Idag påstod skribenten Mattias Svensson på Dagens Nyheters ledarsida att jag skulle ha föreslagit att ”folket” borde kräva […]

Av en händelse hamnade jag på en förnäm tillställning på det ståtligaste ställe, tror jag i alla fall, som Sverige kan erbjuda, nämligen Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm. Allt är ornamenterat och övertäckt med lysande guld, plafondmålningar hänger i taket, guldmålade stuckmedaljonger med vapenliknande emblem fyller mellanrummen. Blomsterfyllda urnor står mellan speglarna som gnistrar i skenet av två väldiga kristallkronor med blåskimrande ljus.

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige. Vad propositionen däremot stadgar är att staten ska anstränga sig för att skapa en god jordmån för främmande kulturer som vill plantera sina frön i den svenska myllan. Ingen representant för främmande kulturer ska behöva ge upp sin medhavda kultur och anpassa sig till den svenska, det ska staten efter förmåga se till:

Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.

Per Svensson heter en ledarskribent på Dagens Nyheter som har den lyckosamma förmågan att föra ett logiskt resonemang så att det räcker till en hel artikel. Det välkomnar jag även om jag tycker att hans logik för det mesta haltar.

Häromdagen förklarade Dagens Nyheter att det rådde ”rekordlågt stöd för [Brasiliens omstridde president som nu suttit i hundra dagar] Bolsonaro”. Enligt opinionsinstitutet Datafolha tycker ”30 procent att hans regering för ett dåligt jobb. 59 procent har förtroende för regeringen” påstod tidningen.

Det där lät skumt, tyckte jag. 59 procent kan väl inte vara rekordlågt? Så jag kollade källan Datafolha. Inte en siffra var rätt. 32 procent tycker att Bolsonaro är bra eller mycket bra, 33 procent tycker varken eller och 30 procent anser honom dålig.

Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?

Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet.

Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.

Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.

Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.

Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.

Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.

Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.

Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen. På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

Yttrandefrihet är något mycket fint som vi alla värnar om. Frågan är vad eller vem som kan tänkas stå i vägen för yttrandefriheten.

Utgångspunkten för allt vårt tänkande om yttrandefriheten är att den som hotar att begränsa den är staten. Det framgår av den ursprungliga förklaringen om människans och medborgarens rättigheter från den franska revolutionen år 1789. Av den tredje artikeln framgår att alla rättigheter och alla skyldigheter grundas i Nationen, alltså staten.

Fördomar har vi allihop annars skulle vi inte kunna ta oss fram i tillvaron. Det går inte att veta allt och ändå måste man fatta beslut. Fördomar fungerar som ett slags lokalsinne som ger en intuitiv instruktion om åt vilket håll du ska gå för att hamna vid ditt mål. Fast varken lokalsinnet eller fördomarna är särskilt tillförlitliga. Fördomar kan urarta till eller uppstå ur önsketänkande. Hur ska man då kunna lita på sin egen tolkning av vad som sker i samhället? Är det kanske inte mina ideologiska fiender utan jag själv som är faktaresistent?

I sin huvudledare den 13 april gav Svenska Dagbladet detgodasamhallet.com en rättmätig knäpp på näsan för att krönikören Lars Hässler hade läst fel i regeringsformen och trott att det finns utrymme för retroaktiv lagstiftning, till exempel mot medverkan i en terroristorganisation som Islamiska Staten, om det råder ”krigsfara” (vilket man med lite ansträngning skulle kunna hävda att det gjorde om några hundra återvändare gick fria på gatorna i Sverige). Retroaktiv lagstiftning vid krigsfara är dock, enligt regeringsformen 2 kap. 10 §, vilket Svenska Dagbladet så riktigt påpekade, endast tänkbar i fråga om skattelagstiftning. Det låter krystat, men så är det.

Så här skrev jag just till redaktör Olof Ehrenkrona på Svenska Dagbladet med anledning hans ledare idag den […]

EU flaggar nu för att det här med sommartid – gör som med trädgårdsgrillen: flytta fram på våren och tillbaka på hösten – kanske ska upphöra. Därför har jag motvilligt beslutat att genomföra ett projekt som jag skjutit upp under flera decennier, nämligen att försöka förstå vad sommartid handlar om.

Jag har aldrig begripit varför Sverige och en del andra länder överhuvudtaget besvärat sig med två olika tidsinställningar per år, men jag har lydigt flyttat klockorna – det blir ett antal om man räknar alla klockor som får plats i ett hem varav en del sitter högt så det blir bök med stolar och stegar – framåt och tillbaka de dagar då morgontidningen har aviserat rutinförändringen.

Saker och ting har ofta bäst före-datum. Det betyder att de vid någon tidpunkt slutar att fungera enligt plan. De kanske ruttnar eller möglar och så småningom förvandlas till mull. Mediciner tappar sin verkan, vinet förvandlas till odrickbar vinäger.

Vi vet med säkerhet att fascistiska rötter är väldigt giftiga. Man kan till exempel mala fascistiska rötter till fascistiska sågspån för att i smyg lägga ut på gatorna. Då kommer det att rycka i högerarmarna på alla som går förbi. Om det står någon där med en grön fana med runor och säljer medlemskap i Nordiska Motståndsrörelsen så kommer nästan alla att betala.

På åtminstone en punkt måste man ge postmodernisterna rätt. Det finns situationer, inte minst – eller kanske framför allt – inom historieskrivningen, där det snarare handlar om att hitta den mest trovärdiga berättelsen än sanningen eftersom sanningen också är en berättelse. För övrigt ändras de dominerande berättelserna över tiden. Detta är inget kontroversiellt påstående. För att förstå räcker det med att notera att Pippi Långstrumps pappa förvandlats från negerkung till härskare över kurrekurredutterna på grund av förändringar i berättelsen om kolonialismen.

Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).

Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.

Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.

Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.

I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:

En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.

Jag vacklar mellan två motsatta uppfattningar i en viktig fråga nämligen vad som är felet med Sverige. Ibland presenterar sig det rätta svaret för mig i blixtbelysning, men av detta blir jag bara nedslagen. Blir du nyfiken på hur det kan hänga ihop?

Som vanligt är det ofta en artikel i Dagens Nyheter som leder mig fram till fördjupade insikter om var den svenska skon klämmer – inte för att tidningen skulle kännetecknas av någon djupare diagnostisk förmåga, snarare tvärtom, ty läsarna presenteras ofta uppfattningar som är så uppenbart aviga att till och med vanetänkandet, som brukar tåla all PK-ism, kan sätta i halsen.

Johan Westerholms kunniga och insiktsfulla artiklar (numera lagda bakom betalvägg) på ledarsidorna.se om hur en del radikala muslimer infiltrerat eller välkomnats in i det socialdemokratiska partiet ger mig ingen ro. Den åtminstone partiella sammansmältningen mellan en del av den svenska arbetarrörelsen och en del av den muslimska diasporan tycks ha gått längre än vad jag hade fattat. I så fall kan det förklara varför socialdemokraterna, trots att statsministern påstår sig göra det hela tiden, har så svårt att komma med tillräckligt övertygande uttalanden mot hederskultur och hedersvåld.

Nyligen skrev jag en text om att det inte är globalisterna – Rockefeller, Soros, de multinationella företagen, EU, kanske FN och så vidare – som är mina huvudfiender utan i stället det svenska politikerväldet. Där fick jag en hel del mothugg av läsare för vilka det internationella kapitalet et consortes är den makt som verkligen styr världen. För dem saknar det svenska politikerväldet självständig betydelse och bara är globalisternas nickedockor.

Det är svårt att bevisa att det inte ligger till på det sätt som globalistteoretikerna menar men det är lätt att förklara varför man, jag i det här fallet, inte gillar globalistteorierna.

Advokaten och den före detta socialdemokratiske justititieministern Thomas Bodström skrev nyligen en intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Artikeln var inte intressant på så vis att han framförde några nya, övertygande eller i övrigt trovärdiga uppfattningar utan i så måtto att den oavsiktligt avslöjade den fundamentala idétorkan i debatten om hur vi ska lösa samhälleliga problem, i det här fallet gängvåldet.

Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar och låta påskina att jag minsann har lösningen ty det har jag inte. Detta bekymrar mig faktiskt mer än att Bodström inte har den. Att politiker inte vet hur landet ska styras är inget att förundra sig över, men om en vanlig nettoskattebetalande medelklassare står rådlös är situationen desto mer oroväckande.

Om du inte tidigare ansett mig för paranoid så kanske du kommer på bättre tankar efter att ha läst denna text. Ibland undrar jag själv om jag inte är sjukligt misstänksam. Alternativet är att världen är galen.

Mao Zedong var en mördartyrann, kanske den värste genom tiderna. Men man når inte så långt som han gjorde – han blev inte ens mördad som de flesta onda envåldshärskare utan fick dö av sig själv – utan att ha avsevärda intellektuella utförsgåvor. Han skrev till exempel ett stort antal rätt trista men för samtiden troligen relevanta böcker och framför allt det lilla häftet ”Maos lilla röda”, en kultbok med sentenser som jag länge, lite på skämt, hade som toalettbok. Jag minns särskilt den sedelärande berättelsen om den dåraktige gamle mannen som flyttade berg. (Hemligheten var att han skyfflade en bit om dagen och aldrig gav upp trots att omvärlden skrattade åt honom.)

Sedan 1200-talet har Sverige haft ett dussintal distinkta epoker enligt mer eller mindre vedertagen historieskrivning (även om alla historiker förstås inte erkänner precis samma indelningar). Epokerna heter Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Vasatiden, Stormaktstiden och så vidare.

För ungefär trettiofem år sedan skrev jag en historiebok om Sverige. På Spaning efter Moder Sveas Själ heter den. Jag ville placera vår egen tid i den långa raden historiska tidevarv för att kunna gissa lite om vad som skulle hända i framtiden. Eftersom trettiofem år har gått så har framtiden i viss mån redan kommit. En del av facit föreligger således.

Jag har fördomar till förmån för ett antal olika företeelser. En är judar och den andra är vetenskapen. När vetenskapen kör fram sin härsmakt av laboratorier, vetenskapliga formler, datamodeller, noggranna experiment, allt under ledning av sällsynt välutbildade och enastående begåvade tänkare (varav en oproportionerligt stor andel är just judar) som styrs av en strikt vetenskaplig moral och professionella arbetsvanor och hävdar att härsmakten har uppdagat en sanning så känner jag mig rätt liten hur medfött skeptisk jag än är mot allt.