Ulf Larsson

Att språket används inte bara för att informera utan också för att påverka är inget nytt. Men om ett samtal främst syftar till saklig faktaredovisning och inte uppfostran, skuldbeläggelse eller övertalning, är det naturligtvis viktigt att de ord man använder har en i sammanhanget korrekt betydelse.

Om jag påstår till exempel att svensk mat är vråläcklig fast jag i själva verket bara menar att viss svensk mat inte smakar så mycket, så har jag både lyckats svärta ner all stackars svensk mat och semantiskt inkludera de maträtter jag avser i termen ”svensk mat”. Yttrandet blir på så vis sant. Annat språkgods av den här typen är Svenskar är tråkiga eller Invandrare ställer till en massa jävelskap. Förvisso är en del svenskar tråkiga, liksom en hel del fransmän, japaner, syrier eller chilenare, och förvisso ställer en del invandrare till med jävelskap – liksom en hel del etniska svenskar, tredje generationens Örebrobor, malmöiter eller kristinehamnare gör det. Men alla svenskar är inte tråkiga, och alla invandrare hittar inte på jävelskap. Språkligt manipulerande kan dock ge en annan bild, och i synnerhet vissa diskurser vimlar av både eufemismer och dysfemismer.

I dessa dagar svämmar tidningarna över av orden rasism, rasistisk och rasist, tillsammans med de nekande varianterna antirasistisk etc. Det är bara att läsa ledare, debatt- och nyhetsartiklar i vilken svensk dagstidning som helst för att få många exempel på detta. De här orden har fått ett enormt användargenomslag inte bara i tidningstexter utan i både offentliga och privata samtal. Men vad betyder de? Och vad beskriver de?

Eftersom rasism, rasistisk och rasist alla är avledningar av substantivet ras verkar det vettigt att utgå från detta ord i det fortsatta funderandet. Och den första fråga som inställer sig åtminstone för mig är: Vad betyder egentligen ordet ras? Även om en historisk betydelse givetvis inte har självklar relevans för vad ett ord betyder idag, kan det vara lite spännande att få ett semantiskt tidsperspektiv, och av den anledningen vände jag mig till Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). SAOB:s huvuddefinition av ras lyder ”större grupp av individer hörande till en viss biologisk art, som uppvisar vissa gemensamma biologiska, ärftliga egenskaper” – en ytterst generell definition. Lite längre ner i den omfattande ordboksartikeln finns lite annan text: ”om dylik grupp av människor; stundom använt utan klar avgränsning från: folk, folkstam [—] Man antager .. sex .. Menniskoraser..: 1:o Caucasiska eller hvita racen,.. 2:o Mongoliska eller gula racen,.. 3:o Malaiska racen,.. 4:o Amerikanska eller röda racen,.. 5:o Polar-invånarne.. 6:o Negrerna eller svarta racen.”.

Det finns väl knappast någon idag som skulle hålla denna ras-sextett för en vetenskaplig eller ens folklig sanning. Så mycket verkar ändå vara klart som att ordet på 1800-talet och delvis även på 1900-talet användes för att beteckna en fenotypiskt baserad taxonomi, dvs en kategorisering utifrån olika utseendeaspekter som förutom hudfärg innefattar kroppskonstitution, hårfärg, hårtextur, ögonfärg osv. Men idag är både natur- och socialvetenskaplig forskning överens om att hela rasbegreppet saknar biologisk relevans och att det inte existerar några tydligt avgränsade människoraser. Hur många raser skulle man till exempel anta i Europa? Den nordiska, den centraleuropeiska, den iberiska osv? Utgör finnarna en egen ras? Då likheterna med förhållandena inom exempelvis botanik och språk inte är sådär 100-procentiga, spårar resonemanget ganska snabbt ur. Inom samhällsvetenskaperna förstås ras som en social konstruktion och inte ett biologiskt faktum.

Finns det då idag någon vedertagen lexikal betydelse, eller är den helt kontextberoende? I Svensk Ordbok, en av de största definitionsordböckerna för svenska språket, anges betydelsen av ras vara ”människotyp som kännetecknas av yttre ärftliga drag såsom hudfärg, ansiktsform och kroppsbyggnad” – en tydligt fenotypiskt orienterad definition som trots avståndet i tid ligger tämligen nära den i SAOB. Om man nu utgår från denna allmänspråkligt rimligen hyfsat förankrade definition av ras, blir nästa fråga vad ordet rasism skulle betyda. En förfrågan hos Svensk Ordbok ger svaret ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra”. På samma vis definieras rasist som ”person som är hemfallen åt rasism”, medan rasistisk förklaras med ”präglad av rasism”. Som framgår så är betydelsen av ras central för definitionen av rasism, medan definitionen av rasism i sin tur är livsviktig för definitionen av rasist och rasistisk. Här får man om inte annat ett lysande exempel på semantiskt cirkelresonemang.

Nu dyker det raskt upp en del intressanta frågor. Skulle till exempel det i sammanhanget centrala ordet rasism alltså beskriva att man anser sig vara bättre än en viss annan grupp enbart på grund av utseendefaktorer? Några konsultationer med akademisk expertis på rasism korrigerar denna innebörd en aning: företeelsen rasism (alltså det som ordet rasism syftar på) innefattar att man på grund av fenotypiska drag tillskriver en folkgrupp vissa karaktärsdrag, alltså idéer av typen Blondiner är korkade eller Finnar super hela tiden. Detta skulle dock inte vara exempel på just rasism eftersom varken blondiner eller finnar kan sägas utgöra raser. I fallet med finnarna i exemplet nyss handlar det snarare om etnisk stereotypi och, i blondinfallet, fördomar. Rasism innefattar ras (liksom ordet rasism innefattar ordet ras) och ras grundar sig på biologi. Man kan alltså bara tala om rasism när någon person eller grupp tillskrivs egenskaper utifrån just sitt utseende. Inte ens främlingsfientlighet behöver nödvändigtvis handla om rasism.

Men det finns givetvis både rasister och rasism i vårt samhälle. Verklig rasism, som tar sig sådana uttryck som hos Ku Klux Klan eller i Tredje Riket, är knappast något som svenskarna i allmänhet är positiva till. I det alltmer hetsiga och svartvita offentliga samtalet är det viktigt att vara så saklig som möjligt i sitt språkbruk, särskilt om syftet med texten eller talet är att informera och inte agitera, uppfostra, skuldbelägga eller skrämma. Det är ju uppenbart vilka åtminstone initiala retoriska vinster man kan göra genom ett dysfemistiskt språkbruk där var och varannan person som inte fullständigt geniförklarar dagens svenska invandrings- och integrationspolitik blir kallad rasist, smygrasist, smårasist osv, trots att samtalsdeltagarna långt ifrån alltid är klara över vad det för hela resonemanget centrala ras skulle betyda. Men eftersom rasist etc stinker värre än en soptunna dagen efter ett kombinerat krabb- och surströmmingspartaj och ger starka associationer till rasbiologiskt färgade, dystra delar av historien, ja i slutändan rentav nazism, vilket få vill förknippas med, blir bruket av dysfemismer ett effektivt vapen i språkbataljen om vem som är god eller ond, mänsklig eller omänsklig.

Ord med så kraftfull betydelse som ras bör nog användas med försiktighet och bara om ordet verkligen beskriver företeelsen ifråga sakligt och korrekt. Annars riskerar man att hamna i det så kallade mäklarspråksträsket, där språket devalverats så till den milda grad att ”milsvid utsikt” kan betyda 500 meters vy över en parkeringsplats och ”insynsskyddad” att förbipasserande på gatan inte kan se rakt in i en bostad belägen på ½ trappa. Ett sådant medvetet eller omedvetet vårdslöst bruk av språket sprider inte bara desinformation utan gör till slut delar av språket betydelselöst. Kvar blir bara betydelsetomma klichéer som ingen utom möjligen avsändarna längre tar på allvar.

I dagens upphettade samtalsklimat används rasistkortet ofta för att effektivt förpassa meningsmotståndare från banan. För vem vill vara rasist? Och vem är rasist? Men problematiserande synpunkter på dagens svenska invandringsvolymer behöver alltså inte nödvändigtvis vara ett uttryck för just rasism.