drömmer han om svenska landskap att måla, främst Gotland, men även Dalarna och Västkusten. Han kallar Karl Nordström Sveriges störste landskapsmålare och ger också uttryck åt beundran för Prins Eugén och Carl Wilhelmson.”

Min egen resa har vissa likheter med Ivan Aguélis. Som sjuttonåring började jag utforska islam. Jag gick till moskén och lärde mig att be den islamiska bönen. Jag lärde mig vad som är halal, tillåtet, och vad som är haram, otillåtet. Med tiden fick jag det allt svårare att vara trogen islams traditionella normer och samtidigt helt och fullt bejaka min kärlek till film, konst, litteratur och musik. Den kärleken vann.