Patrik Engellau

Bert Karlsson är en kapitalist som kan tänka längre än näsan räcker. Genom sitt bolag Jokarjo, som sysslar med asylboende, är han en del av det välfärdsindustriella komplexet, alltså den organisationsapparat som livnär sig på att folk definieras som svaga och därför i behov av  skattefinansierat stöd. Nyligen skrev Karlsson en debattartikel i Jönköpingsposten där han menar att komplexet tjänar så mycket pengar att det inte är hållbart i längden.

Till exempel skriver Karlsson om ”ensamkommande flyktingbarn, som snart kostar svenska staten 20 miljarder per år och med racerfart är på väg mot hisnande 40 miljarder!” 40 miljarder kronor är nästan en procent av BNP, alltså lika mycket som Sveriges u-landsbistånd. Det är svårt att tänka tanken att Sverige skulle lägga ned lika mycket på ensamkommande flyktingbarn som på hela u-världen, men så kanske det blir.

(”Förresten är ensamkommande barn ett felaktigt epitet i sammanhanget”, skriver Karlsson. ”Det är oerhört sällsynt att barn skickas hit eller flyr. Det är oftast ungdomar som kommer. Det har blivit en affärsbusiness för att lättast komma in i Sverige. Familjens äldste son skickas hit och då blir det lättare för resten att komma efter.”)

Orsaken till att hanteringen blir så dyr ”är usla upphandlingar och IVO:s feltolkade riktlinjer. Inspektionen för vård och omsorg tar nio månader på sig att godkänna en ny aktör på marknaden och det skapar ett monopol som gör att redan existerande aktörer kan ta ut ofattbara överpriser, långt över de 1 900 kronor som ska vara riktmärke per barn och natt… Det finns helt enkelt ingen konkurrens… Skara, där jag bor, är en kommun som tolkar kraven på det allra dyraste och mest felaktiga sättet. Nässjö är ett annat dåligt exempel, där ensamkommande kostar 6 000 kronor per barn och natt”.

Man skulle kunna vara förvånad över att en kapitalist låter höra ett nödrop av innebörden ”hjälp, jag tjänar för mycket”, men så är det. Förklaringen är såklart att Karlsson tänker mer långsiktigt än den övriga branschen som rullar sig i guldet utan tankar på framtiden. Karlsson vill rimligtvis att verksamheten ska bedrivas på ett hållbart sätt så att den inte går överstyr på grund av sin egen girighet. (Sedan kanske han tänker att han själv är bättre på att hålla kostnaderna nere än andra så att om priserna sjunker så ökar hans egna marknadsandelar.)

Därför har Karlsson motiv att ta sina kollegor i örat:

Det här är inte rimligt och det är så tydligt att det finns en kartellbildning, då alla bostadsbolag ligger på samma höga nivå när det gäller prissättningen, ett av bolagen är Balder med Christina Rogestam som ordförande.

Men vilka är aktörerna som livnär sig på ensamkommande flyktingar?

Det finns en gemensam koppling. Bolagen har ofta gamla politiker i toppen – och skattar utomlands.

Vi har Aleris, med bland andra Filippa Reinfeldt och förre KD-ledaren Göran Hägglund. Registrerat i London. Humana, också registrerat i London. Attendo, registrerat i London.

Här har Fredrik Reinfeldt nära kopplingar till en av huvudmännen.

Frösunda, med S-meriterade Jan Emanuel Johansson. Registrerat i Luxemburg.

Tillsammans omsätter dessa bolag 17 miljarder kronor och det är inte bolagens fel att de har fått för höga ersättningar. Det är helt enkelt upphandlingarna som är åt helsike.

Jag har aldrig tidigare sett en så naken skildring av förhållandena inom det välfärdsindustriella komplexet. Det är rimligtvis de dominerande offentliga producenterna som sätter prisnivån. En rövarbransch, helt enkelt.