Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika. Den gängse historieberättelsen var att kolonialismen var gynnsam inte bara för kolonialisterna utan också de koloniserade.

Efter andra världskriget utvecklades en motsatt berättelse som gick ut på att västerlandet, i varje fall kolonialmakterna, var skurkaktigt och den vite mannen en fähund, utsugare och bedragare. Denna svarta legend om västerlandets ondska framträder i olika skepnader.

Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.

Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten. Både Hitler och Mussolini byggde ursprungligen sina rörelser vid sidan av staten men lyckades så småningom infiltrera och överta det etablerade statliga systemet och därmed påtvinga demokratin sina egna odemokratiska idéer, i det tyska fallet exempelvis extrem och målmedveten antisemitism.

Många oroar sig idag för att något motsvarande skulle vara nära att inträffa i Sverige. När Nordiska motståndsrörelse visar sina flaggor med tyrrunor anar dessa bedömare återuppståndna hitleristiska stormtrupper.

För fem år sedan blev jag konservativ. Tidigare hade jag varit någon sorts liberal vilket kan betyda nästan vad som helst som överensstämmer med grunduppfattningen att det är synd om människor och att tillståndet på något vis är mitt fel och att jag därför har en skyldighet att ställa sakerna till rätta.

Redan här stöter jag på ideologiska definitionsproblem. Den sortens liberalism är ju inte alls den ursprungliga, om den nu var den ursprungliga, manchesterliberalismen som lärde att alla får klara sig bäst fan de kan och om de inte gör det så kan de ruttna i en rännsten så att de lär sig att sköta sig till nästa gång.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare. Det märkvärdiga är att det bara tog den unga socialdemokratin några årtionden att faktiskt bli den dominerande kraften i ett nytt Sverige.

Ett innovativt kommunalt fastighetsbolag med ett stort bestånd av hyreslägenheter i utanförskapsområden har prisbelönts för ett lyckat initiativ i syfte att komma till rätta med för fastighetsbolaget besvärande bus, förstörelse, stök och bränder i husen med omnejd. Fastighetsbolaget hade helt enkelt anställt några hundra av busets mammor som ordningsvakter. Vips började tonårskillarna sköta sig. Man skojar inte med morsan.

Ibland undrar jag om inte rätt många människor önskar att de egentligen vore träd. Träd är trygga. De sticker ned sina rötter i marken och suger sin näring utan uppenbar ansträngning. De bygger upp sina fibrer med godis i form av koldioxid som de hämtar från luften för att hjälpsamma människor har kört bil och flugit jetplan och av andra skäl bränt fossiler. Träd behöver inte oroa sig för något annat än den osannolika risken att stormen Gudrun kommer och tar dem. För det mesta blir de flera hundra år. Träd behöver inte vara rädda.

Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.

Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.

En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)

Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering. Underförstått ingår Dagens Nyheter själv i den kretsen av för demokratin omistliga journalistiska organ.

Nu ska vi se hur det ligger till med den saken.

Du har kanske samlat ihop några miljoner och funderar på om du inte skulle anlita en professionell placerare. Du har ju i alla fall en försvarlig förmögenhet. Möjligen lite oförsiktigt att ägna sig åt amatörmässiga investeringar när det ändå finns experthjälp att tillgå hos den ena eller den andra fondkommissionären.

Placeringsföretagen kanske rentav ringer upp dig och bjuder in till möte på deras fina kontor i Stockholms innerstad. De lovar att de har finfina idéer om de får förtroendet att förvalta dina pengar.

Som så många andra har jag studerat vid svenska och amerikanska skolor och högskolor och gjort samma erfarenhet som dessa andra verkar ha gjort, nämligen att studierna i USA varit mer givande än studierna vid svenska lärosäten. Nu rör jag mig naturligtvis på gungflyn av osäkerhet eftersom det är stora skillnader på utbildningsanstalterna såväl här som där. Men för att i någon mån skapa trovärdighet åt mina intryck kan jag säga att jag fått förmånen att jämföra några av de bästa med några av de bästa.

Nyligen beviljades jag en oförtjänt ynnest av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse i form av en inbjudan till ett lärt seminarium om självkännedom på stiftelsens vackra gamla järnbruk Engelsberg, för övrigt ett av UNECOs världsarv. Utgångspunkten, om jag fattade rätt, var Delfioraklets och Sokrates maning ”Känn dig själv”, gnōthi seauton om du föredrar att tala grekiska. Aldrig hade väl jag fattat att det finns så mycket filosofiska insikter att dra av dessa tre – två för er grektalande – små ord.

Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex förnekar sig aldrig. De är omsättningsmaximerande och vill alltid växa. De älskar nya angelägna uppgifter som ger dem skäl att skriva fler lagar, inrätta nya myndigheter och höja skatterna. Ju mer de kan bevisa att medborgarna anser deras insatser betydelsefulla, desto bättre är det.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har i dagarna presenterat en uppmärksammad ”attityd- och värderingsstudie” som redovisar resultatet av en stor enkätundersökning om vad ungdomar tycker och oroar sig över.

När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.

Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer.

Vår typ av demokrati är välorganiserad och följer ett etablerat regelverk. Det hålls folkval till de beslutande församlingarna, i Sveriges fall en gång i september vart fjärde år, varefter en regering på något vis utkristalliseras.

I Venezuela fungerar det på ett helt annat sätt och det pågår just nu. Det står en kamp mellan president Nicolás Maduro och oppositionen personifierad av Juan Guaidó och Leopoldo López. Det som avgör kampen är folket, men inte genom att rösta utan genom att ge sig ut på gatorna för att demonstrera. Antalet demonstranter en viss dag verkar fungera som ett slags opinionsundersökningar.

Om man ska försöka förstå något som man inte begriper kan det vara klokt att fråga en expert. Jag inser att detta är ett kontroversiellt påstående eftersom många så kallade experter är charlataner även om de har fina diplom och titlar. Men jag satsar i alla fall på expertråd som första standardlösning på ett uppkommet dilemma. Om exempelvis barnet får feber och röda utslag kan det vara klokt att kontakta en barnläkare som eventuellt diagnosticerar vattkoppor och förklarar det sannolika sjukdomsförloppet.

Personligen är jag mycket nöjd med att leva i en demokrati, ett system som av Churchill påstås ha beskrivits som det bästa statsskicket av alla de dåliga som är möjliga. Jag gillar demokratin för att den ger mig rätt mycket frihet utan att det sker på bekostnad av någon annan. I idealfallet gynnas var och en av alla de andras frihet. Tänk på näringsfriheten till exempel. Om folk inte kunnat starta och driva företag så hade levnadsstandarden varit usel, arbetslösheten hög och brottsligheten troligen överväldigande.

Utan att vara disputerad expert på försäkringar har jag gjort vissa observationer om när ett försäkringsupplägg kan vara rimligt. Jag tror att det krävs minst två förutsättningar. Den ena är att skadefallet är oönskat, till exempel att det börjar brinna i huset. Det andra är att försäkringskollektivet är någorlunda homogent så att de som betalar för försäkringarna är ungefär samma grupp som den som erhåller utbetalningarna.

Ibland experimenterar jag med den obehagliga tanken att människan är densamma genom historien och att 1600-talssvenskar led lika mycket av den kyla, svält, sjukdomar och tandlossning som drabbade dem som jag själv skulle ha gjort i deras ställe. En slutsats av denna besvärande tanke är att dagens västerland av något skäl blivit synnerligen lyckligt lottat och att det är helt obegripligt att vi inte funderar över orsakerna härtill och över vad vi kan göra för att värna om detta avundsvärda tillstånd.

Jag hamnade på ett spännande seminarium om att det svenska försvaret. Budskapet var ungefär att försvaret behöver mer pengar men att många, såväl bland politikerna som medborgarna i allmänhet, inte fattar hur viktigt det är med mer pengar till försvaret. Därför gäller det för försvaret och myndigheterna och för alla dem som begripit att det behövs mer pengar till försvaret att bekämpa den grasserande aningslösheten.

Jag brukar vara den förste att klaga på de politiskt korrekta villfarelser som normalt hemsöker Dagens Nyheters ledar- och kulturredaktioner och som alternativ anbefalla en läsning av Aristoteles, som erbjuder den skötsamme medelklassaren som samhällelig förebild snarare än ett lätt handikappat och okunnigt barn som uttalar sig om miljön på jordklotet, Greta Thunberg alltså.

Det märkvärdiga var att Dagens Nyheter den 28 april, bipolärt nog enligt min uppfattning, hyllade båda dessa motsatta förebilder på sina ledarsidor. Chefredaktör Peter Wolodarski hyllade Greta och någon annan okänd ledarskribent hyllade den skötsamme medelklassaren.

Levande organismer har alltid någon strävan. Träd, ödlor, bönder, företag för, var och en på sitt sätt, en kamp för överlevnad och tillväxt. Även den svenska staten, representerad av vår tids härskande politikervälde, utkämpar en strid som i sista hand, liksom när det gäller andra levande varelser, har sin egen överlevnad och utveckling som högsta mål.

Politikerväldets ambition, förutom att gynna sig själv, vilket det har gemensamt med alla andra slags välden, är att omvandla verkligheten. Gå åttio år tillbaka. Folk hade det eländigt med utedass, vägglöss och fattigdom.

Rubriken tillskrivs den grekiska tragediförfattaren Euripides. Han lär ha skrivit ett åttiotal dramer varav arton finns bevarade. Jag vet inte om rubrikens observation är något slags gemensam nämnare avseende de tragedier han satt på pränt, men formuleringen är nog så fantasieggande.

Tycker sig Euripides ha noterat att samhällen blir vansinniga just innan de går under?

Om jag har några vänner kvar i den politiskt korrekta värld av begåvade, väluppfostrade, högt utbildade och vänliga människor som jag en gång betraktat som min sociala hemvist så är det väl slut med det efter den här krönikan.

Det handlar om min relation med Amerikas Förenta Stater, USA. Knappt någon kunde ha varit en mer hängiven amerikavän än jag. Vid sexton års ålder gjorde jag mitt första studieår i New Jersey.

Idag påstod skribenten Mattias Svensson på Dagens Nyheters ledarsida att jag skulle ha föreslagit att ”folket” borde kräva […]

Av en händelse hamnade jag på en förnäm tillställning på det ståtligaste ställe, tror jag i alla fall, som Sverige kan erbjuda, nämligen Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm. Allt är ornamenterat och övertäckt med lysande guld, plafondmålningar hänger i taket, guldmålade stuckmedaljonger med vapenliknande emblem fyller mellanrummen. Blomsterfyllda urnor står mellan speglarna som gnistrar i skenet av två väldiga kristallkronor med blåskimrande ljus.

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige. Vad propositionen däremot stadgar är att staten ska anstränga sig för att skapa en god jordmån för främmande kulturer som vill plantera sina frön i den svenska myllan. Ingen representant för främmande kulturer ska behöva ge upp sin medhavda kultur och anpassa sig till den svenska, det ska staten efter förmåga se till:

Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.