Helena Edlund

”Nu får det fanimej vara nog!” utbrast min väninna. Jag censurerar inte det verbala utbrottet, eftersom det var befogat och i stunder som dessa må det vara förlåtet med kraftord.

Hon hade just läst en artikel i StockholmDirekt som deklarerade att trängselavgifterna i staden höjs kraftigt vid årsskiftet. Inte nog med att de som idag tar bilen in till stan får ökade kostnader – nu ska även de som reser förbi staden få börja betala.

Nu var hon fly förbannad. När trängselavgiften infördes för omkring tio år sedan fattade familjen beslutet att flytta från hyresrätten i innerstaden och bosätta sig i en förort eftersom hushållet inte skulle klara den extra utgiften. ”Ett straff för att man arbetar på en annan plats än Riksdagskansliet” som väninnan uttryckte det.

Nu var det dags igen. När jag antydde att hon kanske överreagerade en smula, blev hon ännu argare och erbjöd sig att förklara sin ekonomi. Vi loggade in på internetbanken och utgick från den senaste månaden. Följande verklighet trädde då fram:

Min väninna är ensamstående med två barn. Efter åtta år på universitet och högskolor och femton års arbetslivserfarenhet tjänar hon 33 500 kronor. Efter skatt återstår 25 095 kronor. Inte så illa kan tyckas. Men eftersom hon har CSN-lån i två olika system ska CSN varje månad ha 2 235 kronor. Hyran för lägenheten är 10 657 kronor. Barnomsorgen för det yngre barnet kostar 1 050 och fritidsklubben för det äldre barnet 200 kronor. Till viss del kompenseras det av barnbidraget på sammanlagt 2 100 kronor.

Bensinkostnaden per månad är 3 378 om vi bara räknar resorna mellan hemmet och arbetet. Nu kommer dessa att öka med ungefär 1 000 kronor per månad eftersom den närmaste förskoleplatsen kommunen kunde hosta fram ligger tre mil från hemmet och kräver en omväg när hon åker till och från arbetet. Utöver detta tillkommer billån och försäkring för bilen på sammanlagt 1 784 kronor.

”Men kollektivtrafiken, då?” undrar vän av ordning. ”Det måste ju bli billigare?” Visst blir det det. Men då får hon tillbringa fem timmar per dag på bussar, tvärbanor och pendeltåg vilket inte anses rimligt ens enligt Skatteverket.

El och försäkring kostar 551 kronor. Facket har hon för länge sedan gått ur men A-kassan drar 90 kronor. Tv har hon inte men abonnemangen för mobiltelefoni och Internet kostar 995 kronor. Varje månad anländer en räkning från IKEA på 1 141 kronor.

Vi pausar här.

Inkomsten efter skatt plus barnbidragen var alltså 27 195 kronor. Så här långt uppgår kostnaderna till 23 081 kronor. Återstår alltså 4 114 kronor till mat, kläder, hygienprodukter, tandläkare, barnens fritidsaktiviteter, mediciner, nöjen… Ja, allt det där som återfinns som poster på kommunernas hemsidor.

Men det finns ytterligare en inkomst. Underhållsstödet för barnen är 2 546 kronor (beloppet har höjts med makalösa 100 kronor sedan 1994). Dock har pappan beviljats avdrag på 32 kronor per dygn när barnen bor hos honom, så in kommer i bästa fall 2 284 kronor. Eftersom föräldrarna bor på olika orter måste min väninna betala hälften av umgängesresorna, som på grund av avståndet måste ske med flyg. Dessa kostar i genomsnitt 7 500 kronor per månad tills dess yngsta barnet är tillräckligt gammalt för att kunna resa utan medföljande förälder.

Då räknar vi igen. In 29 479. Ut 30 581. Det ger en ekonomi som ligger 1 102 kronor minus redan innan hon köpt ens en liter mjölk.

Behöver jag nämna att min väninna inte pensionssparar? Varken hon eller barnen har några sjuk- eller olycksfallsförsäkringar. ”Händer det något är det kört” som hon brukar säga. Egentligen skulle hon ha opererats nu i höst, men hon har lämnat återbud eftersom hon inte anser sig ha råd att vara sjukskriven efteråt.

För att kunna köpa mat och kläder och hålla Kronofogden på armlängds avstånd, arbetar hon extra på nätterna. Hon har räknat ut att om hon, förutom sitt heltidsarbete på dagarna, arbetar två nätter per vecka så går det nästan ihop. Nästan. Varje månad krävs att något oväntat händer som ger någon krona extra.

Socialbidrag får hon inte – så länge hon arbetar. Resekostnaderna för umgängesresorna får hon inte ens räkna som utgifter enligt kommunen. Hon kan ju flytta närmre den andre föräldern även om hon då blir arbetslös? Eller kanske lämna barnen till honom..? Skuldsanering kan hon inte heller få, då måste skulderna först gå till Kronofogden och någon garanti för att ansökan beviljas finns förstås inte.

Det är i det läget som hon läser att hon nu ska få börja betala trängselavgift för att kompensera de ”påfrestningar på infrastrukturen” som det innebär att staden växer med sissådär 40 000 invånare per år (vilket redan är övertydligt genom en havererad bostadsmarknad, havererad sjukvård, brist på platser i skolor, förskolor och äldrevård, växande kåkstäder, bajs i trappuppgångar och så vidare i all oändlighet). Informationen på Transportstyrelsens hemsida  visar att min väninnas ekonomi som genom ett trollslag belastas med ytterligare 60 kronor per arbetsdag, det vill säga 1 200 kronor en helt vanlig månad.

Det är sista spiken i kistan. Eller 1 200 spikar, för att vara exakt. Det var länge sedan det lönade sig att arbeta för min väninna, men hon tycker ändå om att ha ett arbete att gå till. Nu visar vår snabbkalkyl att det är en mycket dålig affär för henne att fortsätta med det. Bättre då att bli arbetslös, begära skuldsanering och leva på bidrag. Då är hon garanterad existensminimum och får mer tid för barnen.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som händer med samhället när allt fler upptäcker att de befinner sig i samma situation – och drar samma slutsats?

Den mest grundläggande förutsättningen för lönearbetets existens är att en person kan antas bli villig att utföra ett visst arbete först när personen upplever sig få en rimlig kompensation för insatsen. En lika grundläggande förutsättning för individers vilja att betala skatt är att de upplever sig få något positivt i gengäld.

Så länge ovanstående uppfylls, kan systemet upprätthållas. Men sedan..?

Sedan följer simpel logik. En makthavare kan belasta en undersåte till en viss gräns. När den gränsen passeras och undersåten upptäcker att han de facto inte tjänar på att arbeta, då kommer han att sluta arbeta. Varför slita och kämpa utan att få någon form av belöning för det – annat än vetskapen om att man är med och finansierar levnaden för dem som inte arbetar..?

Ett samhälle som belastar dem som bidrar till dess finansiering så hårt att de inte längre kan eller vill uppfylla sin del av lönearbetets överenskommelse, kommer obönhörligen att falla samman.

Regeringen må ha mycket att tacka den lutherska arbetsmoral för som genom århundraden cementerat sig i den svenska folksjälen. Men någonstans går gränsen även för en plikttrogen arbetare med Luther på axeln.

Någonstans upptäcker man helt enkelt att ekvationen inte längre går ihop. Någonstans orkar man inte kämpa längre utan låter allt haverera. Man säger upp sig, och medan man väntar på att breven från Kronofogden ska börja anlända så sätter man sig i Rålambshovsparken och fikar. Där har man dessutom god uppsikt över biltullen och de stackare som fortfarande kämpar.