I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Jonas W. E. Andersson.
Många journalister varnar för att ”ensamkommande barn” som nu kommer till Sverige i flyktingvågen från Ukraina kan bli utnyttjade och fara illa. Bland annat i Sveriges Radio tas detta upp.
De ser dock denna risk som kommande från ett enda håll, alltså från ondskefulla svenskar som inte har rent mjöl i påsen när de erbjuder sin hjälp.
I spåren av Rysslands krig mot Ukraina fortsätter företag och organisationer att ta avstånd på det enda sätt de känner till. Meningslösa manifestationer är ”den nya lilla svarta”, något som vi tidigare skrivit om här på Det Goda Samhället. Nu är det Arlas tur att visa att de valt rätt sida, och det gör de genom att tillfälligt sluta sälja Kefir, eftersom förpackningen ”associeras med Ryssland”. Nu räcker det alltså inte med att ta avstånd från Putin utan även från de klassiska lökkupolerna som kännetecknar de ryska kyrkorna.
Dessa patetiska kvinnor har på ålderns höst vigt sina liv åt att hjälpa ”ensamkommande flyktingbarn”. Vilka i själva verket till största delen är vuxna män utan asylskäl som levt sina liv i Iran men påstår sig ha ”flytt” från Afghanistan. Det hela är vämjeligt.
På senare år har jag i någon mån lärt känna Gunnar Sandelin som är en återkommande skribent på DGS. Gunnar blev herostratiskt ryktbar för några år sedan när han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg hade publicerat en bok med statistik om invandringen. Ur djupet av Sveriges PK-istiska själ växte då ett illavarslande muller mot dessa två missanpassade särlingar som ledde till att de på det hela taget förlorade sina försörjningsmöjligheter och blev illa tålda av folk som följer den ortodoxa läran i invandringsfrågor. De fick knappt köpa en annonsplats för sin bok i Dagens Nyheter.
Några år in på tjugohundratalet anföll Ryssland Georgien. Eu och Väst i övrigt hytte med pekfingret.
Så skedde också efter rysk aggression mot östra Ukraina och mot Krim. Väst utsatte Ryssland för sanktioner. Man hötte lite mer energiskt med pekfingret, alltså.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Häromdagen såg jag filmen Seppan. Jag hade hört talas om den, googlade, hittade filmen och såg den. Senare har jag fått veta att den ursprungligen var två program på Tv från 1986. (De finns fortfarande på Öppet arkiv).
Jag har aldrig sett något liknande. Seppan regisserades av Agneta Fagerström-Olsson. Hon har själv sagt att hon ville göra en film om sin barndom därför att hon aldrig sett något som kunde likna den.
Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Idag är en sån dag, känner jag nu när jag slagit mig ner vid datorn. Det finns helt enkelt för mycket att fundera över just nu. Eller just nu, det var väl inte helt med sanningen överensstämmande – i själva verket har det väldigt länge funnits väldigt mycket att fundera över. Och jag menar inte Putin och kriget i Ukraina, klimatkrisen eller allt det andra som medierna tävlar med varandra om att rapportera om, på ett så snaskigt och snuskigt sätt som möjligt. Jag menar det tillstånd i vilket Sverige befinner sig, och de oberäkneliga politiker som skapar lukrativa karriärer på att låtsas vara statsmän med landets bästa för ögonen.
Att miljöpartiet numera aldrig tycks komma ens i närheten av fyraprocentsspärren inför höstens val är troligtvis ingen tillfällighet utan ett resultat av att konsekvenserna av dess politik börjar bli plågsamt uppenbara för medborgarna. Den nya skepsisen mot det gröna budskapet finns för övrigt inte bara i Sverige utan sprider sig överallt där folk behöver köra bil och värma sina bostäder.
Förra gången det kom ”ensamkommande barn” gavs vi från medierna bilden av små nioåriga parvlar som hade traskat hela vägen hit från Afghanistan och Somalia, barfota och i trasiga skjortor och kortbyxor. Helt ensamma i världen, endast i sällskap av ett smutsigt och sönderkramat gosedjur.
Fram till det andra världskriget hade Winston Churchill gjort det mesta fel. Men när han visat sig ha haft rätt om Hitlers och nazismens avsikter visade han sig också ha vad som krävdes av honom.
Har du någon gång, av okynne eller nyfikenhet, rört om med en pinne i en myrstack? Jag har gjort det men bara någon enstaka gång ty jag vill inte bli känd som djurplågare. Myrorna blir som besatta och springer omkring ännu livligare än vanligt. Framför allt verkar de bli förvirrade och tycks röra sig hur som helst utan den vanliga stackdisciplinen. Ordningen återvänder väl så småningom men jag har aldrig haft tålamod att vänta ut den processen och därmed lära mig något viktigt om hur myror övervinner kriser.
Viljan att hjälpa kvinnor och barn som flyr från krigsdrabbade Ukraina är rasism. Det slår nu journalisten Erik Rosén fast i en artikel i Aftonbladet.
Ibland undrar jag om det moderna samhället, med sociala medier och det växande behovet av omedelbar bekräftelse – instant gratification – har gjort människor korkade. Numera vänder politikerna hellre örat till Twitter (som inte alls är så representativt för folkviljan som de tycks tro) än mot folket. Det är inte bara USA:s expresident Donald Trump som verkar ha ett omättligt behov av att visa upp sig själv på sociala medier – många lider av samma sjuka.
Medlem i Nato, alltså. Bör Sverige bli medlem i försvarsalliansen eller inte, det är den stora frågan.
Det har varit en stor fråga sedan 1949, när organisationen bildades och den har under snart 75 år besvarats med ett lojt nej. Men nu har frågan, på grunder som åtminstone för mig är diffusa, blivit rykande aktuell och tycks preliminärt besvaras med ”kanske, om Finland vill”.
Att Sverige under tre kvarts sekel valt att hålla sig utanför är lätt att förklara även utan geopolitiskt filosoferanden om att Finland, som redan var finlandiserat till lydnad av Sovjetunionen, skulle bli ännu hårdare pressat av ryssarna om Nato redan stod skjutklart på Gotland.
Alltsedan antiken har vi fått berättelser om förhållandena mellan de bästa – eliten – och de andra, folket. När det varit problem i samhället har man skyllt på varandra. På vartdera hållet har man haft uppfattningen att det är de andra som har felat. Inom eliten har man varit enig, liksom bland folket.
Mellan åren 1990 till 2021 var massinvandringen från Mellanöstern och Afrika en ren vinstaffär för Sverige. Denna massinvandring har gett oss en helt fantastisk superekonomi.
Invandrarna har inte bara räddat vår välfärd, som skola, sjukvård och äldreomsorg. De har även säkrat upp och förstärkt vårt pensionssystem så att vi alla kan känna oss trygga inför ålderns höst.
Ibland blir jag bjuden på middag till vänner/bekanta, som brukar träffas då och då. Vissa av dem har jag känt i 40 år, andra har jag blivit bekant med betydligt senare. Numera är de flesta pensionärer efter ett långt och engagerat yrkesliv i offentlig tjänst. De äger bostadsrätter eller villor sedan årtionden, vilket givit dem kapital i mångmiljonklassen. Bara de stått tillräckligt länge i bostadskön för att kunna kapitalisera innehavet genom att få en hyresrätt i ett attraktivt område, förstås. De är solid medelklass i de flesta aspekter.
Detta ökar onekligen stridsviljan och kamplusten hos svenska vapenföra män och kvinnor, om vi skulle hamna i skarpt läge.
Om till exempel Putin skulle göra verklighet av sina aggressiva hot mot vår nation. Eller något annat som hotar vår bräckliga demokrati skulle dyka upp.
Häromdagen skrev jag en lätt euforisk text om att det vore tur för oss (svenskar, till exempel) om Ukraina vann kriget ty då skulle Ryssland vara så bortgjort att risken för ett vidare ryskt angrepp på Natoländer som Estland – och därmed indirekt Sverige – vore som bortblåst. Jag fick en del mothugg.
Jag tränar yoga ibland och vid en yogalektion så började läraren, en vit kvinna, mässa mantran på sanskrit. Några tjejer började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras ögon.
Händelsen fick mig att tänka på hur religiösa inslag blir mer okej när de har icke-västerländsk förpackning. Hade läraren kunnat knäppa händerna och sagt att nu ska vi be Fader vår? Jag tror inte det. Jag tror att hon då hade fått ta ett snack med gymmets ledning.
Ett par gånger under förra seklet, i början och i slutet, öppnade sig möjlighet för demokratin att etablera sig i Ryssland. Det misslyckades. Varför?
Gång på gång har USA försökt få demokrati att avlösa olika diktaturer. Det har alltid misslyckats, direkt eller efter någon tid.
Regeringens förslag till kompensation för de idiothöga bensinpriserna är, om jag förstått saken rätt:
o Sänkt skatt på diesel och bensin med 1 krona och 30 öre per liter mellan den 1 juni och den 31 oktober.
Karl Marx hade en förenklad men användbar idé – skam den som tänker illa därom ty det är just förenklingen som skapar användbarheten – om att det är klasskampen som driver historien. Han reducerade historien till en kamp mellan två mot varandra fientliga lag, till exempel kapitalister mot proletärer under hans egen epok. Petimätrar kunde lätt lassa upp fakta som vederlade denna tolkning, såsom exempelvis att det fanns stora grupper av bönder och hantverkare som inte så lätt kunde inordnas i schemat, men det spelade ingen roll ty urkraften i Marx tänkande härrörde från den verklighetsuppfattning som människor nog haft i alla tider, nämligen att samhället består av dem däruppe och dem därnere, av överklass och underklass.
För att försöka förstå lite om hur Moskva ser på Ukraina – och framförallt Krim – skulle man kunna byta ut Krim mot Göteborg.
Ponera att under unionstiden mellan Sverige och Norge – som varade i nästan 100 år längre än hela Sovjetunionens historia – Stockholm hade beslutat att Göteborg av administrative skäl skulle styras från Oslo istället för från Stockholm (det var ända i Stockholm makten låg). När sen Norge/Ukraina bröt sig loss från moderlandet hamnade Göteborg/Krim på ”fel” sida. Där bodde fortfarande svenskar/ryssar som nu skulle styras av norrmän/ukrainare.
Så är det Saint Patrick’s Day igen och jag ska förstås fira på samma sätt som jag gjort ända sedan tidigt 90-tal då jag första gången upplevde Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen i New York. Där bjöds ett Saint Patricksfirande som var något i hästväg, kan jag lova. Då, för 30 år sen, var kvarteret fortfarande i mångt och mycket irländskt med många pubar och en befolkning som hade en fot kvar i det gamla landet. En sån festglädje är svår att släppa, till och med som en avfälling som jag.
Sverige har minst sagt en ambivalent inställning till invandring. Å ena sidan ska vi ta emot människor med öppna armar: Alla är lika mycket värda och alla kan bli svenskar. Å andra sidan flyttar svenskar från de bostadsområden där invandrarna (i alla fall vissa invandrare) bor och tar sina barn från de skolor där majoriteten av barnen har invandrarbakgrund. I det praktiska livet vill svenskarna inte ha med invandringen att göra.
På morgonen den 24 februari 2022 hann den brutala verkligheten slutligen i kapp det flummiga svenska tramset. I takt med att bilder och reportage började skildra det helvete den ryska krigsmaskinen var uppställd för att åsamka det ukrainska folket, började insikter sprida sig om att detta helvete kommer att få konsekvenser även för vår del, konsekvenser landet är mycket illa rustat att möta. Även en hastig blick på Sveriges utveckling under de senaste två decennierna visar på ett samhälle vars politiker och offentliga myndigheter varit skrämmande oförmögna att agera i kris och under press.
Med hjälp av all den kreativitet man förmår mobilisera skulle man kanske kunna tänka ut en ännu mer skadlig politik, nationellt och internationellt, än den som västerlandet nu bedriver. Den skadliga politiken står på tre stadiga pelare. De mest skyldiga länderna är, tror jag, USA och Sverige, USA för att det är arrogant och impulsivt, Sverige för att det är oreflekterat trosvisst och självförhärligande.
DET GODA SAMHÄLLET 