Mohamed Omar

I den muslimska världen, i länder med muslimsk majoritet, är kvinnoförtrycket utbrett. Både diskriminerande lagar och kvinnofientliga attityder stödjer sig på texter i den islamiska traditionen. Undersökningar visar att religionen är mycket viktig i dessa samhällen. Det innebär att man tar dessa texter på allvar.

Det finns kvinnliga intellektuella och aktivister som har försökt reformera sina samhällen. En av de mer kända är marockanskan Fatima Mernissa som gick bort den 30 november i år. Hon var sociolog, historiker och feminist. Hon föddes 1940 i Fez och i sin självbiografi Drömmar om frihet (1994) skildrar hon hur det var att växa upp i ett harem.

Det var inte en helt lätt uppgift hon tog på sig. Hon skrev och föreläste oförtröttligt. Men hennes påverkan på muslimers uppfattning om kvinnans roll i islam är obefintlig. Hon har framför allt påverkat västerländska intellektuella. Jag har varit muslim i omkring tjugo år och har besökt ett oräkneligt antal moskéer i Sverige, Finland, Storbitannien, Frankrike, Iran, Turkiet, Libanon, Kenya och Etiopien. Ingenstans har jag hört hennes namn nämnas. Jag har samtalat med många muslimer från Fatima Mernissis hemland Marocko. Jag har suttit i hundratals Korancirklar och lyssnat till tusentals predikningar. Jag kan konstatera att både personen Mernissi och hennes idéer om feministisk islam är helt okända i dessa gräsrotsmiljöer.

Det som har gjort det svårt för henne att nå ut till muslimer är tanken att en god muslim ska hålla sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Denna tanke är djupt rotad. Det gör det svårt för idéer med lös eller ingen förankring i dessa texter att vinna gehör.

Mohammad Fazlhashemi är professor islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen i Uppsala. Han har intresserat sig för reformtänkare inom islam. År 2008 gav han ut boken Vems islam? De kontrastrika muslimerna. Jag var då redaktör för den islamiska kulturtidskriften Minaret och gjorde en intervju med honom för tidskriftens räkning. På min fråga om varför han skrivit boken svarade Fazlhashemi: ”Det viktigaste syftet är att visa på mångfalden i tolkningarna av islam.” Som exempel på en feministisk tolkning lyfter han fram Fatima Mernissi.

”När det gäller profetens tradition, sunna, finns en oändlig mängd kvinnofientliga uttalanden, ahadith (pluralis av hadith)”, konstaterar Fazlhashemi. En hadith är en berättelse som återger profeten Muhammeds yttranden och handlingar. ”Muslimska feminister”, fortsätter författaren, ”bemöter dessa kvinnofientliga uttalanden på ungefär samma sätt som de bemöter korantolkningar av liknande karaktär. Skillnaden är att dessa uttalanden inte behöver omtolkas utan kan avfärdas, eftersom de inte betraktas som Guds ord.”

De kvinnofientliga haditherna, som alltså finns i ett ”oändligt” antal, kan avfärdas enkelt medan kvinnofientliga verser i Koranen måste ”omtolkas”. Det är dock inte så lätt att avfärda hadither. Den islamiska religionen är helt beroende av hadither. I Koranen står det att man ska be, men inte hur man ska be. Det får muslimen reda på i haditherna. Koranen befaller muslimerna att följa och lyda Muhammed. För att kunna följa och lyda Muhammed behöver man kunskap om hur han levde. Detta får man i haditherna.

Det går alltså inte att kasta bort haditherna in toto. Och de föreslår inte heller Mernissi. Hon menar att man ska kasta bort de kvinnofientliga. Här stöter man på ett problem. Varför ska just de kvinnofientliga haditherna avfärdas och inte de kvinnovänliga? På vilka grunder? De ”bra” och ”dåliga” haditherna är blandade i alla böcker. Påstår man att de kvinnofientliga haditherna i till exempel Al-Bukharis samling är påhittade då har man samtidigt diskvalificerat de kvinnovänliga haditherna i samma bok – och många andra hadither som är nödvändiga för att en muslim ska veta hur han eller hon ska be och fasta och så vidare.

Dessutom bygger ju hela detta arbeta på en föreställning om att den ”verklige” Muhammed skulle ha varit kvinnovänlig. Varifrån kommer den föreställningen? Den enda källan till Muhammeds ord och gärningar är ju haditherna och i dessa finns det som sagt både kvinnofientliga och kvinnovänliga åsikter.

”Mernissi anser dock att många sharia-lagar bygger på den profetiska traditionen och därmed är av mänsklig karaktär och kan omtolkas eller till och med avfärdas”, skriver Fazlhashemi vidare i sin bok Vems islam? (2008) Men så enkelt är det alltså inte, vilket är en anledning till att hennes tänkande haft så litet genomslag bland muslimer.

Och hur är det med Koranen? Den kan man alltså inte ”avfärda”. Jo, när man nagelfar Koranen finner man att den innehåller flera kvinnofientliga åsikter. Dessa måste alltså ”omtolkas”. Men inte heller detta är någon lätt uppgift. Som troende muslim försöker man förstå Koranen såsom profeten Muhammed förstod den. Vem kan förstå uppenbarelsen bättre än den som mottagit den? Då hamnar man återigen i haditherna. Det står i Koranen att en kvinna ska ärva hälften av en man. Hur ska man tolka det? Då tittar man efter i haditherna. Där står det samma sak: en kvinna ska ärva hälften av en man.

Nu kan en reformsinnad person resonera som så att detta bara gällde i det historiska sammanhang då Koranen ska ha uppenbarats. Då inställer sig frågan: vilka andra saker gällde bara då och inte nu? Och om vissa delar av Koranen bara gällde under en tidsbegränsad period, varför gör den då själv anspråk på att gälla överallt och i alla tider? Är detta anspråk också tidsbundet? Som ni märker står islams reformatorer inför ett stort arbete.

Fatima Mernissa har gjort nytta genom sin läsning av Koranen och hadither. Hon har pekat på problem och uppmuntrat självständigt tänkande kring dessa frågor. Men hon gick inte tillräckligt långt. Det handlar inte bara om att människor har missförstått ett fullkomligt, himmelskt budskap. Det handlar om ett ofullkomligt budskap. Hur kan man överhuvudtaget förvänta sig att finna en kvinnosyn i perfekt samklang med en modern, västerländsk kvinnosyn i en bok från tidig medeltid? Det faller på sin egen orimlighet. Förmodligen begrep akademikern Mernissi detta och hennes försök att rädda Koranen från kritik beror nog mest på rädsla för att bryta mot ett oerhört starkt tabu i de fortfarande djupt religiösa, muslimska samhällena.