Patrik Engellau

Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).

Samhällets dominerande tänkande är den härskande klassens tänkande, sa Karl Marx på sitt burdusa sätt. Sverige styrs av ett särintresse, det välfärdsindustriella komplexet med politikerväldet som ledarskap. Dessa backas villigt upp av ett prästerskap av opinionsbildare, journalister, kulturpersonligheter och anställda i Svenska kyrkan. Sverige tänker detta särintresses tankar.

Komplexets affärsidé är enkel: ta pengar från dem som tjänar några, försörja sig själv av detta och sedan ge det som blir över till ett växande antal klienter. För att ruljangsen ska fungera smidigt behövs ett antal stödjande idéer, en ideologi, om man så vill.

Ett första inslag i komplexets ideologi är att förmå skattebetalarna att skämmas ”för att vi har det så bra”. En skamsen skattebetalare som betvivlar att han egentligen är värd sin inkomst och sin livsstil är betydligt lättare att pungslå än en som är stolt över vad han åstadkommit. Det finns hur många teorier som helst till stötta för det moraliska imperativet att den dugliga, skattebetalande medelklassen ska skämmas. Till exempel att den dugliga medelklassen oftast är vit, ett nog så skamligt tillstånd. Medelklassen bär dessutom på ett brottsligt arv eftersom den genom historien förtryckt andra folk ävensom sina egna kvinnor. Vidare åker den bil och äter kött.

Ständigt utsätts du för dessa teorier i media, i politikers uttalanden och i samhällets allmänna bakgrundsbrus. Det är svårt att inte bli påverkad av predikningarna. Men betänk städse att hela syftet med föreställningen är att du ska skämmas och känna dig som en sorts parasit på jorden och därför betala desto villigare. (Det här är inget nytt i världen utan handlar bara om normal härskarteknik. Tänk på den medeltida kyrkan som skrämde med helvetet för att få folk att betala avlat.)

Det andra inslaget i komplexets ideologi är att dess klienter förtjänar och mår väl av att vara just klienter hos komplexet i stället för att försörja sig på egen hand bäst de kan. Klienterna har nämligen en defekt som inte är någon defekt, kanske snarare ett problem som inte är ett problem, utan närmast en utmaning. De är svaga och hjälpbehövande. Därför är det moraliskt fel att ställa några krav på dem. Om du andas om krav eller plikt eller ansvar bevisar du bara att du är just en sådan avskyvärd snåljåp som ideologins första inslag redan övertygat dig att du är.

Ideologins tredje inslag är att komplexet själv rekryterar sina klienter genom subtila, ständigt pågående förändringar av definitioner som ofta kallas reformer. Ett skolbarn som tidigare bara ansågs allmänt stökigt har nu fått en bokstavskombination, diagnos och ett nytt personalbehov som utökar komplexets omsättning och makt. Ett nytt eller omdefinierat bidrag tillåter fler människor att flytta från kategorien ”medborgare som på egen hand måste ta ansvar för sitt liv” till kategorien ”medborgare för vilken komplexet åtminstone delvis övertagit försörjningsansvaret”. Detta blir särskilt tydligt med nu pågående migration, där ett beslut hos Migrationsverket snabbt kan stämpla om en individ från den förra kategorien till den senare.

Det fjärde inslaget i ideologin är komplexets självförhärligande. Dess självbild är inte att den, liksom alla andra makthavare i världshistorien, driver sin verksamhet åtminstone delvis av egenintresse, utan att den helt och hållet är godhetens administratörer. Den har bara ädla motiv (på andras bekostnad, förstås, men att tala om sådant är ofint). Sverige är en moralisk stormakt, där Sverige betyder just det svenska välfärdsindustriella komplexet.

Dessa föreställningar, och allt annat tankegods som logiskt följer, till exempel tanken att skolbarn inte ska tvingas till obehagliga saker som läxläsning (eftersom komplexet inte vill att folk i onödan ska lära sig hur livet egentligen ser ut och därigenom eventuellt genomskåda komplexets egennyttiga världsbild), sitter djupt. Ständigt intrummade idéer får lätt fäste. Tänk på hur den kommunistiska ideologin infiltrerade sovjetmänniskans uppfattningar. Kanske trodde alla inte på den grövsta propagandan, men det fanns bara ett litet skikt kuschade dissidenter fram till dess att systemet gick sönder inifrån. Tänk på hur islams tänkande styr sina troende i varje detalj.

Hur ska vi undfly den ideologiska återvändsgränd som det välfärdsindustriella komplexet ihärdiga ansträngningar bygger åt oss? Jag tror det enklaste är att börja med frågan om vilken kultur som är bäst. I vilken kultur vill människor leva? Till vilken kultur kommer migrantströmmarna? Till den västerländska, förstås. Är det inte då självklart att den västerländska kulturen är bäst?

Har du väl svarat ja på den frågan så kan du sedan börja ställa tankeväckande följdfrågor om vad som gjort den västerländska kulturen så framstående (varning: om du faller för argumentet att det berodde på kolonial utsugning av jordens eftersatta områden så kommer du aldrig ur den skadliga ideologins trollcirkel). Själv tror jag att svaret ligger en svårdefinierad mentalitet som växte fram genom århundradena och som helt oväntat – ty 1800- och 1900-talens välståndsexplosioner kom plötsligt och utan plan – kom att välsigna vår del av världen med fantastiska framsteg. Och jag tror att vi bör fundera på hur vi bäst kan bevara det värderingspaket som tjänat västerlandet så väl.