Helena Edlund

Ursäkta om jag stör så här i almedalstider.

Ni politiker och journalister är säkert upptagna med att mingla eller fortbilda er på något viktigt seminarium om hur man ökar mångfalden i dataspelsbranschen, HBTQ-certifierar låsta ungdomsinstitutioner eller hur man bäst återvinner smartphones (jo, alla dessa seminarier finns på programmet och då har jag inte ens lagt tid på att leta upp de mest aparta), men jag skulle bara helt försynt vilja påpeka en sak:

Jag har just sett 38 döda barn. Det var i alla fall så långt jag orkade räkna.

Fotot kom via Nuri Kino och organisationen A Demand for Action (ADFA), som kämpar för de minoriteter som just nu är utsatta för det brutala folkmordet i Irak och Syrien. Han skriver att han normalt sett inte förmedlar bilder på skadade och dödade barn, men att fotografen Ali Gun Dogans foto bör delas. Jag förstår varför.

Det går inte att se en droppe blod. Det ser ut som en bild av barn som sover. Det äldsta är kanske sju år gammal, den yngsta några månader. Rad efter rad, sida vid sida ligger de där, med slutna ögon. Var det inte för en svagt blå ton på deras läppar skulle det kunna vara förskolebarn som vilar efter lunchen. ”En sån tur att de lagt filtar på golvet så de ligger mjukt” hinner jag tänka innan jag påminner mig om att det inte spelar någon roll längre.

Några har händerna korsade över bröstet, några ligger med armarna ovanför huvudet, på spädbarnsvis. Alla har tejpbitar med siffror klistrade på pannan eller bröstet.

På lunchen hann jag smita in på Lindex för att köpa två par shorts och två t-shirts till min tvååring, nu när sommarvärmen äntligen anlänt. Barnen på bilden är också sommarklädda. Där syns ett par ljusblå jeans och en blommig tröja med volanger. En turkos tunika med korta tights under. En putande blöja under rosa shorts.

En förälder gjorde dem fina på morgonen, kammade deras hår och förmanade dem att vara försiktiga när de skulle ut och leka. En förälder gav dem en puss på pannan där det nu sitter en tejpbit med en siffra.

Men någon ville annorlunda. Eftersom barnen bodde i det motsträviga Kobane, måste de dö. Mot den djävulska drivkraften hjälper inga pussar på pannorna, inga förmaningar och ingen moderskärlek. Och nu ligger de där, sida vid sida. Trettioåtta liv som aldrig kommer att få levas. Småbarnslockiga huvuden. Små händer som sakta kallnar.

Fotot är så långt ifrån sensationsjournalistik och effektsökeri man kan komma. Ändå är det, i sin råa enkelhet, utan tvekan det absolut vidrigaste jag någonsin sett.

I söndags predikade jag om hur den bortvända blicken gör oss medskyldiga till det vi vänder bort blicken ifrån. ”Varför ser du flisan i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget?” för att citera Jesus.

Någon har just dödat 38 barn medan världen, med bjälkar i ögonen, tittade åt ett annat håll. Men vi kan aldrig säga att vi inget visste och så länge som vi vet vad som händer, är vi skyldiga att göra allt som står i vår makt för att förhindra det. Så enkelt är det.

Så ursäkta om jag stör mitt i rosédrickandet, men this is your five to twelve wake upp call och om ni frågar mig så har vi snoozat alldeles för länge redan. Svenska facebooksidor svämmar över med gröna jihadistfåglar. Aftonbladets artikelserie rapporterar i dagarna om IS närmast professionella rekryteringsförfaranden. SÄPO larmar om att de inte klarar av att ha uppsikt över alla extremister. Vi har haft den första halshuggningen på europeisk mark och snart är det fredag igen.

Och samtidigt som svenska politiker lägger pannorna i djupa veck över hur hemvändande terrorister ska kunna ”återanpassas” till det svenska samhället, ligger 38 barn och kallnar på ett golv i Kobane.

Med tillåtelse av Nuri Kino och A Demand for Action publicerar Det Goda Samhället sångaren och fotografen Ali Gun Dogans bild (något beskuren). 

.

 Läs mer om frågor om bilden HÄR.