Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).

Jag har inte läst Donald Trumps The Art of the Deal vilket jag nog borde göra för att försöka förstå hans internationella umgängesstil som är så väsensskild från traditionell diplomati.

Min erfarenhet av internationella förhandlingar är ytterst begränsad. Det har mest handlat om att skriva avtal med något u-land om svenskt bistånd. I praktiken innebär det att Sverige lovar bort några hundra miljoner kronor till något visst land att spenderas på olika projekt under en viss period. Att klara sådana förhandlingar är inte så svårt eftersom Sverige normalt inte vill ha något särskilt för pengarna. Det kan hända att den svenska förhandlingsdelegationen kräver att mottagarlandet gör en eller annan gest – till exempel att lova att sluta förfölja homosexuella – för att Sverige ska ha ryggen fri om den internationella böglobbyn eller andra aktivister börjar bråka. Sådana förhandlingar är som en varm, smeksam sommarvind.

Vare sig klimatfrågan finns i verkligheten eller inte så är den framträdande i samhällsdebatten. Det tvingar oss alla att förhålla oss till den.

Det finns, verkar det, två extrempositioner. Å ena sidan står Greta-falangen som satsar på panik till varje pris oavsett konsekvenserna. Å den andra återfinns de radikala ”klimatförnekarna” vilka jag hellre skulle kalla problemförnekarna. Hos mig själv märker jag en tendens att ansluta mig till problemförnekarna med argument som för det första att klimataktivisterna inte vet något och för det andra att de som vet något, arméerna av engagerade klimatforskare, har solida personliga incitament att överdriva hoten för att få större budgetanslag. Ingen av dessa extrempositioner känns särskilt tillfredsställande.

På uppdrag av bland andra den norska finans- och försäkringskoncernen Storebrand har konsult- och revisionsbolaget PwC gjort en studie om sambandet mellan ekonomiska faktorer, till exempel lönsamhet, och de privata bolagens kvinnopolitik, till exempel andel kvinnor i styrelsen. PwC har undersökt de 65 största börsnoterade bolagen i Norden. Så här sammanfattas resultatet av sajten realtid.se:

Nordiska bolag med kvinnor i styrelsen och i ledningen presterar bättre och är mer lönsamma än andra bolag.

Jag är torsk på flotta, schweiziska klockor. Jag gillar märken som Jaeger le-Coultre, IWC, Audemars Piguet och Rolex. Jag är inte fanatiker, men jag försöker hålla koll på vad som sker i branschen, nya modeller och sådant.

Nyligen upptäckte jag en stor händelse, ett helt nytt märke, CODE41, som marknadsförs med visst eftertryck. Jag vågar slå vad om att detta nya märke kommer att bli en flopp, inte för att det skulle vara något fel på klockan utan för att företagarna bakom märket inte fattat den flotta klockans psykologi. I sista hand är det en fråga om människosyn. CODE41-gänget verkar tänka som en kommitté bestående av folk från IKEA och Konsumentverket.

På grund av ett antal olyckliga omständigheter blev den stenrike Pierre Besuchov, huvudpersonen i Tolstojs Krig och Fred, fånge hos Napoleons trupper efter det ryskfranska slaget vid Borodino år 1812. Erfarenheten förändrade honom i grunden. Tidigare hade han betraktat allt som ”begränsat, smått, vardagligt, meningslöst.” Men hans lidanden som krigsfånge hade lärt honom ”att se det stora, eviga och oändliga i allt, och han gladde sig åt livet i dess rika och evigt skiftande mångfald”.

Det var så himla kallt, blåsigt och regnigt på sommarstället i Bohuslän att jag bestämde mig för att ta semester från semestern och resa till Lissabon. Tre saker förvånar en svensk i Portugal varav jag ska fördjupa mig i den tredje. Den första är att det står en polis i nästan vartenda gathörn, i varje fall i centrala Lissabon. Polisbilar och poliser på motorcykel syns också rätt ofta.

Den andra saken är att det knappt finns några asylmigranter. Många utlänningar finns förstås, det kan vara pensionerade svenskar, det kan vara damerna från Nepal som städar på mitt hotell, det kan vara turister från hela världen, men asylanterna är få vilket många hävdar beror på att det saknas ett hyggligt utvecklat bidrags- och välfärdssystem i landet.

Jag brukar säga att demokratin består av två komponenter: dels medborgarnas rätt att i val utse sin överhet, dels ett antal skarpa förbud för den valda överheten att kränka de fri- och rättigheter som medborgarna i grundlagen särskilt identifierat, till exempel yttrandefriheten, näringsfriheten och egendomsrätten.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte räcker med dessa två rekvisit för att en samhällsordning ska kallas demokratisk. Det finns nämligen alltid en risk för att pacta turpia – skamliga överenskommelser – uppstår mellan statsmaktens olika grenar.

Folk i vår tid tycks anse att allting numera går fortare. Det sker fler betydelsefulla händelser per år än det tidigare gjorde. Livet antas förut ha lufsat på i samma gamla hjulspår sekel efter sekel.

Jag tror på att tekniken för några hundra år sedan växlade in på ett snabbspår som människan inte fått uppleva sedan skapelsen. För det mesta har detta varit en välsignelse även om det ibland känns lite onödigt som när iPhone modell 400x efter bara några år ersätts av modell 400x Alpha. Men med tanke på de fördelar som lanseringen av Herr Google medfört avser jag att förlåta även modell 400x Beta Super.

Mina samtal med min portugisiskafröken utvecklas ofta till ett slags sociologiska seminarier där vi jämför våra iakttagelser av Brasilien, Sverige och USA, där hon tidvis bor (eftersom hennes man är amerikan). Med dessa tre hållpunkter kan man rätt väl pricka in hur det står till även i det övriga västerlandet som inte avviker sådär särskilt.

Frökens pappa var tandläkare och mamma språklärare i delstaten Minas Gerais. Jag känner igen mig precis från min egen barndom i medelklassen.

En gråkall sommareftermiddag sitter jag och slötittar på internet för att se om det har hänt något i världen. Det har det. En rysk person vid namn Denis Lisov hade flytt från Sverige och sökt asyl i Polen. Svenska myndigheter hade efterlyst Lisov och begärt honom utlämnad till Sverige. Detta hände för några månader sedan. Den nya nyheten är att en polsk domstol just beslutat att inte utlämna Lisov till Sverige eftersom Sverige har kränkt Lisovs mänskliga fri- och rättigheter.

Alice, 7, skulle bara gå ned till kiosken och köpa lite snask. Det kan inte vara farligt, sa pappa, kiosken ligger ju strax bredvid porten. När Alice nästan kommit fram till kiosken blev hon rånad på pengarna hon skulle köpa snasket för. Hon blev inte rädd utan bara arg. Så ska det inte gå till! tänkte Alice.

Äsch, det är inte så farligt, sa mannen i kiosken. Det gör inte så mycket att du blir rånad. Du bor ju i ett välbeställt medelklassområde. Din mamma och pappa har råd.

Tre filosofer, tre svar: Platon, Aristoteles och Jesus plus lite eftersnack.

För Platon var kärlek detsamma som begär, inte nödvändigtvis det erotiska begäret utan också begäret efter den där Rolex-klockan som du varit så sugen på. Men när du fått vad du begär – säger Platon i dialogen Gästabudet – så avtar begäret efter just det objekt du åstundade och därför också kärleken. Men du kan vara lugn för du kommer snart att önska något annat och därmed uppstår kärleken igen.

Det finns en romantisk föreställning om att pressen av samma högre makt som inrättade samhällsordningen har tilldelats en särskild uppgift i tillvaron, nämligen att i kraft av statsmakt vara medborgarnas ombud som kontrollant av de övriga statsmakterna. (De övriga statsmakterna är tre stycken i länder som följer Montesquieus tredelningslära. I andra länder kan antalet statsmakter vara något annat. I Sverige räknas normalt två stycken, tidigare kungen och regeringen, numera snarare regeringen och riksdagen. I Sovjetunionen räckte det med en statsmakt. Hur Putins Ryssland räknar vet jag inte.)

Utrikespolitiken liksom livet i övrigt handlar ofta om att man måste välja mellan att göra saker om är etiskt korrekta och saker som är ekonomiskt gynnsamma. Under andra världskriget kunde detta val ha presenterat sig för Sverige, till exempel om Tyskland anfallit, men lyckliga omständigheter gjorde att vi inte tvingades välja det ena utan kunde välja båda. Vi sålde järnmalm till Tyskland vilket gynnade ekonomin och tog ställning efter rådande etiska omständigheter. Sverige stod hela tiden på den etiskt rätta sidan även om sidorna växlade i samband med nazisternas nederlag vid Stalingrad år 1942.

Antalet migranter som årligen tagit sin in i USA söderifrån är svårt att bedöma eftersom många lyckats smita förbi gränskontrollerna som tidigare troligen inte var särskilt välutvecklade; att smyga sig in var länge naturmetoden för mexikaner att komma in i USA. Det hindrar inte att många togs av gränspolisen. Av dessa fick åtskilliga trots detta tillträde till landet i avvaktan på att myndigheterna skulle utreda deras fall. Ofta hade migranterna gått under jorden när det blev deras tur.

Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.

Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.

För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.

Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)

Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.

Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.

Tänk dig att du som vuxen betraktar ett nyfött gossebarn. Det går inte att tänka tanken att barnet skulle spöa upp dig om det kom till slagsmål. Men vänta tjugo år. Då är det andra bullar. Du har blivit betydligt äldre och barnet har nått sin fulla muskelkraft. Du skulle nog dra dig för att mucka gräl med ungen.

Här vill jag dra en djärv parallell till välfärdsstatens klienter.

Välfärdsstaten började byggas under förra århundradets första hälft. Ibland säger man att inspirationen kom från järnkanslern Bismarcks Tyskland

Genusvetenskap finns åtminstone i bemärkelsen att det existerar en stor statsfinansierad apparat som bedriver genusforskning. Vid Göteborgs universitet finns ett nationellt sekretariat som ska övervaka den forskning som bedrivs av genusvetenskapliga institutioner vid minst femton svenska universitet.

Som nettoskattebetalare är jag emellertid inte i första hand intresserad av att det faktiskt finns ett av mig finansierat organisationssystem som gör av med mina pengar. Jag vill veta om de gör någon nytta för pengarna. På den punkten har jag avsevärda dubier.

På denna blogg presenterades nyligen en rapport om invandring och brottslighet som baseras på statistiskt material som Stiftelsen Det Goda Samhället beställt från Brottsförebyggande rådet. Här är rapporten.

En sak som många misstänkt blev bekräftad i rapporten, nämligen att invandrarnas barn, särskilt de som har två utlandsfödda föräldrar, är mer brottsbenägna än invandrarna själva. Nedan understryks detta genom statistik som inte redovisades i rapporten (men lätt kan räknas fram ur de tabeller som publicerats och som var och en kan använda; här har tabell 9 och följande använts).

En moderatpolitiker i Östhammars kommun med säte i socialnämnden och dess arbetsutskott påstås ha skrivit på Facebook att ”islam är en elak sekt”. Detta har lokalt orsakat stor indignation och vrede. Upsala Nya Tidning publicerade flera upprörda artiklar. Arton socialsekreterare skrev till socialnämnden med begäran att moderatpolitikern skulle entledigas.

Huruvida uttalandet om att islam är en elak sekt verkligen gjorts tycks oklart. Men det spelar ingen roll, för i sin skriftliga reaktion på bråket tar nämnden avstånd från uttalandet vilket betyder att nämnden anser det vara genuint. Men trots detta bestämmer nämnden att lämna saken utan åtgärd.

Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.

Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).

Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.

Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.

Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.

I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).

Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.

Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare. Här är exempel på skribentens fradga:

Att Trump saknar lojalitet gentemot sitt land, dess institutioner och säkerheten i dess röstförfarande förvånar inte. Det faktum att han inte ens känner sig behöva låtsas är skrämmande… Förolämpningen kanske kan förmå landet att slippa ur sin förlamning. Då och då säger Trump något eller gör något som är så groteskt att det skär tvärsigenom den förtvivlade avdomning som skapas av hans presidentskap och pånytt väcker liv i landets anständiga krafter.