Mohamad Omar

I en tweet önskar Erik Ullenhag trevlig ramadan. Den islamiska fastemånaden inleddes för de flesta muslimer dagen före midsommarafton. Den som fastar kunde alltså inte helt och fullt delta i firandet. Det innebär att vissa muslimer – inte de rättrogna förstås – motvilligt satt hemma ledsna och hungriga medan deras icke-muslimska vänner åt gott och dansade runt stången med blommor i håret. Hur trevligt är det?

Dessutom är det sommar och solen går ned mycket sent. Fastan blir extra besvärlig. Man ska ju avstå från mat och dryck från soluppgång till solnedgång. Tiden då man får inta näring blir alltså mycket, mycket kort. Hur trevligt är det?

För en hel del muslimer är ramadan något som framkallar ångest. Nu måste man ställa in många roliga saker. Nu kan man inte längre prestera lika bra på jobbet och i skolan. Tänk om man har ett viktigt prov att plugga till? Men det är frivilligt, invänder någon. I teorin är det frivilligt, åtminstone i Sverige, men man ska inte underskatta det religiösa och sociala trycket. I moskén får du höra att den som inte fastar är en syndare som kommer att straffas i helvetet. Hur trevligt är det?

Som muslim i en traditionell familj är man ofta utsatt för påtryckningar att leva upp till idealet. Man SKA fasta helt enkelt. Att bli ertappad med att äta eller dricka under fastetiden kan vara en oerhörd skam. I svenska medier skildras ramadan mest som myspys – uppesittarkvällar med tjocka släkten och dignande fat. De muslimer som intervjuas säger vad de förväntas säga. Ingen berättar om ångest, huvudvärk, irritation och tvivel. Ingen talar om det självklara – att hälsan tar stryk.

Jag tänker på dem som inte orkar fasta, ja som inte uthärdar, men som tvingar sig för att skammen är ännu värre. Jag tänker på barn och ungdomar som denna juni månad inte kan delta i samma sommaraktiviteter som sina vänner. I korthet: sommarlovet är förstört.

Jag tänker på dem som ensamma och utan stöd försöker hålla tillbaka de otänkbara tankarna av rädsla för Guds straff. Jag tänker på de barn som inte ens vågar säga till sin mamma: ”Jag är törstig.” Jag tänker på de som letar efter en plats där de kan gömma sig för andras blickar och dricka ett glas vatten, men som inte kan fly från känslorna av skuld och skam – Gud ser dem vart de än är och förbannar dem från sin himmel.

Vi ska dock vara tacksamma över att vi lever i Sverige. I muslimska länder är det inte bara skam och nesa som drabbar den som bryter fastan. Det är inte bara straff i helvetet som väntar dem, utan även straff i denna värld i form av fängelse och prygel. Hur trevligt är det?

De rättrogna säger att ramadan är en fantastisk upplevelse, men hur kan vi veta det när det är tabubelagt att tala om sin huvudvärk, sin hunger och törst, sina tvivel och sin ångest? Först när det är lika okej att fasta som inte fasta, när man kan tala öppet och goda och dåliga upplevelser, kan vi göra en riktig bedömning av ramadans innebörd för människor. Frågan är: om det sociala tabut, de religiösa hotelserna och det juridiska tvånget försvann, hur många skulle då fasta?

En ganska absurd sak är att när ramadan infaller på sommaren fastar svenska muslimer fler timmar än vad Muhammed, muslimernas profet, någonsin gjorde. När han instiftade fastan visste han inte om att det fanns länder i världen med ljusa kvällar. Vi vet det, men hans ord gäller ändå. Det vore kanske klokare om muslimer i alla länder alla tider på året följde fastetiderna i Mecka. Men när uppenbarelse och klokskap krockar tenderar uppenbarelsen att vinna. Ty klokast är Gud.

Med detta vill jag inte ha sagt att ramadan inte kan vara trevlig, bara att den också kan vara otrevlig.