Vi översköljs nu dagligen med en flodvåg av varningar om klimatförändringen och alla hemskheter den förväntas leda till. Man är alltså chockade över att människan verkar ha påverkat klimatet. Att varje förändring måste vara i negativ riktning anses vara ett faktum som ingen ifrågasätter. Jorden antas alltså intressant nog kapabel att på egen hand alltid hitta den bästa vägen. En väg som människan nu anses sabotera.
En sammanfattning av vad som framgick om brottsligheten i ”30 minuter” den 6 oktober, där kriminologiprofessorn blev utfrågad av Anders Holmberg:
– Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken men brottsligheten ökar inte med ökad invandring, den går snarare ned. Gängkriminaliteten ökar dock i vissa områden bland vissa grupper, men hade vi inte haft etniskt präglade utanförskapsområden så hade svenskarna begått samma brott, om de tillhört underklassen. Fast det har jag aldrig sagt, det där sista alltså. Jag är felciterad.
Studio Ett rapporterade i torsdags om Järva-föräldrarnas manifestation på Mynttorget mot gängvåldet. Inrikesminister Mikael Damberg är där och berättar stolt att han har varit ute på Järva flera gånger och träffat de här mammorna. Det han fått höra på Mynttorget nu är ”en annan berättelse”, vilket han upprepar flera gånger.
Igår skrev jag om innebörden av begreppet ”jihad” i den islamiska läran. Jag försökte visa att det inte finns någon motsättning mellan andlig jihad och jihad med svärdet, det vill säga heligt krig. Det är snarare så att den andliga kampen, att rena sig från kärlek till det världsliga, är en förutsättning för att kunna offra sitt sitt liv för Gud.
Än en gång skakas katolska kyrkan av en pedofilskandal. Den här gången avslöjas att över 200 000 barn har utsatts för övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike, under de senaste sju decennierna.
200 000 barn. Nästan en kvarts miljon. Det är svårt att greppa. Allt detta lidande, all denna ångest, all skräck och smärta. Och 3000 rovdjur i prästrock. Det är vedervärdigt.
I Sverige har vi problem med tillvarons självklarheter. Det är anmärkningsvärt. Hur ska ett samhälle kunna överleva som inte ens förmår observera vad som sker inför dess ögon?
Lars Vilks skulle skyddas mot muslimska terrorister men dog i stället i en trafikolycka (som inte verkar ha orsakats av muslimska terrorister). Som skattebetalare är jag tacksam för att den svenska staten använt en del av mina skatter till att betala skyddet för Lars Vilks men jag fattar inte varför det skulle behövas sådana insatser (vid olyckstillfället tydligen fyra säkerhetspoliser och två 4,3-tons säkerhetsbilar).
Det råder stor förvirring om vad ordet jihad betyder och hur det används av muslimer. Jag får ofta frågor om jihad både i kommentarerna på Det Goda Samhället och på andra ställen. Islams kritiker säger att ordet betyder heligt krig, medan många av islams försvarare påstår att det betyder en andlig kamp för att förbättra sig själv.
De båda islamisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som vid flera tillfällen bagatelliserat IS framfart och ifrågasatt insatser mot terrorister, förlorade yttrandefrihetsmålet mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson. Hovrätten fastslog att yttrandefriheten har ett starkt stöd i Sverige. Jag säger bara en sak: Champagne! Champagne for everyone!
Världen är full av skojare. Bilden visar de populära trettiotalssvindlarna Pettersson & Bendel som jag alltid kommer att tänka på när jag ser Morgan Johansson och Anders Ygeman tillsammans i rutan. En ofta framgångsrik undergrupp bland skojarna är sol- och vårarna. Sol- och våraren är i allmänhet mer intelligent än andra bedragare eftersom han trots upprepade misslyckanden att infria sin löften ändå åtnjuter någon sorts förtroende hos dem han lurar och därför ofta kan klämma dem på friska pengar.
När man läser reaktionerna i medierna efter Lars Vilks död, kan man tro att svenska journalister alltid har stöttat honom i yttrandefrihetens namn. Sanningen är, som vi alla vet, motsatsen: De har hållit honom på minst en armlängds avstånd. DN:s Niklas Orrenius, som så många gånger varnat för islamofobi och för att vanliga muslimer drabbas av offentlig islamkritik, skriver nu att Vilks blev ”radioaktiv i den svenska offentligheten eftersom hans uppenbarelse påminde folk om terror och död”. Vilka har sett till att det blivit så? undrar man.
I torsdags debatterade Jean-Luc Mélenchon och Éric Zemmour, båda invandrare, om Frankrikes tillstånd och framtid. Debatten sågs av nära fyra miljoner. Samtidigt, i en annan kanal, debatterade inrikesministern Gérald Darmanin och den kvinnliga presidentkanditaten från högern Valérie Pécresse. Debatten sågs av en miljon.
I en artikel i tidningen The American Spectator (3/10 2021) argumenterar Mellanösternkännaren Daniel Pipes att de afghanska flyktingarna bör söka asyl i närbelägna islamiska länder i stället för i Västeuropa.
Hyckleriet i SvT når nya höjder när man nu ska ordna anletsdragen och beklaga den tragiska olyckan som ändade Lars Vilks liv som i motats till SvT kämpat för yttrandefrihet. Trots att SvT inte lyft ett finger för att stödja Vilks har man nu mage att höja honom till skyarna.
Min erfarenhet är att sociala system som går under inte fallerar för att de ansvariga inte känner till fakta utan för att de inte bryr sig om dem. Detta ser man tydligare i företag än i nationer eftersom det är så mycket vanligare att företag havererar än att nationer gör det. För övrigt gör det inte så mycket om företag kraschar så länge bankrutter hanteras enligt regelboken, det vill säga att ägarna får ta smällen.
Läs de första raderna, från Léon Noel, i denna artikel från 1960 för att lägga grunden för det fortsatta resonemanget här. (Och fortsätt gärna med resten av artikeln).
Éric Zemmour har rönt stor uppmärksamhet i franska media. På en månad har hans stöd fördubblats till för närvarande 13 procent av väljarna – i det fall han skulle välja att kandidera till president. Det har väckt förundran, också därför att hans anföranden inte är särskilt enkla utan bemängda inte bara med mycket aktuell information utan också full av hänvisningar till historiska förhållanden.
Alla som lägger en skrattemoji som reaktion på Lars Vilks död på Expressens Facebooksida, vilka är de? Nyss jag tittade var det 50 personer som gladdes åt söndagens chockartade besked.
Lars Vilks har gått bort. Det är lite svårt att greppa, kanske för att han levt under en fatwa så länge och ändå överlevt. Nyheten kom som en chock.
Jag kände inte Lars Vilks särskilt väl, men vi hade lite kontakt då och då. Jag tyckte om honom. Han var modig, rättfram och en gudabenådad konstnär. Men när nyheten om hans död nådde mig blev jag inte bara sorgsen över hans död utan i minst lika hög grad förbannad över hur fruktansvärt sviken han blev av stora delar av det svenska kulturetablissemanget.
Minns ni att jag nyligen (28/9 2021) skrev ett inlägg om konstnärerna Aguéli och Zorn? Jag har nu fått ett svar från en representant för det tvångsfinansierade konstetablissemanget.
Representanten förklarade att Aguéli och Zorn har ”två helt olika förhållanden till måleriet”. Han menade alltså att jag inte är tillräckligt lärd i konstens mysterier och därför inte bör uttala mig.
En dansk kvinna vid andra världskrigets slut får håret avklippt som socialt straff för att ha haft förhållande med ockupationsmaktens soldater. De fick benämningen ”tyskerpiger”.
När de tyska trupperna blivit slagna och dragit sig tillbaka från tidigare ockuperade områden vid tiden för andra världskriget slut, exploderade den återhållna folkliga vreden. De många i fickorna knutna nävarna togs upp och användes efter den återvunna friheten till knytnävsslag.
När jag för flera årtionden sedan arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag återkommande meningsfulla diskussioner om klimatpolitikens möjligheter med min chef Lars Ingelstam som jag gillade för hans tolerans och intellektuella rörlighet. Men det kan hända att, som sakerna sedan dess utvecklats, vi helt och hållet var på fel spår.
Alla pratar om incel-männen. Det är män som öppet uttrycker sin bitterhet över att kvinnor inte vill intressera sig för dem. ”Vad ska vi göra med incel-männen?” undrar alla. Det kanske vore bättre att fundera över vad vi ska göra med alla de kvinnor – ofta självutnämnda feminister – som öppet hånar dessa män. Linnea Klingström undrar vad det kostar att visa lite ordinär vänlighet mot män och påminner om att alla ensamma män är någon kvinnas son.
I antologin Sensations of Eternity (2021) har Oliver Fotros presenterat ett urval av Ivan Aguélis essäer i översättning från franska till engelska.
Aguéli (1869-1917) var en svensk konstnär, orientalist och journalist som konverterade till islam.
Magdalena Andersson vill vända på varje sten för att knäcka gängkriminaliteten. Denna stigande kriminalitet, som delvis är sammankopplad med den islamiska massinvandringen, hotar Sverige som nation. Det finns många stenar att vända, här är några.
Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.
Ständigt denne Ivan Aguéli! Jag återkommer till honom gång på gång. Som jag skrev för några dagar sedan håller jag på med en bok om konstnären där jag försöker reda ut hans ”panislamistiska manifest” som han skrev 1904.
För någon vecka sen skrev Mohamed Omar här på DGS om den strukturella antirasismen inom Västtrafik. Man låter nysvenskar, EU-migranter och stökiga invandrargäng åka gratis, medan etniska svenskar beläggs med dryga böter om de inte har biljett.
Frugan och jag reste till Italien några dagar för att äta pasta, ständigt bära covidmask och visa upp vad italienarna kallar för gröna pass vilket betyder vaccinationsbevis. Annars kom man inte in på restaurang vilket jag tyckte var löjligt men regeln var inte förhandlingsbar. ”Grönt pass”, förresten, det är väl inget grönt med att ha fått två doser? Jag tog det som ett ganska manipulativt försök att försöka låna prestige från hållbarhet, elbilar och ekologi. Det borde heta rött pass eftersom rött betyder stopp och syftet är att stoppa smitta. Fåniga italienare.
Häromdagen gjorde jag en längre taxiresa från en av Stockholms ytterförorter till innerstan. Jag blev upphämtad av en utåtriktad iransk taxichaufför i övre medelåldern. Under den nästan timslånga resan började vi samtala om covid. Det visade sig att båda var vaccinerade två gånger, men att det ändå kändes svajigt att samhället nu öppnar upp överallt för stora folksamlingar, samtidigt som nya forskningsrön visar att 85 procent av vaccinets skydd avtar efter sju månader.
Nog är det fascinerande med socialdemokrater. Det spelar liksom ingen roll hur länge de haft regeringsmakten – eller i hur många omgångar – när de tar till orda låter de ändå alltid som om de slår ur underläge och befinner sig i en evig opposition.
Det finns en troligen påhittad historia som satt djupa spår i människors uppfattning om klassrelationerna i Paris före franska revolutionen (i den mån de har någon). Folket hade ofta ingen mat. Det så kallade mjölkriget år 1775 och svälten 1788 – 89 var två exempel på hungerepisoder. En känslolös och nedlåtande drottning Marie Antoinette ska enligt legenden hånfullt ha rekommenderat de svältande att i stället äta kakor (egentligen briocher, se bilden, ett lite finare bröd).
