Langobarder (eller longobarder) var en germansk stam som, enligt egna sägner och hävder, kom från södra Skandinavien. De utvandrade till vad som nu kallas Italien år 568, erövrade land, och gav namn till det som blev Lombardiet.
Langobarderna omnämns redan i Tacitus Germania, och han placerade dem i vad som idag är norra Tyskland. Enligt munken Paulus Diaconus, som levde under 700-talet och som skrivit det viktiga historiska arbetet Historia Langobardorum (Langobardernas historia), hade de utvandrat från södra Skandinavien på 500-talet. Langobardernas ordförråd, formlära samt rättsväsen förenar dem med stammar som saxare, angler och friser. Detsamma gäller den dyrkan av Oden och Frigg som omnämns av Diaconus.