Patrik Engellau

Min portugisiskalärarinna Márcia, som bor i Rio de Janeiro, har en del synpunkter på Sverige. Hon har visserligen aldrig varit här, men hon är allmänbildad, politiskt intresserad och har dessutom en nära kompis som bott i Malmö i flera år.

Márcia är gammal vänstermänniska som numera blivit en fin dam. Sverige var länge ett föredöme för henne som för alla progressiva människor i Latinamerika. Fast hon tycker att svenskarna är lite underliga.

Hon anser att vi är väldigt formella och har strikta seder. Alla äter lunch klockan 12 och alla sjunger samma sånger till jul och midsommar. När man skålar i Sverige ska man följa en viss ritual och man får inte klinga glasen mot varandra, det har hon med storögd förvåning inhämtat. På middagar finns etablerade rutiner för välkomsttal och tacktal. Det gör inget intryck när jag förklarar att vi svenskar tvärtemot vad hon menar är väldigt frigjorda. Tillåter vi inte enkönade äktenskap, va? Har vi inte haft en du-reform, kanske? Då skrattar hon och säger att det är precis det hon menar, svenskarna kan inte ens sluta titulera varandra utan en statlig reform.

Hon tycker att vårt välfärdssystem verkar snurrigt. Eftersom hon är en fin dam har hon en manikurist som kommer hem till henne och fixar händerna. Manikuristen bor i en förort och reser några timmar om dagen med buss för att komma till Ipanema och Copacabana där hennes kunder bor. Márcia och jag räknade ut att manikyristen troligen tjänar som ett svenskt socialbidrag. Om Brasilien hade socialbidrag skulle manikyristen inte jobba, säger Márcia häpet när informationen tränger in. Är ni inte kloka? Vill ni inte att folk jobba? När jag börjar prata om arbetslinjen skakar hon bara på huvudet. Det kan väl inte finnas någon arbetslinje när ni betalar för att folk inte ska arbeta.

Ännu mer oförstående blir hon när hon inhämtar kunskaper om svensk invandringspolitik. Varför vill ni ha så många invandrare? frågar hon. Jag kommer med något om att det är flyktingar som kommer från krig och umbäranden. Det kan väl hända, säger hon, men jag menar den svenska politiken. Om jag fattat rätt tar ni in folk på grunder som är mer generösa än i något annat europeiskt land. Dessutom ger ni väl invandrarna mer pengar än något annat europeiskt land? På mig verkar det som ni vill locka flyktingarna att komma till Sverige i stället för att de ska välja andra länder, säger hon.

Jag säger att Sverige är en humanitär stormakt med goda ambitioner, varpå hon brister ut i gapskratt och säger att hon aldrig hört talas om goda stater. Goda människor, visst, men goda stater, försök inte lura mig. Jag erkänner uppgivet att jag inte kan förklara den svenska invandringspolitiken eftersom jag inte heller förstår den.

Sedan säger hon att Brasiliens korrupta president, Dilma Rousseff, ska besöka Sverige och ber mig se till att svenskarna inte försöker tuta i presidenten några svenska dumheter. Fast om ni lär henne skåla på ert belevade manér så inte mig emot, säger hon.