Patrik Engellau

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

En seriös debatt skulle endast syssla med 1) eftersom 2) och 3) bara handlar om smutskastning, vilket kan vara en nog så nyttig och underhållande hantering inom politiken, men knappast är till hjälp när en osäker och reflekterande människa försöker skapa sig en hållbar uppfattning i en etisk fråga.

Patrik Engellau

Den svensk-tjeckiske filmkritikern och kulturdebattören Hynek Pallas skrev nyligen en krånglig och upprörd men likafullt klargörande artikel i Svenska Dagbladet.

Det krångliga är att han förfäktar att viss tolerans är bra, till exempel tolerans mot romer, medan viss tolerans är dålig, till exempel tolerans mot sverigedemokrater. Det har jag svårt att begripa.

Patrik Engellau

Du behöver inte läsa den här texten. Du vet redan allt som står här. Texten är bara en bekräftande påminnelse om att det välfärdsindustriella komplexet finns och som alltid flitigt arbetar för att kunna utvecklas, skaffa fler tjänster, erhålla större budgetar och gå på fler kurser och så vidare.

En liten detalj som du dock kanske inte uppmärksammat är att otippade argumentationslinjer står till buds för detta anslagsfinansierade organisationssystem som ett privat företag aldrig skulle kunna använda, nämligen ”ge mig mer pengar för att jag är så dålig på att göra mitt jobb”.

Patrik Engellau

Nu verkar vad som helst kunna hända. Fort går det och det tycks inte behövas någon diskussion och eftertanke innan politiken läggs om.

Den plötsligt upphävda asylrätten är ett exempel. Nyligen var den helig (och jag försvarade den själv rätt kraftfullt för bara en månad sedan i denna krönika). Beslutet om id-kontrollerna annullerade, vad jag kan förstå, asylrätten. Det hävdas att bara tjugo procent av migranterna visar upp id-handling vid asylansökan. Om man antar att de övriga åttio procenten saknar id-handlingar har beslutet om id-kontroller undantagit åtta av tio migranter från rätten att söka asyl i Sverige.

Det kan hända att det är bra att Sverige avskaffar asylrätten. Jag har inget emot att vårt land går emot olämpliga internationella traktater som vi av oförsiktighet undertecknat. Men jag gillar inte att det bara sker hux flux utan diskussion och utan noggrann beredning och i stället bara som en bieffekt av något annat.

Patrik Engellau

Den här texten handlar inte om en viss sakfråga, utan om medierapporteringen kring densamma. Men först sakfrågan.

Under nyårsnatten inträffade kravaller med inslag av rån, skadegörelse och våldtäktsförsök utanför centralstationen i den tyska staden Köln. Enligt den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), ett pålitligt kvalitetsblad i nivå med The New York Times, hade ett tusental män med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika samlats. Redan tidigare hade sådana personer rånat och bestulit folk i området. På nyårsnatten antog den brottsliga verksamheten dittills okända proportioner. I stället för att enskilda män, eller män i grupper om två och tre, ofredade kvinnor hade de nu gått samman i större gäng för att trakassera kvinnorna. Polischefen talade om ”Brott i en ny dimension”. Överborgmästarinnan sa: ”Vi kan inte tolerera att det uppstår ett tomrum där ingen rätt existerar”. ”Vi kan inte acceptera att nordafrikanska mansgrupper organiserar sig för att förnedra kvinnor med skamlösa sexuella attacker”, sa delstatens inrikesminister.

Hur har då dessa händelser uppmärksammats av media? Jag googlade på sökbegreppet ”centralstationen Köln” med begränsningen ”senaste veckan” på ett antal olika språk.

Patrik Engellau

Det måste ju finnas något annat än migrantströmmarna att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

På portugisiska och spanska heter tecknet arroba. Arroba är en gammal iberisk viktenhet, som i Portugal motsvarade 14,7 kilo och i Spanien lite mindre. Denna viktenhet skrevs @. Om jag alltså ville omnämna 147 kilo potatis så skrev jag 10 @ potatis (och läste tio arrobas potatis).

Termen kommer från ett arabiskt ord som betyder en fjärdedel, nämligen en fjärdedel av vad en åsna förväntades kunna bära, vilket då blir runt 60 kilo (så det verkar stämma på ett ungefär).

Patrik Engellau

Ursäkta att jag säger det, men Sverige är en provinsiell kultur. Jag älskar mitt fosterland, men det hindrar mig inte från att skärskåda och bedöma dess tankevanor. Skulle jag inte kunna älska ett handikappat barn?

Provinsiell betyder landsortsmässig eller småstadsaktig, vilket i sin tur betyder, enligt mitt sätt att se, ”instängd i sitt eget betraktelsesätt” eller ”omedveten om att det egna betraktelsesättet bara är ett bland många”. Motsatsen till provinsiell är kosmopolitisk, vilket, fortfarande efter min uppfattning, betyder ”medveten om världens mångfald och ibland obegriplighet”.

Den provinsielle tror att alla andra folk, under den yttre kulturfernissan, tänker som provinsens folk. Den kosmopolitiske vet att det inte ligger till så.

Patrik Engellau

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.

Patrik Engellau

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Hennes hobby är att vara en Fin Dam som av de andra Fina Damerna beundras för sin godhet. Att vara god är Sveas specialitet. Hennes metod är att ta ifrån den förskrämde maken intäkterna av hans företag och dels använda pengarna till att klä upp och smycka sig själv så att hon kan göra intryck i sällskapslivet, dels att ge bort det som blir över till olika välgörenheter.

Patrik Engellau

På nyårsafton beklagade kolumnisten Lena Mellin i Aftonbladet ”de ständiga kriserna” under år 2015 ”som tagit musten ur oss alla” och drog därav en slutsats: ”Det kan faktiskt bara bli bättre. Gott Nytt År!”

Måtte hon få rätt. Men jag undrar, jag. Jag vågar inte lita på den i det nationella sinnelaget ingrodda föreställningen att inget riktigt ont kan hända i Sverige bara för att det inte skett hittills under vår livstid.

Patrik Engellau Något är fel i staten Sverige. Migrationsproblemet är det tydligaste exemplet. Det är svårare än de […]

Patrik Engellau

Förvirrat och hjälplöst står Myndighetssverige inför migrantströmmarna och fattar det ena underliga och panikartade beslutet efter det andra. Men jag är inte bättre själv. Om jag haft ansvaret för Sveriges migrationspolitik skulle jag också klia mig i huvudet.

Merit Wager har förtjänstfullt pekat på ett märkvärdigt utvisningsbeslut som drabbat den iranska familjen Ahmadi. Familjeförsörjaren har under viss tid tjänat fyra kronor för lite om dagen och familjen ska därför återbördas till ursprungslandet. Det tål att uppröras över.

Men var går gränsen för hur lite man ska få tjäna för att beviljas fortsatt uppehållstillstånd i Sverige? Jag vet inte. Men här nuddar man vid en djup filosofisk fråga som vi – även jag – alldeles för länge sopat under mattan.

Patrik Engellau

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

För mig är uppfostran något ganska bestämt, inte nödvändigtvis strängt och våldsamt, och framför allt inte elakt, utan snarare vänligt auktoritärt. Jag minns min första lärarinna i folkskolan. Hon hette Laura och hade flätor uppsatta i kringlor runt öronen. Hon spelade orgel i klassrummet och Gud nåde den som inte lärde sig psalmen Fädernas kyrka utantill. Man skojade inte med fröken Laura, utan man lärde sig Hallands floder. För övrigt hette hon inte Laura, utan Fröken.

Patrik Engellau

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda. Lösningen blir att försöka förhindra att BNP växer så att jorden håller ett tag till. Framför allt gäller det att förhindra att utvecklingsländerna inte börjar utnyttja resurser i samma utsträckning som i-länderna, för då ”räcker det inte med bara ett eller två jordklot”. (Underligt nog är det ofta samma människor som särskilt talar för utvecklingsländernas sak som också tycker att utvecklingsländerna på något sätt inte ska få elda fossiler och därmed lättare få fart på sin utveckling.)

Patrik Engellau

En bekant påpekade något som alla redan vet, nämligen att judar är överrepresenterade bland nobelpristagarna. Han undrade om det kan bero på att judarna har vassare gener än vi andra.

Jag sa att jag inte tror det, men att det sannolikt finns något i den judiska kulturen som uppmuntrar till intellektuell livaktighet. Till exempel är judar kända för att gräla med Gud. De törs alltså ifrågasätta den högsta auktoriteten, vilket är ett första villkor för att åstadkomma epokgörande upptäckter. Hur ska man kunna hitta någon ny och överdådig sanning om man inte vågar förkasta den gamla?

Patrik Engellau

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.