Mohamed Omar

I senaste numret av tidskriften Respons (5/2015) recenseras den liberala muslimen Hanna Gadbans bok Min jihad. I boken berättar hon om sitt försök att förena liberalism med islamisk tro. ”Det hör inte till vanligheterna”, konstaterar recensenten, ”att vi begåvas med böcker på svenska i vilka muslimer för resonemang om sin egen religion och dess utmaningar.”

Men Gadban kartlägger också islamistiska aktiviteter i Sverige och visar hur islamister på grund av svenska politikers och byråkraters naivitet och slarv lyckats flytta fram sina positioner. Hennes slutsatser bygger på omfattande research, framför allt bevakning av sociala medier.

Recensenten Pierre Durrani, som skriver under rubriken ”Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism”, är dock minst lika intressant som den recenserade bokens författare. Han nämner sin bakgrund i förbigående:

”Efter tretton år som utövande muslim, tio år som ledamot i Sveriges Unga Muslimers styrelse, ett tvåårigt medlemskap i Muslimska Brödraskapet (MB) och erfarenheter av och insikter i den brokiga och ibland bråkiga scen som är islam i Sverige, vågar jag tillstå: vi har fog för oro.”

I oktober 2012 bjöd jag Pierre Durrani till Uppsala för att berätta om sin resa från islamism till sekulär demokrati. Hans berättelse liknar min, jag var ju också muslimsk sökare under många år. Pierre växte upp med en pakistansk far och en svensk mor på Söder i Stockholm. Han uppfostrades i pingstkyrkans tro. Som tonåring var han punkare och anarkist ett tag. Stod på barrikaderna. Efter en resa till Pakistan konverterade han till islam.

Pierre blev så småningom en ledande gestalt inom den unga islamiska miljön och talade i moskéer och på konferenser. Han framträdde i teve, radio och tidningar som representant för “blågul islam”, ett koncept han var med och lanserade. Det var också han som hittade på namnet Sveriges Unga Muslimer (SUM). Han studerade ett år på Muslimska brödraskapets skola i Frankrike. Efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001 fick han under en vecka redigera Expressens debattsida och debatterade i teve med Carl Bildt.

Det är alltså en lång erfarenhet och en god insyn i islamiska miljöer i Sverige som gör att Pierre menar att vi har fog för oro. Framför allt är det salafismen, en puritansk och intolerant strömning inom sunnitisk islam, som bekymrar både Pierre Durrani och Hanna Gadban. I sin recension skriver han:

”De salafistiska islamtolkningar och grupper, ibland kallade wahhabiter, som figurerar i boken är ett stort problem, oavsett om de är politiska eller apolitiska. Det är en ytterst osund islamtolkning som tyvärr spridits över den så kallade muslimska världen de senaste 40 åren med hjälp av petrodollar, och nu även etablerar sig i väst.”

I detta instämmer jag helt.  Även den apolitiska och icke-jihadistiska salafismen, bör bekymra oss eftersom dess spridning vidgar rekryteringsmöjligheterna för de salafitiska jihadisterna i Al-Qaida och Islamiska staten (IS). När en muslim väl har anammat den icke-våldsamma salafismen blir steget till den våldsamma salafismen kortare.

Salafism och wahhabism betecknar i stort sett samma sak. ”Salafism” används av anhängarna själva, det är en konfessionell självbeteckning, medan ”wahhabism”, efter rörelsens grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab, används av utanförstående och kritiker för att markera att rörelsens lära är en tolkning av islam och inte liktydig med islam i sig. Wahhabiterna kallar sig själva salafiter som ett sätt att göra anspråk på att de följer de tidiga muslimerna, ”salaf” eller ”föregångarna” och inte någon ny tolkning.

Det är också intressant vad recensenten Pierre Durrani, som ju suttit i styrelsen för Sveriges Unga Muslimer, och alltså är en insider, har att säga om kopplingarna mellan islamiska organisationer i Sverige och de så kallade ”moderata” islamisterna i Muslimska Brödraskapet:

”En annan, i mina ögon långt större, utmaning, är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden.”

Detta har som sagt kunnat fortgå år efter år på grund av svenska politikers och byråkraters slarv, okunnighet och naivitet. ”Att just dessa grupper i Sverige”, skriver Pierre, ”också kunnat etablera sina positioner via skattemedel är helt oacceptabelt.” En del av dessa grupper har till exempel fått pengar för att ”bekämpa islamofobi” samtidigt som de själva drivits av ett närmast patologiskt hat mot shiamuslimer. Pierre Durrani riktar följande råd till de som har ansvar för utvecklingen:

”Bjud in moderata islamister till ärlig dialog där man lägger alla kort på bordet. Lagför våldsbejakande islamister och håll ett vakande öga på och en kritisk distans till salafister.”

Om jag förstår Pierre rätt så handlar det om en dialog som både är tillräckligt lång och djup för att dessa ”moderata” islamister inte ska kunna slingra sig och dölja sina verkliga mål. Och det viktigaste rådet av allt, något som borde ha gjorts för länge sen. Ja, jag begriper inte hur man år efter år kan fortsätta skänka skattepengar till dessa skumma, islamiska organisationer:

”Och framför allt, upphör omedelbart att slussa skattemedel till religiösa grupper som inte på allvar de demokratiska spelregler som vårt samhälle vilar på.”

Jag kan inte annat än instämma i Pierre Durranis beskrivning av läget och hans förslag till förbättringar. Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism. Pierres röst borde höras mer i diskussionen om islam och islamism. Inte bara som recensent utan som författare till egna artiklar och böcker. Hans erfarenheter som insider inom bland annat Sveriges Unga Muslimer och det internationella Muslimska Brödraskapet är ytterst värdefulla.