Mycket – ofta mycket upphetsat och därför dumt – sägs om dagens invandring. Det finns enklare och mer övertygande sätt att fundera på saken än att rubricera allt som sägs som ”rasism”, eller helt enkelt förbjuda vissa synpunkter att framföras.

Det grundläggande sambandet för all harmonisk omflyttning av människor är att omflyttningen måste vara lika stor som integrationen av dem. I det enklaste fallet ska integration uppfattas som att den invandrade har ett fast jobb och en fast bostad. När invandring och integration är lika stora råder jämvikt. I stort sett kan vi förvänta oss att de allra flesta medborgare accepterar eller gillar ett sådant läge.

Det är när vi får avvikelser från denna jämvikt som problemen anmäler sig. De kan gå åt två håll. Under en tjugoårsperiod efter andra världskriget var i Sverige problemet att invandringen var lägre än förmågan till integration. Det var en invandring av arbetskraft från Finland, Italien, Grekland Jugoslavien och Turkiet som fyllde många gap på arbetsmarknaden.

Svenska arbetsgivare lade ned betydande investeringar på att försöka rekrytera ännu fler, invandringen var för liten. Av en rad olika skäl mättades marknaden under andra halvan av 1960-talet. Den fortsatta invandringen krympte. Hela denna långa process försiggick under socialt lugn, inga politiska rörelser mot invandring förekom. De flesta som invandrade till Sverige under denna period integrerades, de blev svenska medborgare ganska snart. Deras bidrag till samhället kom att bli ”normaliserade”.

Olikheten att integrationen är större än invandringen ger inte sociala spänningar. Men detta gäller inte då invandringen är större än integrationen, det senaste decenniets utveckling i Sverige.

Vid denna olikhet får vi en ny grupp i samhället, invandrare som inte har arbete och bostad. Om vi tänker oss Sverige med ett generellt system av välfärd, så faller alla sociala förmåner ut för den överskjutande gruppen. Övriga medborgare får ansvaret att försörja denna grupp. Det är svårt se hur spänningar ska kunna undvikas när gruppen överskjutande invandrare ställer anspråk på fonder som de inte själva bidragit till. En ekonom skulle tala om att situationen inte är ”Wicksell-konsistent”, offentligt förvaltade tillgångar ska där fördelas i första hand till dem som betalt in dem i form av skatter.

Den överskjutande gruppen hamnar i tillfälliga boenden och saknar tillgång till arbete. Det är en situation som brukar beskrivas som grogrund för asocialitet, gängbildning och kriminalitet. En ökning av kriminaliteten hos dessa grupper i Sverige sedan 2005 ger exempel.

Den debatt kring invandring som nu förs, ibland ganska upphetsat, rör rimligen just denna grupp. Men det är inte heller alltid kristallklart – ibland ses hela invandringen som ett enda misstag, medan andra menar att alla invandrare har samma villkor och därför ska behandlas lika. Men den klyvning som finns i gruppen invandrare gör båda synpunkterna felriktade.

En slutsats av den enkla matematik som presenteras här är rimligen denna. Mängden invandring är relevant bara om den jämförs med förmågan till integration. Den senare bestämmer hur stor den möjliga (och önskvärda) invandringen är. Invandringen kan naturligtvis drivas förbi denna punkt, men det kan inte ske med bibehållen social harmoni. Debattörer har pekat på att Sverige är vidsträckt och därför kan rymma många invandrare. Det är svårt att se sådana synpunkter som särskilt relevanta – maximum bestäms av sociala förhållanden, inte geografiska.

Det betyder i sin tur att ”volymer” är relevanta i debatten. Med den stora invandringen till Sverige under det senaste decenniet, är det svårt undvika slutsatsen att en fortsatt stor invandring ökar ut den överskjutande grupp som redan finns och inte kunnat integreras. Denna grupp i ”utanförskap” förefaller det egendomligt att fortsätta rekrytera till. Den ligger vid sidan av det normala samhället och kontakterna blir inte sällan till konflikter.

Den som föreslår en fortsatt hög invandring till Sverige har en besvärlig bevisbörda. Den bygger på att förmågan till integration väsentligt ska förbättras på relativt kort sikt. Den som någon tid studerat sådana sociala processer, som vi då talar om, har väl slagits av åtminstone ett samband: processerna är tröga och tar lång tid att förändra, ofta generationer. Om vi håller oss till att förutsättningarna för att få arbete och bostad definierar integrationen, blir det ju möjligt att fundera i dessa banor. Om arbetsmarknad och bostadsmarknad avreglerades, skulle nivån för integration höjas, det är min egen övertygelse. Men vem tror att det alls kommer att ske, alternativt kommer att kunna ske inom tre till fem år?

Kurt Wickman är ekonom, numera pensionerad. Han har arbetat i Sverige men också utomlands, bland annat i Singapore, Guatemala och Bangkok, där han hade diverse professors- och gästprofessorstitlar. I sin forskning har han specialiserat sig på internationell ekonomi. Han bor numera i Bodås i västra Gästrikland och har blivit en ”country gentleman” på äldre dagar.