Lorentz Lyttkens skriver här om att politiken inte är en alltigenom rationell process och om vår svenska självbild.

En dominerande föreställning i Sverige är att politiken kan lösa snart sagt alla problem. Det är åtminstone vad enskilda partier antyder – om inte uttryckligen så åtminstone mellan raderna. De politiska motståndarna har förstört det goda Sverige men får vi makten så kommer godheten att återvända i alla sina skepnader. Sjukvården, äldreomsorgen, pensionerna, infrastrukturen och skolan kommer att bli fantastiskt mycket bättre. Det är egendomligt att så många medborgare tror på att politiken har den här förmågan. Ännu konstigare är det att många politiker tycks göra det.

Visst påverkar politiken samhället men sällan och på det sätt som de inblandade avsett. Alliansen hade knappast räknat med att den stora svenska urbana medelklassen skulle tröttna på ytterligare jobbskatteavdrag. Det beror säkert på att en betydande andel av den här gruppen har mycket dimmiga begrepp om hur mycket skatt de faktiskt betalar. De som med säkerhet vet detta är mindre företagare. Anställda tenderar fortfarande tro att arbetsgivaravgifterna uteslutande är en sak för arbetsgivarens och inte har något med deras lön att göra.

Svenskar närmar sig politiken som om det var en alltigenom rationell process. Man tänker sig att med rationellt valda åtgärder (i förhållande till preferenser, resurser och mål) går det att planera fram det samhälle man önskar. I Sverige härskar fortfarande ett ingenjörsmässigt systemtänkande i politiken. De politiskt styrda systemen är det som definierar den politiska verkligheten. De senaste årens totala fixering på budgeten är ett övertydligt exempel. Eftersom politiken bara kan påverka med två instrument – pengar och lagar – så är det pengar och lagar som präglar den politiska verkligheten. Ändå är det överraskande mycket i människors värld och vardag som inte handlar om lager eller pengar. Man kan fånga det här på många olika sätt.

Vad är det folk sysslar med och talar om på Facebook och twitter? Vad handlar kvällens tv-program i de olika kanalerna? Vad pratar vi om när vi umgås med andra? Inte är det pengar och lagar i första hand. Mest visar vi upp och talar om oss själva och andra. Vi följer våra egna och våra vänners resor, tittar på filmer eller serier som handlar om allt från mord till romanser. Vi är nyfikna på hur andra egentligen har det och ängslas över om vi själva verkar lika framgångsrika. En del fascineras av jakt, andra av löpning, matlagning eller tusen andra ting. De flesta ägnar veckan åt arbete och i mer eller mindre intensiv samverkan med kollegor, klienter, patienter och kunder. Arbetet är fortfarande en mycket viktigare komponent i svenskarnas identitet än alla de dimensioner den så kallade identitetspolitiken ger sin passionerade uppmärksamhet. Företagare inklusive jordbrukare kan irriteras av lagar och regler, av skatter och avgifter men 99% av energin går åt för att driva företaget. Från den politiska horisonten är en mycket stor del av samhället osynligt. Därför kommer aldrig politiska åtgärder, hur väl utredda och rationella de än ter sig, att vara utan konsekvenser beslutsfattare inte tänkte på. Det kan verka så på kort sikt men i det längre perspektivet blir det helt enkelt aldrig som man hade tänkt sig. Vi lyckas sällan med det i våra egna vardagliga liv så varför skulle det vara annorlunda i politiken? I det långa perspektivet tar andra, ibland oväntade, krafter över politiken.

När Ceasar gick över Rubicon insåg han inte att republiken var avslutad och att det var kejsarnas århundraden som låg framför. Den svenska skattepolitiken och vänsterkulturen på sjuttiotalet kvävde företagandet och påskyndade en avindustrialisering utan att någon av de inblandade insåg det. När kvinnors oberoende blir ett centralt värde i det svenska samhället ger sig kvinnorna ut på arbetsmarknaden. Daghem och förskola möjliggör det och det är ställen där nästan uteslutande kvinnor arbetar. När utbildningen stiger och alltfler kvinnor gör karriär kräver det heltidsarbete. Så småningom blir det så kallade livspusslet något som upptar många familjer. Kvinnor sjukskrivs i mycket högre grad än män vilket kan ha något med saken att göra. Den politiska förklaringen på problemhärvan är att jämställdheten fortfarande är alldeles för underutvecklad. Lösningen är en delad föräldraförsäkring och propaganda som ska övertyga männen om att dela hushållsuppgifterna jämlikt. Om man nu genomför lösningen (och individualiserar (delar på) försäkringen) men problemen kvarstår hur ska då våra reformpolitiker förklara den saken?

Var och en som läser historia, om Dantes eller Machiavellis tid, om trettioåriga kriget, om Europa mellan 1914 och 1989 eller följer de många dynastiska omvälvningar som skett i Kina inser att någon rationell planering av processen knappast är ett framträdande inslag. En typisk invändning, ofta mer baserad på en känsla än ett resonemang, är att vi nu lever i en upplyst tid. Nu har vi redskapen för att agera och planera rationellt. Det här är ett utslag av en samtidsarrogans av gammalt gott märke. Den kännetecknade upplysningstidens eliter när de kallade medeltiden för den mörka. Det är ingen tillfällighet att Voltaire ironiserade över den bästa av alla världar. Vladimir Putin är visserligen en lögnare, tjuv och gangster men agerar rationellt från sin horisont. Men den horisonten bygger på helt andra värderingar än dem som tas för givna av den politiska eliten i Sverige och många svenskar. Putin vill oss inte väl. Han vill ha mer makt och säkra den makt han har.

Svenskar har en tendens att tro att våra värderingar och vårt samhälle (välfärdsstaten osv) är ett stadium hela mänskligheten strävar efter. Om indiska elefantskötare, kinesiska småjordbrukare, ryska poliser på landsbygden, masaiherdar i Kenya och amerikanska ranchägare i Texas hade full information om det svenska samhället är det ändå inte självklart att de skulle välja vår samhällsform. Det är nog inte så att världens länder konvergerar mot det svenska tillståndet. Ingen vet, men det kan lika gärna vara så att Sverige på sikt lämnar det svenska tillståndet bakom sig och förvandlas till något annat. Tanken på att vara en moralisk eller humanistisk stormakt är naturligtvis oerhört arrogant men uppenbart något som anammas med förtjusning i svenskarnas självbild. Man kan fråga sig varför just svenskarna har ett så starkt behov av att framstå som goda?