I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?

Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.

Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar:

Pravda betyder sanning på ryska. Pravda hette kommunistpartiets tidning eftersom man alltid kunde lita på den information som tidningen erbjöd. Nu berättar The New York Times, en kvalitetstidning som jag gärna läser, sanningen bakom pratet om att Sverige har problem med invandringen. Sanningen är att vi inte har något sådant problem. Det påstådda problemet är en konstruktion baserad på rysk fejk news.

I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Nyligen beskrev jag en social mekanism varigenom panik exponentiellt kan sprida sig i samhället. Så här funkar det:

Människorna får för sig att jorden efter ett visst datum kommer att gå under ifall de inte vid det laget har uppnått vissa mål som de hittat på. Men man, i varje fall några personer, vet redan från början att målen är ouppnåeliga. Med tiden inser allt fler att målen inte kommer att nås om inte alltmer drakoniska åtgärder vidtas. Då sprider sig också paniken i samhället. Paniken ökar i takt med att sannolikheten för måluppfyllelse närmar sig noll och människorna därför inser med säkerhet att jorden kommer att gå under.

Jag har sett de fem avsnitten i HBO Nordics miniserie Chernobyl som handlar om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i april 1986. HBO presenterar filmen så här:

En skildring av en rad modiga kvinnors och mäns öden och de kolossala uppoffringar de gjorde för att rädda Europa från en ofattbar katastrof.

Ja, det gjordes heroiska insatser av tusentals ryssar varav många förr eller senare fick sätta livet till på grund av de strålningsskador de drabbats av. Det var tragiskt. Men ännu mer tragiska var de inblickar filmen gav i sovjetsystemets funktionssätt. Jag tror att filmen ger en sanningsenlig bild av hur det fungerade. Åtminstone är det en bild som överensstämmer med mina fördomar om hur det gick till i Sovjetunionen.

Häromdagen skrev jag att miljöfrågan i verkligheten inte handlar så mycket om huruvida världen ska gå under som om ifall demokratin ska bringas på fall. Miljörörelsen har alltid haft ett starkt inslag av extremister som ansett att deras ändamål är så angeläget att sådant som lyhördhet för en eventuellt trögfattad och senfärdig folklig opinion inte kan respekteras. Det behövs handling nu vilket kan kräva att demokratin sätts på undantag.

En del skulle säga att detta är ett tecken på att socialister, som ständigt längtar efter diktatur, kapat miljörörelsen och försöker använda den för sina syften eftersom arbetarklassen visat sig vara så ointresserad av att genomföra revolution enligt det marxist-leninistiska receptet.

För tio år sedan sa Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordföranden i den statsfinansierade Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige, Roks, att män är djur.

Det fick hon äta upp. Hon utsattes för ett drev och ett gatlopp i media som gjorde henne så skakad som man blir när journalister slipar sina knivar. Först förnekade hon uttalandet och hävdade att hon menat något annat som inte gick att förstå. Men sedan hämtade hon sig. Efter ett par år hade hon vässat argumenten och kommit fram till följande uppfattning: ”Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Ett molande obehag gnager i min själ för att jag är så snabb att kritisera det etablerade politiska systemet för att det saknar bärande idéer inför framtiden trots att jag själv hittills varit oförmögen att presentera mer än angelägna ehuru lösryckta och otillräckliga detaljer ur ett ännu inte existerande politiskt program som Sverige skulle behöva, till exempel invandringsstopp och sunt förnuft. Det är svagt av mig. Om jag blev statsminister på måndag så skulle jag behöva ha något mer genomtänkt och grundläggande att säga när jag intervjuades på teven. Så låt mig ta några stapplande försöksvisa steg för att se om det bär.

En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity.

För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.

Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva.

På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

Som Richard Sörman skrev nyligen är vår tid en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).

Det påstås finnas en giftig koppling mellan skärmapparater och sociala medier. Med skärmapparater menar jag smartphones och iPads och andra internetuppkopplade datorer som är tillräckligt små för att barn ska kunna ha dem med sig jämt. Med sociala medier menar jag Facebook och Twitter och Instagram och motsvarande.

Enligt en vitt spridd uppfattning låter höga chefer i Silicon Valley, som alltså jobbar i skärningspunkten mellan skärmapparaterna och de sociala medierna, inte sina barn disponera några skärmapparater alls – eller i varje fall inte dygnet runt.

För 35 år sedan skrev jag en bok om 1 000 års svensk historia. På spaning efter Moder Sveas själ heter den. Den kom ut i två upplagor och fick ett blandat mottagande. ”Bär helt enkelt genialitetens prägel”, skrev Svenska Dagbladet. ”Lite för prillig”, tyckte Clarté.

Jag hade upptäckt en periodicitet i den svenska historien. Även om föreställningen om att saker återkommer efter ett bestämt mönster alltid till slut visar sig vara fel (utom när det gäller att solen går upp även nästa dag) så har tanken alltid åtnjutit en nästan oemotståndlig intellektuell lockelse.

Snart finns inga ord som är starka nog att beskriva förblindelsen hos de personer som leder vårt land.

Inför Almedalsveckan sa Volvochefen Håkan Samuelsson att han inte lyckades anställa internationellt rörlig arbetskraft till Göteborg:

I en intervju med TT i samband med Almedalsveckan gick Håkan Samuelsson ut med frän kritik mot Göteborg som stad. Han vill samla internationell kompetens från länder som USA, Tyskland och Kina till Volvos ledning. Men det är svårt, konstaterar han. Orsaken är, enligt Samuelsson, brist på skolor, bostäder och känslan av otrygghet för all kriminalitet.

Troligen vilar alla samhällsskick på någon helig myt som inte får ifrågasättas. Med myt menar jag en grundläggande föreställning om att det som makten vill och gör är förankrat i tillvarons djupaste väsen. För några hundra år sedan ansågs kungen i många länder vara tillsatt av Gud.

Liksom Gud kunde han göra mirakel. Att förbryta sig mot kungen var att synda mot själva tillvaron. Därför fick Damiens, som försökt mörda kung Ludvig XV av Frankrike, det grymmaste straff, bland annat omfattande kroppens sönderslitande i fyra delar genom att hästar drog i brottslingens armar och ben, som samtiden kunde upptänka.

Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).

Jag har inte läst Donald Trumps The Art of the Deal vilket jag nog borde göra för att försöka förstå hans internationella umgängesstil som är så väsensskild från traditionell diplomati.

Min erfarenhet av internationella förhandlingar är ytterst begränsad. Det har mest handlat om att skriva avtal med något u-land om svenskt bistånd. I praktiken innebär det att Sverige lovar bort några hundra miljoner kronor till något visst land att spenderas på olika projekt under en viss period. Att klara sådana förhandlingar är inte så svårt eftersom Sverige normalt inte vill ha något särskilt för pengarna. Det kan hända att den svenska förhandlingsdelegationen kräver att mottagarlandet gör en eller annan gest – till exempel att lova att sluta förfölja homosexuella – för att Sverige ska ha ryggen fri om den internationella böglobbyn eller andra aktivister börjar bråka. Sådana förhandlingar är som en varm, smeksam sommarvind.

Vare sig klimatfrågan finns i verkligheten eller inte så är den framträdande i samhällsdebatten. Det tvingar oss alla att förhålla oss till den.

Det finns, verkar det, två extrempositioner. Å ena sidan står Greta-falangen som satsar på panik till varje pris oavsett konsekvenserna. Å den andra återfinns de radikala ”klimatförnekarna” vilka jag hellre skulle kalla problemförnekarna. Hos mig själv märker jag en tendens att ansluta mig till problemförnekarna med argument som för det första att klimataktivisterna inte vet något och för det andra att de som vet något, arméerna av engagerade klimatforskare, har solida personliga incitament att överdriva hoten för att få större budgetanslag. Ingen av dessa extrempositioner känns särskilt tillfredsställande.

På uppdrag av bland andra den norska finans- och försäkringskoncernen Storebrand har konsult- och revisionsbolaget PwC gjort en studie om sambandet mellan ekonomiska faktorer, till exempel lönsamhet, och de privata bolagens kvinnopolitik, till exempel andel kvinnor i styrelsen. PwC har undersökt de 65 största börsnoterade bolagen i Norden. Så här sammanfattas resultatet av sajten realtid.se:

Nordiska bolag med kvinnor i styrelsen och i ledningen presterar bättre och är mer lönsamma än andra bolag.