Stor del av Europas muslimer befinner sig i ett mentalt utanförskap

mohamed omar

Mohamed Omar

När hela västvärlden befinner sig i ett tillstånd av chock och sorg. När tusentals människor samlas i stödmanifestationer på gator och torg. När orden på allas läppar är ”Je suis Charlie Hebdo!” Då delar Islamic Human Rights Comission (IHRC) i London ut utmärkelsen ”årets islamofob” till den franska satirtidningens medarbetare. Tala om att gå i otakt!

Detta säger något om den självvalda mentala isolation som en stor del av den muslimska gruppen i västvärlden befinner sig i. Visst finns det europeiska muslimer som uppskattar vår yttrandefrihet och vår demokrati och som var lika sorgsna och bestörta över massakern som andra européer. Men det gör inte att vi bör ignorera problemet med den betydande grupp som säger sig sympatisera med terrordådet och/eller med terroristernas motiv. En brittisk opinionsundersökning visade att en av fyra (27%) av de tillfrågade brittiska muslimerna hade ”viss sympati för motiven bakom attacken” och ett an av tio (11%) ansåg att de som tecknar Muhammed förtjänar att attackeras. En tredjedel (32%) uppgav att massakern inte kom som någon överraskning.

Det är inga obetydliga siffror. Faktum är att de är chockerande. De visar att terroristerna inte uppstod i ett vakuum. De var inga ensamma, utstötta och bespottade galningar. De visste att de hade moraliskt stöd av många muslimer i väst och av ännu fler i muslimvärlden, och att de av vissa skulle hyllas som hjältar.

Detta mentala utanförskap tog sig rent makabra uttryck när den islamiska människorättskommittén i Storbritannien beslutade att håna journalisterna och tecknarna som mördades på Charlie Hebdos redaktion. Det är uppenbart att kommittén, liksom vår egen så kallade Muslimska Mänskliga rättighetskommitté (MMRK) i Sverige, menar något helt annat med termen ”mänskliga rättigheter” än de flesta européer. Dessa kommittéer ägnar all sin tid åt att försvara terrorister utan att någonsin lyfta ett finger för att hjälpa alla muslimer vars mänskliga rättigheter kränks av religiöst sanktionerade, drakoniska lagar.

Massoud Shadjareh, som varit ordförande för den islamiska människorättskommittén IHRC sedan 2011, spottade alltså denna spottloska till ”utmärkelse” på de döda tidningsmedarbetarna. Kanske hör han till de 27%:en av Storbritanniens muslimer som känner ”viss sympati” för terroristernas motiv? De mördade var ju ”islamofober”.

Jag är inte förvånad över Massouds Shadjarehs okänsliga agerande. Jag är heller inte förvånad över att så många brittiska muslimer tycker som de gör. Jag har mött samma attityder i svenska, brittiska och franska moskéer. Det är få moskésamma muslimer som helt utan ursäkter och relativiserande krumbukter kan stå upp och klart och tydligt fördöma terroristerna. Det finns nästan alltid ett men.

Denna mentala isolering som en stor grupp muslimer i Europa – självklart inte alla – befinner sig i gjorde sig också påmind när tusentals brittiska muslimer demonstrerade mot Charlie Hebdo. Inte före massakern utan efter. När hela Europa sörjde och försökte förstå. Då gick alltså tusentals muslimer och demonstrerade och skanderade slagord. Inte emot terroristerna, utan emot tidningen.

Det är alltså 11% av Storbritanniens muslimer som uppger att de anser att de som tecknar Muhammed förtjänar att attackeras. 11%! Om denna utveckling fortsätter står vi inför en situation där vi lever på samma landyta, men i helt olika världar, och ordet ”brittisk medborgare”, ”fransk medborgare” och ”svensk medborgare” inte ens är värt pappret det är skrivet på.

Finns det en väg ut? Ja, samtidigt som det mentala utanförskapet är oroväckande växer också en annan grupp, nämligen de muslimer som tagit till sig västerländska värderingar och gjort Europa till sitt hem på riktigt. En sådan är Maajid Nawaz, en före detta islamistisk aktivist som numera är sekularist och liberal – och fortfarande muslim. I februari 2015 kommenterade han den citerade opinionsundersökningen i en artikel i tidningen The Independent med orden: ”Jag finner dessa siffror djupt omskakande, men föga förvånande.”