För ett tiotal år sedan gav jag ut en liten bok, och releasen kom att ligga på en av de hetaste försommardagarna i mannaminne. Jag hade bjudit in ett antal personer i bekantskapskretsen, och det blev trångt i förlagets lokaler. Bland dem som infann sig var Christopher Toll. Han bar en tredelad linnekostym, slips med kråsnål, stråhatt, käpp och handskar. Mycket aktivt deltog han i samtalet.

Nu ser jag att Christopher Toll är borta, 84 år gammal. Därmed har jag förlorat en brevvän. Christopher Toll odlade konsten att skriva brev. Han var en som svarade rappt och skrev långt, gärna med verbens pluralformer där de skulle. Han redde ut frågor och intresserade sig ofta för detaljer. Han visste som vetenskapsman att djävulen sitter i detaljerna. Själv hade han lätt för att prisa andra.

Samma dag som hans dödsannons stod i tidningen gjorde jag en notering. Jag skrev att han var ”en äkta humanist som inte satte sig på andra utan tyckte om att lyfta andra”. Och det är faktiskt alldeles sant.

Det var orientalist han blev, professor i arabiska vid Köpenhamns universitet. Han skrev en bok om den arabiska litteraturens historia, utkommen i flera upplagor på svenska. Givetvis behärskade han även ett flertal andra språk. Han hade familjerötter hos den tysk-baltiska adeln, och det hände att han författade långa genealogiska uppsatser om ”Die baltischen Ritterschaften”. En del av detta hade jag nytta av i mitt eget arbete.

Det förs diskussioner om värdet av humanistisk kunskap. Ibland är tonen nedlåtande, ibland fylls den med oro: håller vi på att gå miste om något som många människor anser ovidkommande? Genealogi skapar inte välstånd! Kulturarvet förskingras! Jag anser att man måste vara mycket konkret i sådana diskussioner.

På nittiotalet, när jag arbetade på Svenska Dagbladet, blev jag bjuden på lunch av Christopher Toll. Han dukade upp i sitt och hustrun Irenes vackra bibliotek på Valhallavägen. Det var en artikelidé han ville tala om. Vi kom överens om att han skulle skriva. Artikeln handlar om homosexualitetens väsen. Toll ser det homoerotiska som en valhandling som måste inge respekt. Men all erotik måste inte fullbordas – vi ligger inte med alla som vi tycker väldigt mycket om – och även detta måste respekteras. Detta var en tankelinje i artikeln. Min före detta kollega på radion Göran Sommardal, sinolog för övrigt, sade att detta var det intressantaste han någonsin läst i ämnet.

Här finns ett värde, som kanske inte kan omsättas i omedelbar nytta. Jag tror att den handlar om en anda, en intellektuell öppenhet som ligger medborgarandan nära. Det är ett värde som skulle kunna kallas ett mänskligt behov. Man behöver kunna föra sådana här resonemang, också om de inte leder någonstans eller pekar i bestämd riktning. Humanisten är en specialist som inte tvekar att vara generalist.

Jag har i min yrkesutövning mött åtskilliga sådana, svenskar och utlänningar. Christopher Toll hör dit, men ändå är han inte en i raden. Ty alla har de sin särskilda lyskraft! De går inte att sortera. Här är inte jude eller grek, inte höger eller vänster.

Vi umgicks nästan inte alls i privata sammanhang, Toll och jag. Men även en annan gång bjöd han hem mig – jag tror det var efter ett brev där jag berättade om hur jag höll på att smaksätta min besk – och då bad han mig att pröva några egenkryddade brännvinssorter. En före detta ambassadör i Ankara var också med. Naturligtvis var snapsen en förevändning. Tolls ärende var att diskutera en annan bok jag just då hade utkommit med, en tunn skrift om den osmanska historien. Han visste vad formerna, låt oss kalla det etiketten betyder.

Dessa människor är tillgångar i alla anständiga samhällen. De berikar. De har inte sällan udda kvaliteter som får en att glatt häpna. Vad gör jag nu? Jag sitter och översätter en samling berättelser av den Riga-födde tyske författaren Werner Bergengruen, med svenska rötter på fädernet: Der Tod in Reval. Vem tipsade mig på honom? Christopher Toll.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.