Patrik Engellau

När jag läste biståndsminister Isabella Lövins bok Tyst hav, som handlar om fiskens lidanden, öppnades mina ögon. Djur är väl också människor, tänkte jag, och beslöt att göra en handlingsplan.

Det mest förnedrande för en fisk måste vara att behöva simma runt i sin egen avföring. På 1700-talet slängde stockholmarna sin träck på gatorna och det var äckligt nog, men de slapp ändå ha exkrementerna inpå bara kroppen.

Det här måste hanteras kommunalt. Riksdagen bör ålägga kommunerna att inrätta kommunalt avlopp för fisken. Jag talade med en kompis som är kommunalpolitiker i en skärgårdskommun. Han förstod behovet av kraftfulla åtgärder men sa att det skulle drabba kustnära kommuner orättvist hårt. Han har förstås rätt. Det behövs ett nytt statsbidrag som utgår exempelvis i proportion till respektive kommuns strandlängd.

Ett annat stort problem är den svaga läskunnigheten hos alla kända fiskarter. Om inte analfabet hade varit ett stigmatiserande och stämplande uttryck hade jag inte tvekat att använda det för att understryka företeelsens allvar. Saken är desto mer oroväckande som kunskapsläget i frågan är näst intill på nollpunkten. Till exempel vet vi inte hur mycket av fiskens läsproblem som beror på dyslexi och hur mycket som beror på bristande pedagogisk stöttning. En bekant till mig som jobbar inom pedagogiken påpekade en viktig sak, nämligen att om forskningen nu äntligen börjar ta sig an problemet så gäller det att vara försiktig så att det inte spårar ur från början genom att man skiljer på olika fiskarter. Vi måste värna oss mot fiskrasismens avskyvärda lära. All fisk är fisk. Spiggen, kungsflundran och nejonögat har samma medfödda kompetens och värdighet även om nejonögat knappt har någon hjärna. Amerikanska forskningsrön om ålens särskilda intelligens är klart rasistiska och troligen grundlösa.

Till saken hör att fisken är gravt handikappad när det gäller skrivandet, men där tror jag att det ska gå att utveckla adekvata tekniska hjälpmedel.

En sak gör mig bekymrad. Det är den mobbning som förekommer inom fiskkåren. Det kan till och med urarta till kannibalism. Det är obehagligt att tala om det, men de sociala myndigheterna får inte blunda för att fiskar ibland äter upp varandra. Forskningen måste klarlägga orsakerna till detta oskick. Jag ringde till Havsforskningsinstitutet och fick reda på att det för närvarande finns två olika synsätt bland forskarna. Den ena gruppen pekar på den dåliga uppväxtmiljön, den andra hävdar att fisksamhället helt enkelt är ett klassamhälle där de starka förtrycker de svaga, exempelvis just genom att äta upp dem.

Arbetet för fiskens sak får inte skjutas upp längre. Fiskar har svårt att göra sin röst hörd vilket beror dels på att de är blyga av naturen, dels på att de i många fall skäms för att de är så obildade. Därför behövs en Fiskombudsman som kan föra deras talan. Jag försökte få min svärson att bli Sveriges första Fiskombudsman, men han tackade nej med någon undanflykt som jag inte fann riktigt övertygande. Möjligen insåg han vilket stort och maktpåliggande uppdrag det handlade om. Jag tycker det borde upplevas som en intressant och betydelsefull utmaning för en ambitiös ung man.

Min nuvarande plan är att förankra saken i regeringen. Det borde inte vara svårt med tanke på biståndsminister Lövins omvittnade engagemang för fiskens välfärd. Det allra minsta vore väl om hon fick utökade befogenheter och utnämndes till fisk- och biståndsminister. I förlängningen kan det bli fiskminister rätt och slätt för om det är någon som behöver bistånd är det fisken.

När det är klart ska jag försöka få ihop pengar till en professur i fiskrätt på juridiska institutionen vid Stockholms universitet.