Patrik Engellau

En av fördelarna med att piska sig till att skriva en krönika om dagen är att man tvingas öppna ögonen och sinnet för att hitta något att skriva om. Och jag lovar dig: inspiration kommer inte av gudomlig ingivelse, inspiration kommer av ansträngning. Numera har jag många fler idéer än någonsin tidigare, nämligen en om dagen. Hade jag bestämt mig för att skriva två krönikor om dagen så hade jag haft två idéer om dagen. Så fungerar kreativiteten. (Sedan kanske du säger att idéernas sammanlagda värde varit detsamma om jag inte hade piskat mig utan nöjt mig med en krönika i månaden.)

Den allmänna uppfattningen, även min till dess jag började skärskåda saken, är att migranttillströmningen till Europa beror dels på krigen i Mellanöstern, dels på det allmänna eländet i världen.

Jag säger inte att den allmänna uppfattningen är helt uppåt väggarna, men jag tror att det behövs förklaringar och betydelsefulla komplement. Krig och elände har funnits jämt. Faktiskt har krigen och mördandet varit långt större tidigare utan att folk för den sakens skull fått för sig att åka gummibåt till Europa. Fattigdomen har förut varit långt djupare och mer hjärtskärande, se bara på FNs stolthet över framgångarna med det första milleniemålet som var att utrota fattigdom och hunger till år 2015. Och inte ledde den tidigare misären till vad som närmast liknar chartermigration till Europa.

Avgörande för vår bedömning bör i stället vara två andra faktorer, en så kallad push-faktor, eller rättare sagt en förklaring till krigets push-faktor, och en så kallad pull-faktor, som drar människor till EU-länderna. Västerlandet är ansvarigt för båda.

Den första är att Väst sedan flygplansattackerna mot World Trade Center i New York inte kunnat hålla fingrarna i styr. Vad du än säger tror jag att Västs reaktion i grunden handlade om att försöka skapa demokrati i arabvärlden. Väst ville arabvärlden väl. Väst trodde att demokrati var lösningen på våld, förtryck och elände. I varje fall trodde jag det[1]. Så vi, i första hand USA, men även Sverige, startade ett korståg mot arabvärldens diktaturer. Vad vi, i varje fall jag, inte fattade var att diktatorerna – Saddam Hussein, Hosni Mubarak, Muammar al-Gaddafi, Bashar al-Assad – var kapsylerna som höll de onda andarna under kontroll inne i flaskorna. När Väst naivt och välvilligt tog ut diktatorerna släppte vi de onda andarna fria vilket Europa nu får ta konsekvenserna av.

Men det är inte den viktigaste anledning till dagens europeiska migrantkaos. Den viktigaste anledningen är EU. EU har målmedvetet strävat efter att göra sig så attraktivt det bara går för migranter från tredje världen.

När det gäller asylfrågan fanns före EU bara FNs Genèvedeklaration från 1951. Där fanns en rätt snäv definition av begreppet flykting. Det handlade bara om personer som lämnat sina hemländer av ”fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning” (dessutom skulle den utlösande händelsen ha inträffat före 1 januari 1951, en bestämmelse som togs bort i FNs New York-protokoll 1967).

Jag vet inte om EU fattade vad det gjorde när det skrev sina nya, för alla medlemmar bindande, deklarationer, men när man läser dem känns de som en kraftfull och målmedveten invandrings- och rekryteringsannons riktad mot folk från tredje världen.

EUs regelverk handlar om två saker, dels vad som kvalificerar en migrant att få asyl, dels vad asylskapet ska rendera för förmåner.

I skyddsgrundsdirektivet ger EU asylrätt inte bara till den av FN definierade kretsen, utan även till dem som hotas av dödsstraff, tortyr, förnedrande behandling eller hot på grund av väpnad konflikt. (Sedan har Sverige på eget bevåg lagt till ett antal asylskäl som gäller bara för migranter till vårt land – ”synnerligen ömmande omständigheter” – men det är en annan sak.)

Skyddsgrundsdirektivet stipulerar vidare att den som beviljats asyl ska ha samma sociala rättigheter som medborgarna i mottagarlandet.

I praktiken innebär detta att EU satt upp en stor välkomstskylt på alla kända tredjevärldenspråk vid sina yttre gränser och dessutom monterat ännu större välkomstskyltar vid de medlemsstaters gränser som har de mest generösa välfärdssystemen.

Vi har inga andra än oss själva att skylla på.

[1] Så här skrev jag en vecka efter New York-attackerna:

USA och resten av världens demokratier kan inte låta bli att föra kriget mot terrorismen. Men kanske är detta vad terroristerna vill. Kanske lyckades de inte bara förinta World Trade Center, utan också med att provocera USA till en militär attack som sätter terroristerna i centrum för världens uppmärksamhet och gör dem till hjältar i många muslimers ögon. Då riskerar terroristbekämpningen att bli en draksådd: för varje stupad terrorist uppstår ett antal nya.

Möjligen finns ingen annan lösning än att USA och dess allierade ställer ytterligare krav på muslimska regimer. Dessa regimer måste göra sina länder till demokratier. De måste tillåta sin inre opposition, vare sig denna består av muslimska fundamentalister eller av anhängare av andra ideologier, att öppet framföra sina budskap, och de måste låta de muslimska folken tillsätta sin överhet