Helena Edlund

Under sitt tal i Almedalen härom dagen, gjorde Anna Kinberg Batra sitt allra bästa för att gnugga in ett nytt begrepp i lyssnarna: Det Nya Utanförskapet. Exakt hur många gånger detta nya utanförskap nämndes i talet har jag inte koll på, men det var många. Tillräckligt många för att Kinberg Batra skulle få ta emot en hel del spott och spe i de obligatoriska recensionerna efteråt.

Men istället för att kritisera, väljer jag att fokusera på det positiva. Kinberg Batra snuddar vid något som jag talat om länge: Något har hänt med utanförskapet.

Vi tycks ha uppgraderat till Utanförskap 2.0.

Under mina år i Malmö mötte jag många unga män och kvinnor som var produkten av en uppväxt inom ursprungsreleasens ramar. Under vad jag förmodar nu ska betecknas som ”det gamla utanförskapet” hade säkert Kinberg Batras förslag på lösningar varit ett välkommet bidrag. Tio miljarder kronor på bland annat utbildningsplikt, komvux och ännu ett jobbskatteavdrag hade i alla fall varit en god början. Då.

Jag misstänker att insatserna kommer en smula för sent.

Det är inte längre ”bara” att erbjuda utbildning till den som saknar utbildning eller ett arbete till den som är arbetslös. Jag befarar nämligen att uppgraderingen från Utanförskap 1.0 till Utanförskap 2.0 kännetecknas av ett delikat problem som jag inte hört nämnas alls: I Sverige finns tusentals och åter tusentals unga som är produkten av Utanförskap 1.0 och som faktiskt inte vet hur man gör när man går till jobbet, eller hur man betalar räkningar.

Det tragikomiska i situationen är att många av dessa unga inget hellre vill än att bli som alla vi andra.

Under samtalen dök det upp gång på gång: Deras högsta dröm var att bli en helt vanlig Svensson. En sån som ställer klockan på väckning, som stiger upp, äter frukost och tar bussen till jobbet. En sån som jobbar mellan åtta och fem, som hämtar ungarna på dagis och lagar korv och makaroner medan barnen ser på Bolibompa. En sån som köper platta paket på IKEA och sparar julklappspengarna till mellandagsrean. En sån som håller fredagsmyset heligt, betalar räkningarna varje månadsskifte och oroar sig för ränta och amortering.

Allt det där som många av oss fnyser åt – det var deras dröm.

För mig, som lever just ett sådant svenssonliv med allt vad det innebär, var det från början svårt att förstå vad det var med min rätt trista vardag som lockade dem. Särskilt med tanke på att de flesta av dem redan var yrkeskriminella, sin unga ålder till trots, fick jag det liksom inte att gå ihop. Om man drömmer om villa, Volvo och vovve så väljer man väl inte att köra narkotika över Öresundsbron en gång i veckan? I alla fall inte i min föreställningsvärld.

Jag ställde frågan: Hur svårt kan det va?

De svarade: Hur svårt som helst.

”Jag vill så gärna jobba och betala räkningar”, förklarade en ung kille för mig. Så suckade han och fortsatte: ”Men jag vet inte hur man gör…”.

Vi tar det igen. ”Jag vet inte hur man gör” sa han. Han visste faktiskt inte, och han var långt ifrån ensam.

Dessa unga delade alla erfarenheten av att ha växt upp i familjer där ingen någonsin ställde en väckarklocka, där ingen gick till jobbet på morgonen, där ingen oroade sig över hur några dagars vabbande skulle påverka möjligheten att betala räkningarna vid månadsskiftet, där ingen frågade om man läst sin läxa eller påminde om när det var läggdags. Där det var underförstått att lägenheten i Kroksbäck, Herrgården eller Seved skulle fortsätta att betalas av sociala under överskådlig tid, där de vuxna för länge sedan slutat läsa platsannonser utan istället tillbringade dagarna framför tv:n och där skolans lärare för länge sedan resignerat som kunskapsförmedlare.

Det så kallade utanförskapet var allt de kände till.

De var i själva verket produkter av Utanförskap 1.0. Helt oavsett om dessa unga kom från familjer där man hette Hasse eller Hassan, var de i många avseenden sociala analfabeter. De visste inte hur man gjorde, eftersom ingen någonsin hade introducerat dem för allt det som utgör vardagen för de flesta av oss.

De var däremot duktiga på mycket annat, men deras kunskaper var inte nödvändigtvis av den art som vanligen uppskattas av samhället.

Den unge killen hade även ett annat problem. Han hade svårt att motivera sig till att slava heltid för minimilön i ett gatukök, när han annars kunde tjäna åtta, tio tusen kronor per dag när han ”jobbade”. Svenssonliv i all ära, men det är svårt att vara ärlig när man är nyss fyllda tjugo och alla i ens närhet förväntar sig att man ska byta till en ny BMW varje år.

Kinberg Batra talade i Almedalen om hur de växande klyftorna mellan de som arbetar och de som inte arbetar riskerar att leda till högre kriminalitet. I futurum, nota bene. Men vi är ju redan där, och vi har varit där länge.

Jag har funderat ganska mycket på varför det ser ut så här i samhället, hur det kommer sig att tusentals och åter tusentals unga växer upp utan att ha de mest basala kunskaper och färdigheter som krävs för att bli en produktiv del av samhället. Även om de vill.

Hade jag ett heltäckande svar skulle jag inte behöva leva svenssonliv. Men en och annan teori kan jag tillåta mig att ha.

En av mina teorier går ut på att den som ständigt betraktas som ett maktlöst offer i omvärldens ögon, snart börjar betrakta sig själv på samma sätt. Har man väl accepterat identiteten som den ständige förloraren utan framtid, ska det mycket till för att spotta i nävarna och förändra sin situation. Om samhället, av sin godhet, dessutom ser till att dessa familjer kan leva år efter år i segregation och bidragsberoende, är risken att man en vacker dag vaknar upp och inser att man glömt bort hur ett ”vanligt” liv faktiskt levs. När det sker, har utanförskapet antagit en ny, oönskad och mycket mer malign form.

Det går självklart att diskutera vem och vad som bär skulden för att utanförskap uppstår och består, men faktum kvarstår: Tusentals och åter tusentals barn växer upp i familjer där man lär sig mycket, men inte att ställa en väckarklocka eller betala räkningar.

Så vad gjorde då de unga jag mötte?

Många gav upp. Drömmen om svenssonlivet var, i deras ögon, alltför utopisk för att de ens skulle orka försöka. Istället valde de livet i det nya utanförskapet, där de fortsatte med diverse egna initiativ och på så sätt lyckades finansiera den senaste årsmodellen av BMW medan jämnåriga med anställning på McDonalds fick köpa månadskort på Skånetrafiken.

Även om svenssonlivet lockade, så var det varken värt priset eller ansträngningarna.

Vi befinner oss i Utanförskap 2.0 nu, det på många sätt nya där vi skördar frukterna av det gamla. Det räcker inte längre med att trolla fram utbildningsplatser och arbetstillfällen. En stor del av de unga som åtgärderna riktar sig till, vet helt enkelt inte vad man gör med dem. De blir inga svenssons. De har för länge sedan lärt sig att det finns enklare och mer lukrativa vägar i livet.

Men om dessa unga inte blir svenssons – vad blir de då? Vad de än blir, så kommer de tveklöst att bidra till samhället. Men kanske inte på det sätt som vi önskar.