Antalet hatbrott mot judar i världen ökar – i USA, i Frankrike, i Tyskland, i Sverige, i Storbritannien. I Europa och USA är det faktiskt långt fler judar som blir utsatta för hatbrott än muslimer. Detta trots att den judiska gruppen är mycket mindre. I Frankrike är löper till exempel en jude ungefär hundra gånger större risk att utsättas för hatbrott än en muslim. Det hör vi lite om i Sverige, undantaget som bekräftar regeln var Uppdrags gransknings reportage om det växande judehatet i Malmö, som sändes i januari i år.

Efter terrorattentaten i Paris i januari pratar vi mycket om Charlie Hebdo, men lite eller nästan inte alls om de fyra som dödades i gisslandramat i kosherbutiken. Många i Paris judiska befolkningen är rädda efter attentatet, men det var bara ett i raden av våldsdåd som drabbat judarna. De är rädda, och bevisen talar för att det verkligen har anledning att vara det. Europa är inte en trygg plats för judar i dag.

Fler och fler judar utvandrar till Israel – vi har i dag den största inflyttningen till Israel på årtionden – för att man inte känner sig trygg, för att barnen ska kunna känna sig fria. Men inte heller i Israel går man säker, särskilt inte den senaste tiden.

En mamma dödades när hon var på väg att hämta barnen på förskolan och ungdomar på väg hem från skolan stacks ned av terrorister. Samtidigt läser jag svenska kommentarer på nätet som kan tolkas som att offren för detta våld får skylla sig själva för att de bor i Israel.

Jag läser människor som tycker att så länge Israel ockuperar palestinska landområden så får israeler skylla sig själva. Det vill säga det judiska folket får skylla sig själva för vad ett fåtal gör, eller för vad staten Israel gör. Ockupationen är en komplex fråga och det är svårt att se någon lösning i en nära framtid. Men det ger ingen rätten att sticka ned en annan människa eller bomba en buss eller ett kafé.

Jag läser människor som tycker att det duger som bevis för hur onda israelerna att det är fler som dött på den palestinska sidan än på den israeliska. Men förlorade människoliv går inte att jämföra med mål i en fotbollsmatch. Varje offer i denna konflikt är fruktansvärt, det drabbar de nära lika hårt. Sorg är sorg oavsett om man är jude eller muslim. En tår är salt oavsett vilket öga den rinner ifrån.

Judar flyr Europa för att de är judar. För att de känner sig hotade. Och de kommer till ett land där det finns en trygghet i antalet, där de är majoritet och inte förföljs. Men även där kan de mördas för att de är judar. Och här i Sverige finns det dem som tycker att det är rätt år dem. Jag ryser. Och jag ser tydliga kopplingar till vår antisemitiska historia. Många viftar bort det. Men då vill jag bara påminna om de fyra som dödades i kosherbutiken i Paris, och att vi inte pratar om dem som vi pratar om Charlie Hebdo. Jag ser ett tydligt mönster.

Palestina-Israel konflikten är inte så enkel att det finns en god och en ond sida. Det är människor som dör. Människor. Inte representanter för en makt eller ens en religion. Det är mamman som ska hämta sina barn på förskolan som mördas. Och det finns de som tycker att det är okej, eller till och med bra. Välkommen till Sverige 2015.

Mikke Schirén är en frihetlig socialistisk debattör. Han var tidigare redaktör för ETC Comics, ger numera ut serietidskriften Sekvenser. Det senaste numret (2/2015) har judiskt tema.