Idag tänkte jag på min mamma. Det gör jag i och för sig ganska ofta, men just idag har hon känts mer närvarande än vanligt. Kanske beror det på att sonen bjöd på en av hennes paradrätter – fläsk med löksås – igår, kanske på att jag nyss fick en liten pärlhyacint av en god vän.
Pärlhyacinter var en av min mammas favoritblommor och jag tänker alltid på henne när jag ser de vackra små blommorna. När pärlhyacinterna kom in i vårt hem så var våren på väg, det visste man med bestämdhet.
För dem som trodde att västerlandets, i först hand USA:s, ekonomiska sanktioner mot Ryssland mest handlade om att ta de ryska oligarkernas mastodontyachter och lyxbostäder i London har den senaste tiden gett anledning till ett genomgripande nytänkande. Jag kan med viss ruelse delvis placera mig själv i den gruppen. Jag har visserligen argumenterat att den tilltagande ekonomiska integrationen och det därmed ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna skulle kunna utnyttjas för att avsevärt försvåra kriget men att jag skulle få så sagolikt rätt hade jag aldrig anat. Jag tror ingen hade fattat vilken skada sanktionerna skulle göra på den ryska ekonomin. Till och med president Biden verkar glatt överraskad.
Det danska finansministeriet har publicerat en grundläggande undersökning om kostnaderna för invandringen (Finansministeriet 2021). I studien undersöks de åldersspecifika nettointäkterna för de offentliga finanserna som genereras av den danska infödda befolkningen och tre befolkningsgrupper av utländsk härkomst.
När dessa resultat kombineras med de nordiska befolkningsprognoserna för i stort sett samma delpopulationer (Tarvainen 2018, 2020a) får man en unik prognos för de framtida kostnaderna för invandring. Eftersom de nordiska samhällena är likartade ger det oss en möjlighet att använda de danska uppgifterna för att uppskatta även de övriga nordiska ländernas kostnader för immigrationen.
Denna veckas YouTube-video från den fristående dissidenten Pär Ström handlar om att västvärldens välstånd är välförtjänt.
Nyligen hörde jag Boris Johnson tala om kriget i Ukraina och även svara på frågor från journalister. Det var en närmast chockartad upplevelse, som lämnade mig mållös. Boris Johnson svarade nämligen på varenda fråga utan att svänga sig med floskler och utan att bli förnärmad.
Om socialdemokraternas satsning på fattiga pensionärer och remissinstansernas reaktioner.
Ålder är bara en siffra, har vi hört under några år nu. Ungefär som att kön bara är en social konstruktion som kan man välja lite som man vill, efter tycke och smak.
För ett tag sedan prövade jag att jobba som städare på ett kontor. Det var ett trevligt jobb. Jag tycker om att tjäna. När man går omkring i bakgrunden observerar man saker.
Jag är orolig för svenskens karaktär. Vuxna människor beter sig som barn. Många vuxna saknar tålamod och behärskning.
Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv. Till exempel ifrågasätter den allt oftare välfärdsstaten som den tidigare betraktade som en stolt och troligtvis evig landvinning för mänskligheten.
Från och med i dag kommer nyhetsredaktionerna på SVT alltid ställa denna fråga till alla män de intervjuar, som flytt/flyttat hit från respektive land:
Konflikten mellan Ukraina och Ryssland är också en konflikt mellan Ukraina och Nato. Konflikten har dessutom omedelbara konsekvenser för Sverige som gör att vår globalistiska politiska inriktning måste ifrågasättas.
Allt det jag inte begriper kan jag, tror jag, restlöst lägga i två högar. Den ena högen består av sådant jag inte fattar för att jag inte läst på eller inte tränat tillräckligt, till exempel Einsteins relativitetsteorier eller femkortsöppning i bridge. (I ärlighetens namn bör jag framhålla att jag knappt kan någon annan bridgeöppning heller.) I den andra högen ligger sådant som ingen begriper och därför inte jag heller. Där finns till exempel frågan om livets uppkomst.
Om man kan flytta till ett avlägset okänt land och där blir serverad absolut allt på ett silverfat, så gott som utan några krav på egen insats, så formas individens handlingssätt, mentalitet och tänkande i väldigt stor utsträckning efter dessa nya förutsättningar.
Ryssland har invaderat Ukraina och i dagsläget vet man inte vem som vinner. Varför inte supermakten Ryssland, som har samlat en armé på nästan 200 000 soldater, ännu inte besegrat Ukraina är anmärkningsvärt. Men alltfler fakta sipprar ut om förhållanden i den ryska armén vilket kan ge en hint om anledningen.
Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter som de presenteras i det västerländska välfärdstänkandets ursprungsdokument som är just den allmänna rättighetsförklaringen från 1948. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor enligt tjugofjärde paragrafen skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala.
I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Jonas W. E. Andersson.
Många journalister varnar för att ”ensamkommande barn” som nu kommer till Sverige i flyktingvågen från Ukraina kan bli utnyttjade och fara illa. Bland annat i Sveriges Radio tas detta upp.
De ser dock denna risk som kommande från ett enda håll, alltså från ondskefulla svenskar som inte har rent mjöl i påsen när de erbjuder sin hjälp.
I spåren av Rysslands krig mot Ukraina fortsätter företag och organisationer att ta avstånd på det enda sätt de känner till. Meningslösa manifestationer är ”den nya lilla svarta”, något som vi tidigare skrivit om här på Det Goda Samhället. Nu är det Arlas tur att visa att de valt rätt sida, och det gör de genom att tillfälligt sluta sälja Kefir, eftersom förpackningen ”associeras med Ryssland”. Nu räcker det alltså inte med att ta avstånd från Putin utan även från de klassiska lökkupolerna som kännetecknar de ryska kyrkorna.
Dessa patetiska kvinnor har på ålderns höst vigt sina liv åt att hjälpa ”ensamkommande flyktingbarn”. Vilka i själva verket till största delen är vuxna män utan asylskäl som levt sina liv i Iran men påstår sig ha ”flytt” från Afghanistan. Det hela är vämjeligt.
På senare år har jag i någon mån lärt känna Gunnar Sandelin som är en återkommande skribent på DGS. Gunnar blev herostratiskt ryktbar för några år sedan när han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg hade publicerat en bok med statistik om invandringen. Ur djupet av Sveriges PK-istiska själ växte då ett illavarslande muller mot dessa två missanpassade särlingar som ledde till att de på det hela taget förlorade sina försörjningsmöjligheter och blev illa tålda av folk som följer den ortodoxa läran i invandringsfrågor. De fick knappt köpa en annonsplats för sin bok i Dagens Nyheter.
Några år in på tjugohundratalet anföll Ryssland Georgien. Eu och Väst i övrigt hytte med pekfingret.
Så skedde också efter rysk aggression mot östra Ukraina och mot Krim. Väst utsatte Ryssland för sanktioner. Man hötte lite mer energiskt med pekfingret, alltså.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Häromdagen såg jag filmen Seppan. Jag hade hört talas om den, googlade, hittade filmen och såg den. Senare har jag fått veta att den ursprungligen var två program på Tv från 1986. (De finns fortfarande på Öppet arkiv).
Jag har aldrig sett något liknande. Seppan regisserades av Agneta Fagerström-Olsson. Hon har själv sagt att hon ville göra en film om sin barndom därför att hon aldrig sett något som kunde likna den.
Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Idag är en sån dag, känner jag nu när jag slagit mig ner vid datorn. Det finns helt enkelt för mycket att fundera över just nu. Eller just nu, det var väl inte helt med sanningen överensstämmande – i själva verket har det väldigt länge funnits väldigt mycket att fundera över. Och jag menar inte Putin och kriget i Ukraina, klimatkrisen eller allt det andra som medierna tävlar med varandra om att rapportera om, på ett så snaskigt och snuskigt sätt som möjligt. Jag menar det tillstånd i vilket Sverige befinner sig, och de oberäkneliga politiker som skapar lukrativa karriärer på att låtsas vara statsmän med landets bästa för ögonen.
Att miljöpartiet numera aldrig tycks komma ens i närheten av fyraprocentsspärren inför höstens val är troligtvis ingen tillfällighet utan ett resultat av att konsekvenserna av dess politik börjar bli plågsamt uppenbara för medborgarna. Den nya skepsisen mot det gröna budskapet finns för övrigt inte bara i Sverige utan sprider sig överallt där folk behöver köra bil och värma sina bostäder.
Förra gången det kom ”ensamkommande barn” gavs vi från medierna bilden av små nioåriga parvlar som hade traskat hela vägen hit från Afghanistan och Somalia, barfota och i trasiga skjortor och kortbyxor. Helt ensamma i världen, endast i sällskap av ett smutsigt och sönderkramat gosedjur.
Fram till det andra världskriget hade Winston Churchill gjort det mesta fel. Men när han visat sig ha haft rätt om Hitlers och nazismens avsikter visade han sig också ha vad som krävdes av honom.
Har du någon gång, av okynne eller nyfikenhet, rört om med en pinne i en myrstack? Jag har gjort det men bara någon enstaka gång ty jag vill inte bli känd som djurplågare. Myrorna blir som besatta och springer omkring ännu livligare än vanligt. Framför allt verkar de bli förvirrade och tycks röra sig hur som helst utan den vanliga stackdisciplinen. Ordningen återvänder väl så småningom men jag har aldrig haft tålamod att vänta ut den processen och därmed lära mig något viktigt om hur myror övervinner kriser.
Viljan att hjälpa kvinnor och barn som flyr från krigsdrabbade Ukraina är rasism. Det slår nu journalisten Erik Rosén fast i en artikel i Aftonbladet.
Ibland undrar jag om det moderna samhället, med sociala medier och det växande behovet av omedelbar bekräftelse – instant gratification – har gjort människor korkade. Numera vänder politikerna hellre örat till Twitter (som inte alls är så representativt för folkviljan som de tycks tro) än mot folket. Det är inte bara USA:s expresident Donald Trump som verkar ha ett omättligt behov av att visa upp sig själv på sociala medier – många lider av samma sjuka.
Medlem i Nato, alltså. Bör Sverige bli medlem i försvarsalliansen eller inte, det är den stora frågan.
Det har varit en stor fråga sedan 1949, när organisationen bildades och den har under snart 75 år besvarats med ett lojt nej. Men nu har frågan, på grunder som åtminstone för mig är diffusa, blivit rykande aktuell och tycks preliminärt besvaras med ”kanske, om Finland vill”.
Att Sverige under tre kvarts sekel valt att hålla sig utanför är lätt att förklara även utan geopolitiskt filosoferanden om att Finland, som redan var finlandiserat till lydnad av Sovjetunionen, skulle bli ännu hårdare pressat av ryssarna om Nato redan stod skjutklart på Gotland.
DET GODA SAMHÄLLET 