Kommer du ihåg när du stötte på SD för första gången? För mig var det under Almedalsveckan 2002. Jag hade toktröttnat på skoldebatten och bestämde mig för att helt solokvist göra något åt situationen. Under våren hade jag nämligen varit på en riksdagsdebatt om mobbning och fick en politisk uppenbarelse. Här skulle det minsann göras något åt saken.

Jag köpte mig en läkarrock och skrev ”skoldoktor” på ryggen, så att det skulle synas att jag tycker att skolan är sjuk. Sedan skrev jag ned i punktform (på plakat) hur alla partierna såg på hur man fostrar barn i grupp, utifrån riksdagsdebatten (som jag dessutom köpt dyrt på VHS).

Tanken var att jag skulle gå omkring med dessa plakat varje kväll under talen och diskutera med besökarna hur de såg på just det partiets barnuppfostran.

Det började bra. SVT:s kameramän fångade in mig och jag kom med i direktsändning tillsammans med Lars Leijonborg. Men efter några dagar var jag så arg och upprörd att jag till slut bara satt där i gräset, utan rock, skrivandes på min nyinköpta laptop.

SD var också på plats i Almedalen. Också med plakat: Vi vågar ta debatten. Och attans vilken stämning det var bland politiker och i publiken. Det var som om katten hade släpat in något. Jag, en lärare som anser att mobbning är ett hot mot vårt demokratiska samhälle, kunde inte låtsas att de inte var där. Jag sa till dem att: vad som än händer – va inte lika dum tillbaka. För så brukar jag säga till mina elever.

På onsdagen kulminerade känslorna. SD hade förflyttat sig från ytterkanten och stod nu i mitten av parken under Maud Olofssons tal. Jag sprang på Lena Ek, vi växlade några ord. Jag hade återigen pratat med SD och såg till att de var lugna. Och polisen var på plats i utkanten av parken.

När Maud var färdig, bröt ett kaos ut. In från vänster kom ett tåg av trummande Attack-medlemmar. De tog sikte på SD och försökte hotfullt mota ut dem ur Almedalen. Ingen gjorde något. Jag var den enda som försökte stoppa de alkoholdoftande ungdomarna. Men jag fick bara stopp på en. Under inspelning av en kameraman från SVT. Under bevakning av polisen.

Så SD-folket stod där ute på gatan bredvid Almedalen. Rädda. De vågade inte gå därifrån med risken att bli utsatta för mer förnedring. Till slut tipsade jag dem att be polisen om hjälp. Men polisen vägrade. Så, där stod vi. I ett låst läge. Med upprörda känslor överallt.

Jag lackade ur. Vad fan, här kommer jag till politikens Mecka med ambitioner att lösa skolans mobbningsproblematik med de ytterst ansvariga. Och vad spelas upp? Ett ännu värre mobbningsscenario.

Jag gick resolut fram till Gotlands kommunstyrelses ordförande (c) och polisens insatschef som kliade sig i huvudet. ”Vi har väl ändå lagar i Sverige som ska säkerställa trygghet för alla våra medborgare?” De kunde ju inte prata emot mig, så klart. Och vips, intog polisen rollen som SD:s beskyddare. Och Attack-folket gick sin väg.

Hela händelsen var ju uppenbar för alla journalister på plats. Och jag gick hem i tron om att de nu skulle reda ut denna känslostorm. Men icke! Inte ett ord om händelsen varken på tv, radio eller i tidningarna. Varken på kvällen eller på morgonen efter.

Då blev jag ännu mer förbannad. Vad i helvete sker? Jag var så omskakad och arg. När jag kom ner dagen efter till Almedalen och tittade på alla sändningsbilar som stod uppradade längs trottoarkanten, kunde jag helt enkelt inte låta bli dem. Jag knackade på hos alla och skällde ut dem en efter en, för att de inte skötte sitt jobb.

Men dessa journalister ville inte lyssna på mig. Inte kunde de rapportera om SD. Det skulle ju kunna få förödande konsekvenser. Det förstod jag väl?!

I röran dök Maud Olofsson upp och jag pekade på henne: ”Hör med henne, hon var på plats”. En radiojournalist kunde inte undgå tillfället och dök på henne med en mikrofon. Vad hon sa? Vet inte. Det var nog inte många som hörde den intervjun. Inte jag heller.

Pust, jag var helt mentalt slut. Vet inte om jag upplevt något så odemokratiskt i hela mitt liv. Det tog år innan jag repade mig och orkade ta mig an det politiska systemet igen. Nu är jag tillbaka i betydligt bättre form. Och det är betydligt bättre klimat runt SD. Tack för det!

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”