Lars Åberg är en skribent med vägande uppfattningar. Så här skrev han i Bulletin:

Vi lever i de förfördelades land; de flesta är missnöjda, just deras grupp är särskilt missgynnad. Hur blev det så?

När man hör politikerna beskriva alla behov som finns i det svenska samhället kan man tro sig vara förflyttad till Afghanistan eller Centralafrikanska republiken. Ingenting tycks längre fungera, allt måste rustas upp: vården, skolan, polisen, miljön, integrationen, vägarna, kollektivtrafiken, elförsörjningen, barnomsorgen, jämställdheten, tilliten.

Varenda morgon vaknar man till ett samhälle som är på dåligt humör.

De senaste åren har vi i väst, och framförallt länderna i Asien, blivit varse ett alltmer aggressivt, ekonomiskt rikt och militärt mäktigt Kina. Kinas förre ledare Deng Xiaopings (1904-1997) mantra att ”ligga lågt och bida sin tid” är nu helt övergivit. Istället hotar man Taiwan med invasion, krossar demokratirörelsen i Hongkong, tvistar med Indien om gränser, förtrycker egna minoriteter, lägger under sig hela Sydkinesiska sjön trots grannstaternas protester och grälar med USA och Australien om handelsfrågor och Covid.  

I sitt avskedstal 1961 efter sina presidentperioder varnade Dwight D. Eisenhower det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det system där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

Igår skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en text om Zornutställningen på Nationalmuseum i somras.

Nu närmar sig Halloween igen. Du som fortfarande är lite skeptisk till denna, i vår del av världen, relativt nya helg kan läsa här om bakgrunden till Halloween. Själv ser jag ingen som helst motsättning i att fira både Halloween och traditionell svensk Allhelgonahelg, eftersom de båda högtiderna infaller på olika datum.

För några dagar sedan höll DGS skribent Richard Sörman ett lysande anförande på SD-kanalen Riks. Det handlade om de infantila kulturskribenterna och deras reflexmässiga hyllning av allt som utmanar samhällsordningen, utifrån vad de uppfattar som ett utanförskapsperspektiv. Nu senast gangsterkulturen och rapmusiken, som förespråkar grov kriminalitet i alla aspekter, men som behandlas med vördnad av media och prisbelönas av public service.  

Häromdagen kom min latinlärare och jag att jämföra den politiska och kulturella debatten i olika länder. Förutom att han behärskar – också talar – latin perfekt, har han naturligtvis, som många svenskar nuförtiden, mycket goda kunskaper i engelska – bättre än mina. Men han har också lärt sig franska och tyska bra – de språk som var obligatoriska i gymnasiet när jag gick i skolan, men som nu allt färre behärskar. Båda kan vi därför följa den politiska debatten i flera länder.  

Ett viralt videoklipp visar hur två vita studenter blir utkastade av ”antirasister” från biblioteket på Arizona State University, USA. Händelsen inträffade i slutet av september.

De så kallade ”antirasisterna” (se bilden) hävdade att biblioteket är ett ”mångkulturellt rum” och att vita därför inte är tillåtna att vistas där. En av de vita studenterna frågade om inte de vitas kultur har någon plats i mångkulturen. Han fick svaret att vita amerikaner inte har någon kultur: ”White is not a culture”.

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag. Jag påpekar att de lagar som styr oss som bor i Sverige måste passera Helgeandsholmens smala näs och där klubbas av Riksdagen. Sådana som World Economic Forum har ingen möjlighet att skriva svenska lagar och därför är det att villa bort korten att skylla dumheter som drabbar oss på mäktiga internationella intressen. Om några har ansvaret så är det våra folkvalda. All skuld faller på dem.

 

Andreas Malm, universitetslektor i humanekologi vid Lunds universitet, uppmanar klimataktivister till terrorhandlingar. I sin nya bok How to Blow Up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire, förespråkar Malm ”intelligent sabotage” av fossilbränsleinfrastruktur: ”Skada och förstör nya CO2-avgivande enheter. Ta dem ur drift genom att sabotera dem, plocka isär dem, riv dem, bränn dem, spräng dem. Låt kapitalisterna som fortsätter att investera i elden veta att deras egendom kommer att förstöras.” (sid 67)  

Den kanske besvärligaste läxa som jag lärt mig under de senaste åren är att politiken inte enbart kan vara ett onödigt slöseri med medborgarnas pengar utan också – och i ökande grad, tror jag – kan ställa till med allvarlig skada. Du kan med rätta förvåna dig över att jag först de senaste åren blivit så uppmärksam på detta – redan Axel Oxenstierna inskärpte ju hos sin son ”med vilken ringa vishet världen styres” – men jag säger som politikerna att jag varit naiv och inte sett komma.

Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk. 

Sedan ett tag tillbaka pågår en debatt om gangsterrappens påverkan på lyssnarna. Debatten har fått ny aktualitet efter mordet på rapparen Einár. Kritikerna menar att musiken inspirerar lyssnarna att anamma en kriminell livsstil, medan apologeterna menar att musiken endast skildrar en verklighet, utan att påverka den.

Debatten anknyter till den större frågan om konstens förmåga att påverka. Kan konsten förändra vårt sätt att tänka och handla?

Just nu svämmar de sociala medierna över av tårar som fälls över den 19-årige rapparen Nils Einár Grönberg som sköts i Hammarby Sjöstad häromkvällen. Och det är klart det är fruktansvärt när en ung människa mördas, oavsett om han eller hon haft kriminella kontakter eller inte. Men att våldet skulle vara allas ansvar, som det nu påstås från alla möjliga och omöjliga håll, är givetvis en lögn. Det är varken ditt eller mitt ansvar att kriminella begår brott.

När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.

Sveriges television är i stor sorg efter att en av deras främsta favoriter, rapparen Nils Einár Grönberg, har skjutits tills döds i stadsdelen Hammarby Sjöstad. Inte ens om ett statsöverhuvud eller minister blivit dödad hade händelsen kunnat ges större utrymme i svt:s Morgonstudio än till denne rappare vars låtar handlat om att försköna livet i gängkriminalitet med fokus på narkotikahandel, snabba pengar och skjutningar.