Patrik Engellau

Jag har aldrig gillat liknelsen ”åsiktskorridoren” även om den åsyftade företeelsen såklart finns. Det känns mer som en läskig bergsväg som den här i Bolivia:

Om jag säger något förbjudet, till exempel ”förbjud tiggeriet”, så riskerar jag att köra in i bergväggen och bli mer eller mindre skadad. Om jag å andra sidan överdriver åt andra hållet och rekommenderar socialhjälp och förtur i bostadskön åt alla rumänska romer med pappmugg så är det som om jag drog undan marken för mig själv. Då är det som om jag förrådde allt jag lärt mig i livet om fundamenta för det goda samhället. Jag sprattlar och faller.

Ibland är vägen så smal att man måste välja vilken av plågorna man ska utsätta sig för. Som princip tar jag hellre bergväggen än stupet, för det är ju inte säkert att man blir så himla skadad vid en krock. Ett fall känns mer förutbestämt olycksbådande.

Låt mig ge ett exempel av en typ som ibland uppträder för en redaktör på en sajt som den här. För ett tag sedan erbjöds vi en i mitt tycke sansad krönika om just åsiktskorridoren. Krönikören framförde uppfattningen att samtiden borde lugna ner sig lite och låta korridoren bli bredare. Så långt gott och väl. Vi publicerade.

Strax tog det hus i helsike. Krönikören hade nämligen exemplifierat korridorträngseln med en känd kvinnlig skribent vars nom de plume är en feminisering av namnet på en känd romersk kejsare som gav upphov till just detta ord. Vad jag inte förstått, men strax blev varse, var att den kvinnliga skribentens pseudonym inte fick nämnas, i varje fall om man inte samtidigt tog avstånd från hennes skriverier.

Jag trodde först det var en fråga om åsiktskorridoren. Det var det inte, visade det sig så småningom. Det var en fråga om Liberalism mot God Smak, en motsättning som vi kanske inte alltid uppmärksammar tillräckligt.

Varken krönikören eller jag hade så noga koll på den kvinnliga pseudonymskribenten annat än att hon hade snärtiga formuleringar och var allmänt uppstudsig. Jag trodde vi stod inför ett klockrent exempel på en avsmalnande bergvägskorridor. Så jag brydde mig inte så mycket om varningarna.

Men snart gick telefonerna varma. Jag fick veta att nämnandet av denna pseudonym utan kraftigt avståndstagande kunde leda till upplösning och död för detgodasamhallet.com. Jag hörde rädslans andedräkt i luren. Det finns nämligen ingen gräns, gjordes jag varse, för vad de korrekta och påbjudna åsikternas vaktmonster kan göra om de får vittring på misstänkta feltänkare. Och inte bara feltänkaren själv, utan alla hans släktingar och bekanta.

Vadå, sa jag, som fortfarande levde i korridorparadigmet. Är vi inte bara fega? I andra länder utsätter sig folk för livsfara för att försvara yttrandefriheten, hos oss finns det ju inga sådana risker, åtminstone räknar vi inte med dem. Jag blev upplyst att jag inte insåg farorna, risken är ett dåligt rykte som kan betyda svårigheter på arbetsmarknaden och, framför allt, att bli utestängd från andra människors umgänge, att förlora sina sociala kontakter. Jag insåg att straffet i Sverige, för den som dunkar för hårt mot bergväggen, inte är att bli skjuten i en port av en passerande motorcykelskytt, utan att utsättas för en nästan exakt motsvarighet till de gamla atenarnas ostracism, alltså förvisning från gemenskapen.

Men plötsligt vrids kalejdoskopet. Allt ser annorlunda ut. Man förflyttas från korridorparadigmet till paradigmet Liberalism mot God Smak. På förfrågan svarar nämligen Thomas Gür, som alltid har rätt, att pseudonymskribenten är rasist. Han framhåller också att ”vederbörandes texter näppeligen kan beskrivas som att de ställer kritiska samhällsrelevanta frågor eller som alternativa synsätt, vilka som helst, utan snarare som rasistiska utgjutelser och rabiata utfall, som inte bara handlar om brott mot god smak utan också om undermineringar av det goda samtalet och det goda samhället”. Där kan man snacka ord och inga visor.

Medredaktör Mattias Holmström, en pålitlig spanare, hittar följande tekniska bevisning i form av ett citat av pseudonymskribenten: ”Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader”.

Skribenten menar att det finns rasskillnader, jag kan inte tolka det annorlunda. Om detta inte är definitionen på rasist så vet inte jag vad rasist skulle kunna vara.

Jag tror nog att många svenskar skulle instämma i uttalandet. Jag är inte fullt säker på hur vetenskapen ställer sig i sakfrågan, men jag vet en sak till etthundra procent: sådana uppfattningar framför man i vårt land lika lite som man ställer sig mitt på torget och blottar sig. Den Goda Smakens regler är stenhårda.

Hur stämmer det med teorierna om yttrandefrihet? Mycket bra. Den Liberala principen är att man får vara rasist. Den Goda Smaken säger att man inte bör vara det. Och varje individ eller annat slags platsinnehavare har rätten att hos sig, till exempel på den här sajten, för egen del välja om Liberalismen eller den Goda Smakens principer ska gälla just där.

Den här redaktören försvarar pseudonymskribentens rätt att vara rasist utan att för den skull ge utrymme på den här sajten för synpunkter som bryter mot God Smak. Man måste uppföra sig.