Tidningen Arbetsterapeuten (6:2015) anländer och meddelar att Kerstin Tham, 59 år, professor i arbetsterapi, har utsetts till rektor för Malmö högskola. Nyheten kan absolut inte uppfattas som någon sensation. Kvinnor är idag rektorer för tre av de fyra klassiska lärosätena, Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet. En kvinna har varit rektor i Lund, en på Chalmers och en på Karolinska institutet; den senare är numera universitetskansler, högsta hönset i den akademiska hierarkin. KI:s prorektor är för övrigt arbetsterapeut, en kvinna. Flera av småhögskolornas rektorer är numera kvinnor. Lantbruksuniversitetet har haft två kvinnliga rektorer. Också rektorerna för Linköpings och Umeå universitet är kvinnor.

Att kvinnor tar befälet på de högsta utbildningsanstalterna är egentligen rätt naturligt. På alla fakulteter utom teknisk utexamineras sedan något decennium fler kvinnor än män. Flera traditionella akademiska yrken som läkarprofessionen har fått en tydlig kvinnlig dominans. Flera traditionellt kvinnliga yrken som arbetsterapeutens har fått akademisk status. Också inom de så kallade lärda samfunden kommer detta till synes. Cheferna för Svenska Akademien och Vitterhetsakademien – de ”ständiga sekreterarna” – är kvinnor. Ordförandena i Nobelkommittéerna för priserna i medicin, fysik och kemi är samtliga kvinnor. Saco hade under många år en kvinnlig ordförande.

Är detta ett problem? Inte nödvändigtvis. Men det är ett problem att den kvinnliga frammarschen inom de intellektuella och akademiska verksamheterna så sällan erkänns i politisk debatt och opinionsbildning. Här finns en eftersläpning. Det nuvarande statsrådet med ansvar för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, säger gång på gång hur viktigt det är att underlätta för kvinnor att göra sig gällande inom akademin. Samtidigt vet alla att kvinnor idag premieras, ibland otillbörligt: tävlar en kvinna och en man om ett forskningsanslag och når kvinnan inte riktigt upp till mannens nivå, så får kvinnan anslaget. Därmed – anses det antagligen – har en av många historiska orättvisor undanröjts, eller en mindre orättvisa ersatt en större. De flesta människor kan leva med sådana utfall: några av de drabbade söker sig andra verksamheter. Men risken är förstås att universitet dräneras på kompetens.

Och där har vi givetvis ett problem. Ty den kvinnliga anstormningen sker inte riktigt på lika villkor. Den är understödd av den politiska makten, av den mediala och kulturella eliten, av en feministisk ideologi som inte förmår att hantera det förhållandet att män (långt ifrån alltid givetvis) drar det kortare strået, just därför att de är män. Ett annat problem, som delvis är oberoende av detta förhållande, är att kvinnor – eller flickor – generellt sett tycks prestera bättre än män – eller pojkar – åtminstone i skolåldern. Den manliga delen av befolkningen riskerar därmed att hamna på efterkälken, att slås ut ur olika typer av intellektuella och sociala gemenskaper, om de inte fångas upp i tid. Redan har man fått en male trash-situation av obildade, håglösa, ibland kriminella unga män, som försöker kompensera sitt underläge på ett sätt som inte är socialt acceptabelt.

Den senare problematiken förstärks av maskulina våldskulturer som genom invandring har fått fotfäste i vårt land. Därifrån till välutbildade yrkesuppgifter i arbetslivet kan steget vara outhärdligt långt. Vad man får är ett manligt trasproletariat som inte ser minsta utsikter, eller anledning, till avancemang, till att bryta sig ut ur träsket. Föga politisk retorik ägnas dem. Det manliga utanförskapets trauma borde självfallet vara ett centralt diskussionsämne i vår tid. Men så är det inte. Det är bannlyst i utspelen, de välmenande satsningarna i statsbudgeten som aldrig kommer någon ”maskulinism” till del. Att stora delar av den manliga befolkningen blir diskriminerad, individuellt och strukturellt, bör faktiskt föras upp på dagordningen. Det har mycket litet med könskamp att göra. Det har med vårt samhälles sammanhållning, självrespekt och tillvaratagandet av dess dolda resurser att göra.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.