Jag växte upp i ett Sverige där man fick skämta om allt. Idag stickas det offerkoftor i parti och minut när människor som inte förstår vare sig vår kultur eller vår demokrati kräver att vi ska ta särskilda hänsyn till vissa grupper i samhället. Nu senast är det den lättkränkta poeten och ”förortsfeministiska aktivisten” (vad det nu är för något) Nattalie Ström Bunpuckdee som går i taket över den satir och humor som sedan länge är ett naturligt och självklart inslag i svensk kultur.

Det var efter att Claes Malmberg och Petra Mede skämtat om förortens yrkeskriminella gangsters i TV som Nattalie Ström Bunpuckdee visade vad hon går för, och hur oinsatt hon är i hur svensk kultur fungerar. Satiren är ”avhumaniserande” mot henne och hennes förortspolare, menar hon och drar upp känslosåsandet på maxvolym:

”Vi får inte andas, vi får inte sörja, vi får inte leva. Och sedan ska man, på allt det här, på bästa sändningstid applådera och skratta åt att folk dör här”, säger hon, lika gråtfärdig som gravallvarlig.

Hallegosingen då, så svårt man kan ha det. Alltså… Är hon på riktigt, eller är hon en konstinstallation?

Tyvärr är hon alldeles väldigt på riktigt, och hon är inte ensam. Idag finns en hel drös med människor – framför allt unga kvinnor – som har samma egenkära syn på tillvaron och ärligt talat är jag dödstrött på dem allihop. De är ingenting annat än vandrande egotripper som hasar runt och blir kränkta av exakt allt. Hur är de funtade egentligen? Vad har de fått för uppfostran, om det enda de har i huvudet är att alla måste tassa på tå inför dem?

En bidragande orsak är förstås att de blivit väldigt, väldigt bortklemade – om inte av sina egna föräldrar så av det kravlösa samhälle som skapar gräddfiler baserade på socioekonomiska omständigheter. Folk som resonerar så här stolligt har helt enkelt aldrig fått lära sig att livet inte kretsar kring dem och deras känslor.

Vad Nattalie Ström Bunpuckdee behöver är därför en rejäl inskolning i begreppen satir, ironi och humor, så hon lär sig att inte ta sig själv på så förbannat stort allvar. Den här oerhörda lättkränktheten är ju bara ett hinder för henne själv. Hur ska hon någonsin kunna utveckla vare sig sin poesi eller sin ”förortsfeministiska aktivism” (återigen: vad det nu är) om hon inte lär sig att släppa på självgodheten och prestigen? Om hon fortsätter att se sig själv och sina ”bröder”, som hon kallar de kriminella som mördar varandra, som ständiga offer för en inbillad rasism kommer hon aldrig att få mer förstånd än hon har idag.

Med andra ord: Den bästa medicinen är mer satir. Mycket mer. Mer satir om orten, gangsters och yrkeskriminella – och gärna svidande satir om ”förortsfeministiska aktivister” dessutom. I Sverige får vi nämligen skämta om både ortenkriminella och barnsliga poeter med aktivistambitioner, hur jobbigt det än kan vara för människor som är uppfyllda av sin egen offerroll. Nattalie Ström Bunpuckdees sårade känslor ‘är hennes problem, ingen annans.

Just nu har hon dock medvind i sitt omsorgsfulla arbete med att sticka offerkoftan tät. Det märks på Expressens skamlösa sätt att lägga fram hennes kränkthet som vore den berättigad. Men hur länge kommer Nattalie Ström Bunpuckdee och hennes lättkränkta likar att få den uppmärksamhet de önskar?

Inte så länge till, skulle jag tro. Allt fler svenskar har tröttnat på deras skrik och gap om att vi ska anpassa vårt kynne till deras oförmåga att ta in verkligheten. Det märks redan nu. Tror någon verkligen att Claes Malmberg och Petra Mede skulle ha vågat skämta om de lättkränkta orten-gangstrarna för bara något år sedan? Det tror inte jag.

Nu väntar jag bara på att Humorsverige ska börja tackla islamisterna också. Jag vill gärna tro att den dagen inte ligger alltför långt fram i tiden. Att kunna skämta och göra satir om aktuella samhällsfenomen – och att kunna bita ihop och acceptera det – är en väsentlig del av den västerländska kulturen och det ska vi naturligtvis inte göra avkall på bara för att vissa inte klarar av att hantera det.