I ett av de senaste numren av Paris Match finns en artikel om nazisten Rudolf Höss´ dotter Ingebrigitt (texten publicerades ursprungligen i Stern).

Ingebrigitt tillbringade en del av sin tidiga uppväxt i kommendantbostaden i Auschwitz. Pappa Rudolf gick till sitt ”arbete” genom en tunnel och för Ingebrigitt, som enligt egen uppgift då inte förstod vad som skedde, har denna tunnel formats till passagen mellan idyll och helvete i hennes minne. För att härbärgera det faktum att hennes pappa var ansvarig för miljoner människors död, tycks hon ha konstruerat tunneln, vilken skilde huset och trädgården från dödslägret, som ett slags metamorfosens utrymme. Från hennes håll gick en pappa in och ut på andra sidan marscherade ett monster.

Som läsare fastnar man inför de bilder som illustrerar artikeln: Rudolf Höss i en fåtölj vid ett vackert fönster dekorerat med prunkade växter. Tedrickande runt bordet i trädgården; en av de kvinnliga lägerkommendanterna har tagit en paus och har det yngsta syskonen Höss i knäet.

Vart Ingebrigitts ene bror tog vägen efter kriget är det ingen som vet och själv är hon vid över åttio års ålder döende i cancer och har nu – efter ett liv av förträngning och tystnad – valt att släppa in en journalist i sitt hem i USA och i sitt liv. För första och enda, och troligen sista, gången. För första gången berättar hon om det vackra vattendraget – dit familjen gjorde utflykter – som en dag färgades grått och svart av aska.

1947 hängdes Rudolf Höss i Auschwitz. I efterlämnade texter beskriver han med kirurgisk precision och makabra detaljer sin brist på förmåga att se det systematiska dödandet som mord på människor. Där finns också ambivalensen: Han inser att världen kommer att döma honom, men är orubblig i tron på att hans handlande var rätt. Rudolf Höss och hans hustru var övertygade nazister sedan unga år.

I kommendantbostaden i Auschwitz bor idag ett annat par. Huset har förblivit oförändrat. Vad som hände på andra sidan muren bekommer inte dagens hyresgäster, enligt artikeln. Det tillhör det förflutna, det är så länge sedan och det berör inte oss, menar paret, som från ett fönster ser krematorium 1.

Sådana uppfattningar om Förintelsen dyker oroväckande nog upp i vår tid.

För några månader sedan hörde jag en variant av dessa uttryckas i Ring P1 i Sveriges Radio. Programledaren Täppas Fogelberg lyckades inte hantera situationen.

Så här blev den mejlväxlingen:

Hej!

Det är just en sådan relativisering och trivialisering av Förintelsen, av nazismens massdödsindustri, som lyssnaren Hassan ringde in och framförde som vi behöver bemöta och starkt markera emot. Den utgör nämligen en otäck grogrund. Idag är det Förintelsens minnesdag, och det samtalet var obehagligt att lyssna till. Du Täppas brukar ju kunna avbryta och vara spetsig, här hade det väl varit påkallat med några riktigt kritiska frågor som påtalat vad det var han egentligen sa.

Med vänlig hälsning,

Annika Borg

Hej!

Tack för mail och här några senkomna rader.Givetvis har du rättt i dina synpunkter och det enda jag kan säga är att det i direktsändningens febrila puls inte alltid    infinner sig rätt tanke. Varje inringares påstående kanske inte balanseras upp på ett genomtänkt sätt men då reagerar lyssnarna.  Dessa kan oftast tänka själva. Det är det som är ring P1 På gott och på ont.
 
Med hälsningar från
Täppas Fogelberg Inte alltid rätt men fel kan leda till nya tankar.

Ingebrigitts barn avslutar artikeln med att säga att de nu för all framtid vill bli lämnade ifred. Mänskligt sett kan man förstå det. Men historien och den mänskliga naturen, dessa två, får vi aldrig glömma.