Många efterlyser stabilitet i politiken. Det låter bra – i den mån man ställer stabilitet mot oordning och kaos i parlament och samhällskropp. Den stabilitet de flesta talar om idag handlar rent praktiskt om att det skall göras möjligt för en minoritet att styra landet under en mandatperiod. Utan nämnvärd påverkan från oppositionen. Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök, som misslyckades. Nu börjar en del tala om regelverk och lagstiftning i stället. Det kanske mest flagranta fallet är moderatledaren Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju: ”Vi skulle behöva ett regelverk som förtydligar att största underlag också kan regera och genomföra sitt budgetbeslut. Det är bättre än en överenskommelse”.

När det är kris i samhället ropar många på ”stabilitet”, ”en stark man” eller ”undantagslagar”. Det är begripligt. När ett samhälle gungar känns det obehagligt. När Tyskland svajade politiskt och ekonomiskt på 1920-talet ropade man på Hitler, som kom till makten i fria demokratiska val – och sedan såg till att sitta kvar genom att avskaffa de institutioner som fört honom till rikskanslerämbetet. Resten av historien är vi dystert medvetna om.

När Ryssland omstöptes från socialism till kapitalism på 1990-talet – en smärtsam politisk och ekonomisk process – ropade man tillslut på Putin för att skapa stabilitet. Det gjorde han förvisso. Mest för sig själv, så att han skulle bli omöjlig att peta bort från makten.  Slutet på den historien har vi inte sett, men jag är inte särskilt hoppfull.

Det svenska samhället gungar. Kanske inte som Tyskland på 1920-talet eller Ryssland på 1990-talet. Men Sverige är i behov av politiskt ledarskap – framför allt en bred konsensus för att lösa de övergripande problem som på kort tid har visat sig vara akuta. Det handlar just nu mest om en till synes oändlig migrationsvåg som i första hand väljer vårt land, bl a eftersom ryktet har gått före att vi har de generösaste villkoren för asylsökande. Här skulle vi behöva ett politiskt ledarskap för att återta det vi har förlorat. Framför allt skulle vi behöva politiskt samförstånd och ledarskap för att vi inte skall drabbas av infarkt och kollapsa.

De möjligheterna finns i riksdagen. Och väljarna har i valet 2014 givit olika partier sina röster i hopp om att de må förvalta dem på bästa sätt och stifta lag och styra till rikets fromma.

Jag skall villigt erkänna att jag en gång tyckte att en koalitionsregering mellan moderater och socialdemokrater kunde vara en god idé. Kanske inte bra för demokratin och den parlamentariska processen, men en idé för att skapa en handlingskraftig regering. Socialdemokratin, som jag minns den, med grundläggande känsla för samhällsbärande institutioner som polis och försvar. Moderaterna med en osviklig känsla för marknadens fördelar framför planhushållningen.

De flesta jag talade med sade: ”Det går inte, det är för tidigt”. Ja, det tycks så. Men nu är vi på sätt och vis där, fast ändå inte. Moderaterna flirtar med socialdemokraterna och vice versa.  Den stabilitet moderatledaren nu talar om att skapa ett regelverk för handlar inte om att en riksdagsmajoritet skall styra. Den handlar om att en riksdagsminoritet skall kunna styra på majoritetens bekostnad. Framför allt för att förhindra en påtvingad samverkan med sverigedemokraterna.

Man kan tycka vad man vill om de svenska partibildningarna – från vänsterpartiet till sverigedemokraterna. Men de är alla uttryck för vad röstberättigade människor i Sverige har för uppfattning om svensk politik och hur den skall bedrivas. Vill man skapa en majoritet för sin politik – eller i alla fall delar av den – får man snacka ihop sig med någon annan. Om man inte har över hälften av riksdagsplatserna. Detta är grundläggande i en demokrati som den svenska. Om partier däremot vill lagstifta så att de kan få styra och ställa efter eget huvud, trots att en majoritet inte tycker så, är vi ute på farlig väg.

I tider av kris och krig finns det möjlighet att bilda breda, blocköverskridande koalitionsregeringar. Men att vilja driva fram minoritetens rätt att styra över majoriteten känns obehagligt. Historien är full av partier som genomdriver envälde när väljarna röstar ”fel”, så att de inte kan komma till makten på laglig väg. Det var så bolsjevikerna grep makten efter det enda fria val Ryssland hade efter revolutionen 1917. Den historien känner vi också, dessvärre.

Jag vill inte på något sätt tolka in antidemokratiska baktankar hos dem som nu börjar tala om lagstiftning till minoritetens fromma. Jag tror inte att det finns sådana. Men talar man om att lagstifta bort majoritetsprincipen har man tappat fotfästet i det demokratiska system vi är vana vid. Det är bättre att sätta sig ned och tala med varandra och komma fram till en politik som svenska väljare kan skriva under på. Den politiska demokratin måste vara oantastlig. Vill man ha stabilitet, går det bra att inom ett majoritetsdemokratiskt system besluta om vissa grundläggander samhällsfunktioner – som polismakt och försvar. De kan upprätthålla den stabilitet för samhället väljarna ändå förväntar sig. Börja där!

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han tycker om stabilitet, men vill under inga förutsättningar tulla på demokratin.