Patrik Engellau

När man lever i så här omvälvande tider får man hela tiden anledning att uppmärksamma och kanske ifrågasätta sina föreställningar, jag menar allt sådant där som man under mer stabila förhållanden tar för givet ungefär som att det finns mat i ICA-butiken.

En sådan självklarhet, tror jag i alla fall, i svensk mentalitet är uppfattningen att folken är goda men ej sällan behäftade med skurkaktiga regimer. Stalin och den kommunistiska regimen var värre än det ryska folket som fredligt spelade balalajka och åt borsjtj. Hitler var en hemsk tyrann som härtog det tyska kulturfolket. De vänliga ugandierna härjades av despoten Idi Amin.

Patrik Engellau

Jag börjar tro att alla de här fina begreppen som vi svänger oss med – kapitalism, socialism, liberalism, klimatalarmism, feminism, fascism, rasism, ekologism plus de flesta andra utom möjligen alkoholism – egentligen är oanvändbara eftersom de kan betyda vad som helst och därför inte klarlägger utan bara förvirrar.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter gör ett stort nummer av att det tar tio år från byggidé och kommunalt beslut om detaljplan fram till färdigt flerbostadshus och att detta inte beror, som man fått lära sig, på trög byråkrati och oändliga överklaganden, utan på att byggföretagen väntar i mer än fem år från antagen detaljplan till inlämnad bygglovsansökan i syfte att begränsa utbudet av lägenheter så att priserna inte ska gå ned.

Tidningen antyder att detta är skamligt av byggbolagen:

Patrik Engellau

En ung familj som jag känner har ett ovanligt skrikigt barn. De unga föräldrarna börjar misstänka att skrikigheten är deras eget fel. När barnet vrenskats har de nämligen haft för vana att jollra med det, le mot det, krama det och på andra sätt förmå det att trivas för att det ska sluta trilskas. Föräldrarna debatterar nu om det kan vara så att det skrikande barnet uppfattar deras vänligheter som en sorts belöning och därför fortsätter att jävlas med dem för att säkerställa deras uppmärksamhet och närvaro. De frågar sig hur de i stället borde bete sig men ryggar tillbaka inför tanken att låta ungen ligga ensam kvar i sängen och skrika av sig tills han tröttnar. De fruktar att den behandlingen skulle kunna ge gossebarnet djupa psykiska skador för livet.

Patrik Engellau

Kan det vara så att det svenska politiska etablissemangets ögonskenliga tafatthet inför sådant som no go-zoner, IS-resor och statsbidrag till jihadistnära organisationer i själva verket är genomtänkt statskonst i den högre skolan? Kommer framtidens historiker att betrakta generaldirektör Anders Danielsson och rikspolischef Dan Eliasson som vår tids hjältar? Kommer de att få byster resta och torg uppkallade efter sig?

Patrik Engellau

För länge sedan föreställde sig människor, efter vad jag har hört, att naturen var bebodd av övernaturliga väsen som människan gjorde bäst i att uppmärksamma och hålla sig väl med. Den bladbekrönta näcken, till exempel, var ett ont väsen som försökte locka människor att dränka sig i diverse vattendrag. Jättar var storväxta, trollkunniga och lite obestämda gestalter eftersom de ibland, efter någon princip som jag inte förstått, var vänligt och ibland ovänligt sinnade mot människorna. Dessutom fanns allehanda demoner, tomtar, troll, spöken och annat oknytt att oroa sig för.

Patrik Engellau

I boken Heretic: Why Islam Needs a Reformation gör Ayaan Hirsi Ali en användbar indelning av muslimer i tre typer. Den första är vad hon kallar Mecka-muslimerna, den stora majoriteten, som följer det slags mildare och fredligare islam som artikuleras i Koranens Mecka-suror. Den andra typen är Medina-muslimerna, salafiterna och de radikala jihadisterna, som lägger tonvikten vid de krigiska och våldsamma Medina-surorna (vare sig de själva ägnar sig åt våldsamheter eller bara stödjer dem som gör det). Den tredje typen är den mycket lilla gruppen dissidenter och reformister som arbetar för att islam ska genomgå det slags reform som kristendomen fick erfara för femhundra år sedan och som gett de kristna troende distans till sin heliga bok.

Patrik Engellau

När jag var sexton år började jag i amerikansk skola och fick kontakt med amerikansk kultur. En sak som gjorde starkt intryck på mig var det amerikanska ”vi”. Vilken korvgubbe eller taxichaufför som helst kunde tala om ”vår utrikespolitik” som om han själv suttit i regeringen. Då förstod jag det sanna och märkvärdiga i Abraham Lincolns ord från Gettysburgtalet där han beskrev den amerikanska regeringen som en regering ”of the people, by the people and for the people”. Ett styre tillsatt av folket, bemannat av folket och med folkets intressen för ögonen.

Patrik Engellau

Kan du tänka dig att ett socialistiskt parti, till exempel socialdemokraterna, för hundra år sedan inte skulle ha haft något att säga om kapitalismen och vad partiet tänkte göra med de privata företagen och äganderätten, kort sagt att partiet inte förhöll sig till samtidens maktordning? Att konservativa partier inte tog någon särskilt ställning i denna fråga går att begripa eftersom de inte såg något problem. Men för de andra blev spörsmålet hur politiken skulle förhålla sig till kapitalet nog nittonhundratalets hetaste fråga, se de ideologiska striderna mellan olika nyanser av socialism, se de oförsonliga striderna mellan olika vänsterpartier, se IB, se löntagarfonderna.

Patrik Engellau

För ett tag sedan hörde jag en av Sveriges Radios utlandskorrespondenter med pedantisk noggrannhet förklara skillnaden mellan Rysslands och Sveriges statsägda tevebolag. I Rysslands fall handlade det om ”statskontrollerad television”, slog han fast, medan det hos oss är en fråga om ”public service”. Skönt att få begreppen så redigt analyserade och utredda.

Patrik Engellau

Jag brukar, kanske till leda, rya om det välfärdsindustriella komplexet. Men nu ska jag inte väsnas om komplexet, utan om dess ideologi och tänkande.

Varje makthavare skapar en ideologi åt sig som, när ideologin implementeras och vinner allmän trovärdighet, ger makthavaren mer makt, till exempel högre vinster åt kapitalistklassen, eller, som i det aktuella fallet, fler tjänster och myndigheter samt större budgetar för välfärdsindustrin.

Patrik Engellau

Man googlar, man läser läroböcker, man slår upp både här och där och så får man reda på att demokrati är att folk får rösta på partier eller representanter som har rätt att utse sig själva till kandidater plus att det finns institutioner som exempelvis ett lantmäteriverk (heter numera lantmäteriet och erbjuder sina tjänster i version ”Lättläst”, ”Teckenspråk” och ”Other languages”, som intressant nog visar sig vara ”English, Meänkieli, Sapmi, Romani, Jiddish samt Suomi”; jag hade tanklöst föreställt mig arabiska, men det språket förekommer såklart tills vidare mer hos bidragsmyndigheter än hos myndigheter som hanterar jordägande).

Patrik Engellau

I en hörna på miljonärsklubben, dit numera en femtedel av svenska folket äger tillträde, sitter två medelålders herrar och pratar vid kaffet efter middagen.

Du Mats-Åke, säger Carl-Johan, det ser inte bra ut det här. Jag menar det här med Sverige.

Va, men Carl-Johan! säger Mats-Åke. Du som skär guld med täljknivar med dina asylboenden och friskolekoncerner. Du har väl inget att klaga på!

Patrik Engellau

Nu ska jag presentera några anstötliga synpunkter som antingen får dig att ånyo ifrågasätta min tillräknelighet (och kanske helt avskriva den, vem vet?) eller också att finna att dina insikter om vårt nuvarande tillstånd ytterligare fördjupats.

Den svenska staten, enkannerligen välfärdssystemet, är gjort för 1950-talets svenska människa. Denna människotyp, Homo Assimilatus, karaktäriserades av en djupt rotad vilja att passa in och förkovra sig i det existerande samhället som uppfattades som i grunden gott även om det fanns mycket att reta sig på och mycket kvar att reformera. Ungdomar strävade efter att assimilera sig in i vuxensamhället, en strävan som inte minst manifesterades i en avsevärd lärdomshunger som kunde tillfredsställas exempelvis av egenstudier, i kvällslampans sken, av korrespondenskurser hos Hermods studieinstitut.

Patrik Engellau

Ett par dagar efter Nice-massakern publicerade den välrenommerade terrorforskaren Magnus Ranstorp en debattartikel i Dagens Nyheter. Hans budskap var ungefär så här:

Terrordåd leder till att allmänheten kräver hårdare tag och mer repressiva åtgärder från de nationella ledarnas sida. Men ledarna bör inte bidra till alarmism. Repressiva åtgärder är viktiga, men måste balanseras med förebyggande åtgärder. ”Annars kommer vi att förlora.”

Det låter ödesmättat. Om vi, vilket antagligen betyder vi etniska européer, inte vidtar förebyggande åtgärder kommer vi att förlora, vilket möjligen betyder att ett kalifat etableras i Europa.

Patrik Engellau

Det är inte säkert att det var Voltaire som sa att han ogillade sin meningsmotståndares åsikt men var villig att dö för vederbörandes rätt att framföra den. Men om det inte var Voltaire så var det någon annan som sålunda myntade ett av västerlandets stoltaste och oftast formulerade talesätt.

Nu ska jag tala om a) när detta talesätt gäller och b) vad det innebär vid de tillfällen när det faktiskt gäller.

Patrik Engellau

Med tanke på hur mycket engagemang svenskarna ägnar åt att anklaga varandra för rasism är det konstigt hur lite intellektuell energi som satsas på att förstå företeelsen lite mer på djupet. Fast egentligen är det inte alls konstigt, för den sociala nyttan av begreppet rasism är inte att förstå något utan att okväda den vite mannen och övertyga honom om att han är ond och därför ska skämmas.

Patrik Engellau

Det tog fyra dagar för Dagens Nyheters kulturredaktion att åtminstone delvis urskulda Mohamed Lahouaiej-Bouhlel för terroristmassakern i Nice. Massakern inträffade den 14 juli och den 18 juli publicerade DN en artikel av Olle Svenning som visserligen ställvis är lurigt oklar och rentav lite pladdrig – om jag fått en sådan artikel mig tillskickad i egenskap av redaktör så hade skribenten fått den tillbaka full med kommentarer av typ ”Det där resonemanget förstår jag inte” och ”Vad har det med saken att göra?” -, men ändå på den avgörande punkten är otvetydig: terrorismen beror på eftersatta unga mäns taskiga levnadsvillkor i utsatta områden samt på den västerländska kolonialismen.

Patrik Engellau

Häromdagen beslöt den israeliska riksdagen, knesset, att stifta en lag enligt vilken Non Governmental Organizations, NGOs, som jobbar i Israel och som får mer än hälften av sina pengar från främmande länders regeringar ska tydliggöra detta, med angivande av donatorer, på sina hemsidor och i sina relationer med den israeliska omvärlden.

Det har såklart tagit hus i helsike bland de NGOs som kommer att beröras. De uppskattas till några dussin stycken (se exempelvis här). Dessa berörda, som nästan undantagslöst arbetar mot den israeliska regeringen och för palestiniers rättigheter, är upprörda över att andra NGOs, som inte får pengar från regeringar, utan från det civila samhället, läs rika amerikaner, och som för det mesta stödjer den israeliska regeringen inklusive bosättningspolitiken, inte ska behöva vara transparenta med finansieringen.

Patrik Engellau

Skillnaden mellan ett arketypiskt i-land och ett arketypiskt u-land har alltid varit kvaliteten och kraften hos det utvecklingsarbete som respektive folk förmått ådagalägga av sig själv. När staten – ibland den egna, ibland kolonialmakten, sedermera det utländska biståndet – väl lagt institutionerna till rätta – skapat ett rättsväsende, inrättat skolor, byggt en bro, etablerat lantmäteri samt polis och militär och så vidare – i vilken utsträckning har då folket förmått tillvarata det utrymme för individuellt företagande och goda frivilliga gemensamma insatser som därmed öppnats?

Patrik Engellau

Var och varannan svensk man träffar framför sin uppfattning att migranter måste lära sig svenska och att det borde finnas någon sorts skolplikt. Nu har även Anna Kinberg Batra, moderatledare, kommit ut som skolpliktsaktivist för migranter, antagligen efter noggranna opinionsundersökningar om vad folk vill höra.

Patrik Engellau

Med underutveckling menar jag inte jungfrulig ekonomisk orördhet, utan det trista, obalanserade ekonomiska avancemang som karaktäriserar de flesta av världens länder, där en liten grupp människor lever som om de bott i Täby och resten på sophögar eller i kriminella slumområden.

I hela mitt liv har jag funderat över varför det blir så på en del ställen och varför andra ställen, exempelvis Sverige, utvecklats till ekonomiska Edens lustgårdar med hög och relativt jämn levnadsstandard. Jag har sannolikt varit anhängare av samtliga kända förklaringsteorier, åtminstone under någon kort period.

Patrik Engellau

Förhållandena är mycket växlande på mitt sommarnöje i Bohuslän. Det händer saker hela tiden. Den ena dagen blåser det från väst och nästa från sydväst. Bara sådär! Man förstår ingenting.

Jag har läst att mänskligheten ibland råkar ut för ännu mer dramatiska skiften än vindkantringar. Till exempel som när sillen gick till i dessa trakter och folk blev rika som troll av att sälja sill och tran:

Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

Patrik Engellau

Fram till för ungefär trettio år sedan genomfördes ett intressant socialt experiment som hette Sovjetunionen. Experimentet byggde på en hypotes som utformats av dess vetenskaplige ledare, en Vladimir Lenin. Lenin hade noterat att framgångsrika kapitalistiska företag i sig själva var planekonomier även om de simmade runt i ett marknadshav utan medveten planering. Hur mycket effektivare skulle det då inte vara om man planerade inte bara de enskilda företagen, utan en hel nations ekonomi? frågade sig Lenin och hans vetenskapliga medarbetare.

Patrik Engellau

För mig är det mycket lättare är för alla andra att skriva dagliga texter, för om inspirationen tryter kan jag alltid söka upp mina intellektuella husgudar, filosofartistkomikerna från universiteten i São Paulo, hos vilka det normalt finns något intressant att sno. Nyss lyssnade jag på en timslång föreläsning om den privata äganderätten av Leandro Karnal.

Till exempel insåg jag något som egentligen borde ha varit självklart, nämligen att den privata äganderätten inte plötsligt uppstod fix och färdig som om Gud skapat den på den sjätte dagen, utan tvärtom gradvis utvecklats, förfinats och till och med tidvis lokalt tillbakabildats.

Patrik Engellau

Denna text är inspirerad av en debattartikel i Svenska Dagbladet där den ”nationella samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar”, en tjänst inom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, exercerar många av de pretentiösa och egennyttiga floskler som representanter för välfärdsindustrin vanligen använder. Intervjusvaren nedan består av en ordagrann återgivning av en stor del av debattartikeln bortsett från att den nationella samordnarens mandat är ändrat med ty åtföljande minimala justeringar.

Jessica Ahnbring-Zuleimalides, 28, (JAZ) är nationell samordnare mot döden. Här intervjuas hon av Patrik Engellau (PE).

Patrik Engellau

Almedalsveckan ägnades till stor del, enligt medierapporteringen, åt diskussioner kring ”svenska värderingar”. Saken är a) ny och b) yrvaken.

Att den är ny och har tilltagande betydelse är lätt att bevisa. Jag googlade på ”svenska värderingar” den åttonde juli på kvällen. Beroende på vald tidsperiod fick jag olika antal träffar. Det senaste dygnet visade sig saken ha varit jättehet. Om den hade varit lika het det senaste året hade årets träffar varit sju gånger fler än de faktiskt var. Motsvarande siffra för den senaste månaden är tre gånger fler och för den senaste veckan 1,4 gånger fler. Så ämnet har tydligen gradvis fått ökad vikt och nu liksom brustit ut. Blivit en blomma, typ.

Patrik Engellau

Jag har sett människor som lever på sophögar, som i många länder kan vara riktiga berg, i syfte att hitta matrester och andra nyttiga saker. Jag har betraktat detta som den yttersta misären och ekonomiska förnedringen.

Men som bekant är livet rikare och mer fullt av variation och upplevelser än man någonsin kan föreställa sig och därför kunde jag inte annat än bli positivt överraskad av den mänskliga godhet som dokumenteras i en kort dokumentärfilm som jag just hamnade på (tyvärr bara på portugisiska, men i alla fall).

Patrik Engellau

Alla vet att USA alltid har varit det stora invandringslandet. Invandrare har varit välkomna. Så här lyder de mest kända raderna i inskriptionen på Frihetsgudinnan:

Give me your tired, your poor,
Your huddled masses, yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore,
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door.

Patrik Engellau

Påven Franciskus har sagt så här till den amerikanska kongressen; min översättning:

Näringsverksamhet är en värdig syssla som ägnas att producera rikedom och förbättra världen. Den kan vara en betydelsefull källa till framsteg i det område där den verkar, särskilt om den betraktar skapandet av arbeten som en betydelsefull del av dess tjänster till det gemensamma goda.

Om påven i förväg hade skickat mig sitt tal hade jag framfört två synpunkter.