Bitte Assarmo

Flyktingkrisen fortsätter och till Sverige kommer nu ca 9000 asylsökande i veckan. På bara ett par veckor har regeringen bytt ståndpunkt från att allt är under kontroll till att migrationsminister Morgan Johansson går ut öppet och säger att gränsen är nådd.

Det säger även finansminister Magdalena Andersson. Ladorna är åter tomma, och hon utesluter inte att ”se över” områden som personlig assistans för att finansiera flyktingmottagandet.

Att dra in på personlig assistans för att finansiera flyktingmottagandet är en djupt människofientlig idé som slår mot samhällets allra svagaste. Det finns ingen ursäkt för att föra en så huvudlös politik att den välfärd, som hårt arbetande medborgare jobbat fram under decennier, urholkas för dem som behöver den bäst.

Gjort är dock gjort och de svenska skattebetalarna kommer att påverkas under lång tid. Den nuvarande regeringens tid vid makten kommer med största sannolikhet att ihågkommas som en tid av kaos, anarki och amoralisk ansvarslöshet. Och det som regering och riksdag nu måste göra är att sänka sina egna löner med åtminstone 25 procent.

En lönesänkning för regering och riksdag gör sannolikt varken till eller ifrån vad gäller statliga inkomster. Det är helt enkelt en fråga om moral, en egenskap som kanske är viktigare än någonsin om de styrande ska visa sig värdiga någon respekt från medborgarna. En rejäl lönesänkning för ministrar och riksdagspolitiker skulle ge en viktig signal om att de, som inte drar sig för att låta funktionshindrade, handikappade och äldre betala för strävan efter att vara den bästaste, finaste, snällaste och mysigaste stormakten på jorden, även är beredda att själva dra sitt strå till stacken och uppoffra sig för de principer de kräver att andra ska uppoffra sig för.

Man kan hävda att de redan gör det. Det är ju de som fattar de politiska besluten, som tar det politiska ansvaret, som jobbar i princip dygnet runt för att hantera situationen. Men vad är det egentligen för ansvar de tagit? De har, genom sina stormaktsanspråk, försatt landet i en situation som de till och med själva anser vara ohållbar.

Än mer intressant: Hur påverkas de på ett rent personligt plan? Märker de av krisen? Sannolikt inte. De har fortfarande råd med vård och privata försäkringar, de har fortfarande råd att konsumera i samma utsträckning som tidigare, de lever även fortsättningsvis i homogena områden i relativt välbeställda kommuner utan alltför stora kostnader för flyktingmottagande och integration.

Kort sagt – beslutsfattarna behöver inte ta några personliga konsekvenser av sina egna beslut. Det är andra – samhällets svagaste – som får ta konsekvenserna.

Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Politiker som Magdalena Andersson, som öppet menar att det är i sin ordning att minska livskvaliteten för människor med funktionshinder för att finansiera en flyktingpolitik som varken hon själv eller någon annan politiker längre tror på, kan inte fortsätta att sitta på tronen likt en furste utan att själv göra personliga uppoffringar. Det är djupt omoraliskt och kommer i förlängningen att få även de tålmodiga svenska skattebetalarna att knyta nävarna och säga stopp. Politikerföraktet är redan utbrett. Det kommer att breda ut sig ännu mer om inte de styrande tar sig i kragen och börjar göra egna uppoffringar.

På samma sätt bör regering och riksdag se över sina pensioner och pensionsavtal. Även här behövs rejäla sänkningar och helt andra villkor. Alltför många politiker lever alltför gott på en alltför hög pension. Det måste det bli ett slut på, nu när välfärden inte längre räcker till för medborgarna. Politik är att vilja. I det ingår att på alla plan vilja vara en del av det land och den befolkning man fattar beslut om.