Patrik Engellau

Jag stöter på en vän som är universitetsprofessor och flitig debattör om skolfrågor. Hon suckar och säger att det trots uppenbara och väldokumenterade – se PISA-undersökningarna! – missförhållanden i den svenska skolan inte görs någonting av de ansvariga politikerna för att komma till rätta med problemen. Den observationen överensstämmer med mina egna erfarenheter och fördomar om skolpolitiken, ja, politiken över huvud taget. Jag frågar om hon tror att skolpolitikerna själva anser att de håller på med någon sorts framåtriktad skolpolitik som har en chans att rå på situationen. Hon svarar att hon inte vet.

Så är det för närvarande i Sverige. Sakkunniga människor inom snart sagt alla gebit ser växande problem och söker efter de politiska åtgärder som borde finnas där utan att upptäcka några.

Vad handlar det om? Har dessa sakkunniga människor fel? Eller har vi fått sämre politiker? Är det så att Sverige tidigare hade politiska ledare som både förstod vad som behövde göras och hade förmågan att göra det medan dagens politiker förlorat åtminstone den ena av dessa två förmågor?

Jag tror varken att de sakkunniga gör felaktiga bedömningar eller att Sverige fått sämre politiker. Felet ligger annorstädes.

Ta skolan som är det kanske tydligaste åskådningsexemplet. För ett halvsekel sedan eller mer var det lätt att bedriva klok skolpolitik. Det räckte att politikerna byggde ett hus, satte upp en skylt med texten ”Skola”, anställde en lärare, skickade dit ungar och sedan gick därifrån. Det fanns ett civilt samhälle som grejade biffen i form av dugliga och respekterade lärare, rimligt lydiga skolbarn och föräldrar som tvingade sina ungar att studera flitigt för att kunna göra klassresa.

I början av 1970-talet fick politikerna hybris – det tydligaste exemplet var 1974 års regeringsform där politikerna tog ansvar för alla människors väl och ve – och började lägga sig i skolan. Eller rättare sagt: släppa loss ett härke av Pedagogiska Experter som i kraft av Teorier skulle ändra allt i grunden så att det förhoppningsvis blev bättre. Det blev inte bättre. Men nu finns det ingen som har kraft att rädda nationens skolor undan den politiskt korrekta flumkultur som långsamt drar oss ned i kvicksanden. Utbildningsminister Jan Björklund hade nog ambitionen, men han rådde inte på systemet. I stället blev han dess fånge.

Jag tror att motsvarande skett på en rad andra problemområden. Universitetsväsendet är ett annat typexempel och migrationspolitiken likaså. När storindustrin på 1950-talet behövde arbetskraft hämtade den själv folk i Italien och Grekland, men sedan la sig politikerna i frågan med känt resultat.

Det speciella med det senaste halvseklets politik är att den varit helt ideologidriven och att de ansvariga aldrig ansett sig behöva låta de faktiska resultaten i verkligheten behöva föranleda omprövningar och korrigeringar. Det gäller både så kallad vänster- och så kallad högerpolitik. Ett bra exempel på ideologidriven högerpolitik är när man i början av nittiotalet sålde elkablarna till våra hus till privata företag eftersom man trodde att privat alltid är bättre än offentligt. Visst, privata företag är duktigare på att höja priserna när man hamnat i monopolställning. Ett annat exempel på snurrig högerpolitik är när man började ge universiteten betalt efter antalet utdelade studiepoäng, vilket naturligtvis ledde till att lärosätena sänkte poängkraven för att kunna dela ut fler och tjäna mer på ett enklare sätt.

Både vänstern och högern har varit besatt av Olof Palmes diktum ”politik är att vilja”. Både vänstern och högern har bedrivit prat-, deklamations-, utspels- och floskelpolitik.

Därmed kommer jag till det mest förödande av allt. Våra politiker vet inte om någon annan politik än floskelpolitiken. De tror i djupet av sitt hjärta att deras jobb är att utfärda deklarationer och löften, inte att leverera resultat. Låt mig ge ett exempel. Den 27 januari förklarade inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer som inte beviljats asyl skulle avvisas. En vecka senare kom Migrationsverkets februariprognos. Där framgår att verket räknar med att 3 700 personer ska överlämnas till polisen för avvisning under 2016 att jämföra med 11 000 personer som förväntas ”avvika”. Motsvarande siffror för den kommande femårsperioden är 22 700 respektive 58 400. Inte ens Migrationsverket tror på Ygeman.

Vi har en politisk kultur som lärt våra politiker att de aldrig behöver ta ansvar.