Lumpen var en härlig tid. Den pågick för mig i tolv månader, femton om man räknar kadettskolan som följde direkt på. Det innebär inte att jag saknar den. Men jag är nästan säker på att jag skulle ha saknat den om jag inte hade varit med om den. Nu sörjer jag den för att den är avskaffad. Med rösterna 153 mot 150 beslöt Sveriges riksdag 2009 att lägga den allmänna värnplikten på hyllan.

Det var ett av de dummare beslut som tillkom under alliansregeringens tid.

Lumpen var köld och mygg, Bodens garnison och billiga flygresor från Kallax. Vi lärde oss skjuta med haubits, tio och en halvan. Men det viktiga var inte de tekniska färdigheter som lärdes ut. Den viktigaste lärdomen var hur en gemenskap kan fungera, jämlikhet i praktiken. De stamanställdas fasoner var inte svårare att fördra där än på någon annan arbetsplats i landet.

Nästa år ska vi träffas igen där uppe, några överåriga killar från A 8:s befälskompani. Om jag har rätt för mig blev ingen yrkesofficer. En del gjorde ändå rätt vackra karriärer.

Men är inte detta bara nostalgi?

Den allmänna värnplikten, införd 1901 som stommen i vår militära försvarsorganisation, var en demokratisk landvinning. 1800-tals-liberalerna hade slagits för den. De hade en tanke om att landet – småstaten Sverige – behövde en krigsmakt som var bra på försvar men oduglig till anfall. Tvånget att bära vapen skulle uppvägas av rätten att rösta, att utse landets styresmän.

Nu kan man invända att rösträtten och demokratin är självklara saker. Det är inte givet. Demokratin har undanröjts, av yttre eller inre krafter, inte i Sverige men i andra länder. Nuförtiden talas det flitigt om militära hotbilder mot vårt land. Men försvarsmakten är illa rustad för att möta en angripare. Yrkesarmén har väldiga luckor; den lockar inte tillräckligt med frivilliga, avgångarna är stora, personalen kostnadsslukande.

Och försvaret börjar tappa sin folkliga förankring, när soldatyrket blir ett yrke bland andra. Det går miste om kompetens och kvalitet, när rekryteringen måste vila på ett negativt urval. Det kan faktiskt bli det ”särintresse” som Reinfeldt-regeringen ansåg att det skulle behandlas som. Men försvaret måste vara någonting mer än statssubsidierad militärindustri.

Avancerad teknik är viktig i en modern militärapparat. Men den viktigaste tekniska faktorn är den mänskliga – de som fattar beslut och de som verkställer besluten. Sviktar den betyder topputrustning föga. Då kommer en fiende att frestas till anfall och befolkningens stora flertal att stå handfallet. I sämsta fall, och det är alltid det fallet man måste räkna med.

Lumpen, obligatoriet, höll samman stora kollektiv – det ska inte förnekas att en del unga män stöttes bort, av dåligt ledarskap, av individuell osäkerhet, också av pennalism. Sådant förekommer i vårt samhälle, och det måste man komma till rätta med. Men värnplikten gjorde – och gör – det också möjligt för människor från olika delar av samhället att mötas, nötas, blötas, förstå varandra.

Värnpliktens integrerande kapaciteter går inte att bortse ifrån. I ett land med så stor invandrad befolkning som Sverige är de uppenbara. I ett glesbefolkat land med så stor landyta som Sverige borde man inte kunna avstå från folkets stora massa när territoriet ska skyddas.

Detta är inte nostalgi. Det är rationalitet. Det är framsynthet.

Finland har kvar sin värnpliktsarmé. Estland har inte övergett sin. Litauen återinför den. Danmark och Norge har ett blandsystem av frivillighet och tvång. Hur i jösse namn kunde den svenska riksdagen svälja generalernas krav på en legohär, primärt insatsberedd utomlands?

Den låsning som uppstod med riksdagsbeslutet 2009 måste snarast luckras upp i en tid av oro och instabilitet i vår nära omvärld. Sverige – alla svenskar – har rätt till ett pålitligt och tillförlitligt militärt försvar. Den rätten är pliktens djupaste innebörd.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.