Det förefaller uppenbart för mig att USA inte kommer att bli bättre under demokraternas Biden än under republikanernas Trump. Det beror på att USA lider under de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse (som jag skrev om här). Den som letar lite i sitt minne kan hitta flera likartade tillfällen under de senaste årens amerikanska historia när de demokratiska bedömarna applicerade sin måttstock och de republikanska bedömarna sin och kom fram till helt olika utslag.

Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.

Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:

Liberalismen, en ideologi som hyllar politisk och ekonomisk konkurrens, har varit förhärskande sedan Sovjetunionen och Östeuropa kollapsade 1989 – 1990. Dessförinnan var världen under kalla kriget uppdelad mellan kommunism och demokrati, det totalitära öst med planhushållning och det fria väst med marknadsekonomi.

Sovjetunionens fall och Östeuropas frigörelse från kommunism är kanske den största politiska händelsen i min livstid. Jag var där på uppdrag av Världsbanken och arbetade under 1990-talet med att skapa privatägda, från statsmakten fristående, banker. Utan privata banker kunde ingen privatisering av den reala ekonomin äga rum.

Disney trodde att man gjort allting rätt denna gång. Wokevänstern och rättvisekrigarna skulle bli nöjda och den afroamerikanska publiken skulle gilla den. Den animerade filmen Soul hade premiär på juldagen förra året. Filmen gjordes av Pixar Animation Studios.

I samband med EU-valet år 2019 blev Lars Adaktusson från KD kritiserad av socialistiska och liberala tidningar för att han hade ”röstat emot abort”. Till och med jag kunde förstå att han hade röstat emot att EU ska bestämma att abort ska vara tillåtet i till exempel tio veckor. Han hade röstat emot att EU-länderna ska ha gemensamma abortregler. Om EU skulle ta ett beslut om abort är det mest rimliga att abortgränsen hamnar runt vecka tio.

Bästa fru Pelosi,

När jag på avstånd försöker förstå den politik som du i din egenskap av talman i ditt lands representanthus blir jag bekymrad och jag ska förklara varför. Det största hotet mot Amerikas framtid just nu, som det ser ut härifrån, är att landet ruttnar inifrån på grund av motsättningar och hat och då menar jag inte i huvudsak hatet från våldsamma höger- och vänsterextremister utan det hat som tycks ha trängt in bland landets ledare, till exempel hos dig, och som förgiftar ledarnas inbördes relationer.

Mediebolagens bannlysning av USA:s president och hans supportrar ställer debatten om Public Service i delvis ny dager. Många har vant sig vid att tänka på statskontrollerad media som något dåligt, och om bara den försvinner kommer marknaden att breddas och yttrandefriheten stärkas. Men det kan bli precis tvärtom. Eftersom techjättarna inte bara kontrollerar de största sociala nätverken, utan även de dataservrar alla plattformar är beroende av, går inte ens den lagliga regeringen säker.

”Nu måste världens ledare utlysa ett ’nödläge för klimatet’ – annars blir de ansvariga för katastrofala resultat” sa FN:s generalsekreterare António Guterres den 12 december 2020 vid öppnandet av ”the Climate Ambition Summit”. Politiska ledare från ett 70-tal länder deltog i mötet.

Troligen är det en inneboende drift i det mänskliga samhället att eftersträva homogenitet. Till exempel brukar svenskar som bor utomlands samla sig till svenska klubbar. Men den eftersträvade homogeniteten handlar inte i första hand om sådant som att gemensamt äta ärtsoppa på torsdagar utan om rådande värderingar och tankemönster. Gemenskapen vill helst att dess medlemmar har samma föreställningar om det goda och det onda, om det sanna och det falska, om skyldigheter och rättigheter.

Det kom ett verserat, maskinskrivet brev med posten från en läsare (utan adress, telefon eller email). Han ville bara tala om att det jag skriver är svammel. Jag förmår inte djupdyka i frågorna utan håller mig lättjefullt på ytan eller snarare till och med von oben.

Brevskrivaren verkar bildad. Han berättar att han i somras satt i Vaxholms gästhamn och läste en nationalekonomisk bok enligt vilken stater gärna kan sätta sig i skuld om det behövs exempelvis för att skyffla ut pengar i coronatider till företag som hotas av statligt beordrade nedstängningar. I jämförelse med en sådan skrift och med ännu mer svårlästa böcker som han också läst, förklarar han, är mina reservationer kring keynesiansk politik både barnsliga och omoderna.

Jag har skrivit en del om Trump tidigare (se till exempel GangsternMobbarenMafiosi och Konspiration. Namnen avslöjar väl min inställning, men läs gärna om ni vill veta mer). Här vill jag istället försöka förklara vad som driver konspirationsanhängarna och hur den amerikanska demokratin trots allt kunnat stå emot konspirationens vanföreställning. 

I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.

Det är bara att erkänna: jag har halvt medvetet översett med svagheter i Donald Trumps beteende ehuru med tilltagande vånda sedan han började mana folk till demonstrationer i Washington (vilket slutade med stormningen av Kapitolium på trettondedagen). Jag har följt den kanske alldagligaste, lättförståeligaste och mest förödande logik som mänskligheten har hittat på, nämligen ursäkter på teman som det överskylande ”det var någon annan som började” alternativt det urskuldande ”det var fel men inte värre fel än de andra”.

Det finns mycket att säga om det som skedde i Kapitoleum i Washington i förra veckan. Det är också tydligt att det går att utnyttja händelserna för sin egen politiska agenda. Det ger justitieminister Morgan Johansson prov på i ett ohederligt och tendentiöst inlägg på Facebook.

Yttrandefriheten börjad lagstadgas för vid slutet av 1700-talet. Mest känt är 1791 år tillägg, första tillägget, till den amerikanska konstitutionen: ”Kongressen får inte stifta någon lag… [som] begränsar yttrandefriheten eller pressens frihet” står det. Den svenska  Tryckfrihetsförordningen (bilden) som kom 1766 var rentav före. Motsvarande regel har sedermera införlivats i snart sagt alla länders grundlagar, visserligen ibland med reservationer. Men den gemensamma uppfattningen verkar vara att yttrandefrihet är en bra grej.

För några år sedan hörde jag i ett radioprogram Göran Palm och Ted Ström samtidigt intervjuas om sina respektive vintersagor. Göran Palms En vintersaga började skrivas 1984 och de fyra volymerna samlades i en volym 2016. Verket omfattar 1400 sidor på blankvers. Ted Ströms En vintersagaockså från 1984, kan sjungas på fyra minuter. 

Dagen efter den vansinniga och kriminella stormningen av USA:s kongressbyggnad skrev jag en artikel här på Det Goda Samhället under rubriken ”Råttfångaren Donald Trump”.

Till skillnad från de flesta svenskar tror jag Donald Trumps eftermäle kommer att bli gott, om än inte fläckfritt. Han är tveklöst den mest karaktärsmördade politikern under 2000-talet, så det borde rimligtvis komma en motreaktion. Den allmänna meningen just nu verkar vara att han allvarligt hotat den amerikanska demokratin, och att Biden (med alla sina brister) är den säkraste garantin för att USA inte hamnar i ett tillstånd av fascism. En uppfattning som bland annat delas av nättidningen Kvartal.

I skenet av makthavarnas hyckleri när det handlar om att följa de egna restriktionerna och rekommendationerna är det intressant att se att de som utnyttjat sin ställning försvaras av en vänsterpartist. Karin Rågsjö, riksdagskvinna som säger sig sträva efter jämlikhet och rättvisa, har på Twitter uttryckt ett starkt stöd för de julshoppande och semesterresande makthavarna och raljerar över människor som tagit illa vid sig av hyckleriet:

Oraklet i Delfi hade förklarat att Sokrates var Greklands visaste man. Oraklet, som inte var känt för att vara uttömmande pedagogiskt, lämnade inga närmare förklaringar. Uttalandet satte myror i huvudet på Sokrates. Oraklet talade alltid sanning men man kunde aldrig veta på vilket sätt.

Sokrates sökte upp ett antal erkänt kloka människor för att få hjälp att tolka orakelutlåtandet. (Bara där! I stället för att pråla med berömmet ifrågasatte han det och ville förstå vad som menades. Det är ett säkert tecken på visdom om du frågar mig. Han misstänkte nog att oraklet bara fjäskade – om nu orakel någonsin fjäskar.)

Det stora hotet mot yttrandefriheten förr i världen var att regeringen censurerade medborgare. Nu står vi inför en ny situation – det är den folkvalda regeringen som riskerar att censureras av techjättarna. USA:s president Donald Trump blev nyligen avstängd från Twitter och Facebook.

Trots att två aktuella händelser har så olika emotionell laddning skulle jag säga att de är uttryck för samma globala tendens: Dan Eliassons avgång och Trumpanhängarnas mobbangrepp på den amerikanska kongressen. Den gemensamma globala – eller i varje fall västerländska – tendensen är att den sociala huvudmotsättningen inte längre står mellan arbetare och kapitalister som i det gamla industrisamhället utan i stället mellan en politikerledd elit och en grupp som kanske kallar sig folket men i varje fall känner sig åsidosatt och missunnar eliten dess åtminstone påstådda privilegier.

För den som förmått höja blicken från den exalterade rapporteringen och kommentarerna i CNN och SR/SVT, framstår talet om statskupp i Washington som allt mindre rimligt.

Däremot verkar det nu pågå ett verkligt angrepp mot det fria ordet och yttrandefriheten som samma media verkar välja att blunda för.

Den italienska skådespelerskan Mariangela Melato dog den 11 januari 2013. Hon är mest känd för rollen som Kala, chef för kejsar Mings säkerhetspolis, i filmen Blixt Gordon från 1980. Hon var vacker och grym och piskade sina offer med en niosvansad katt.

Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.

”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.

Förra sommaren stod jag och väntade på att trafikljuset för fotgängare skulle slå om till grönt, så att jag kunde korsa gatan i mina tämligen lugna innerstadskvarter. En kvinnlig förare hade just stannat vid övergångsstället och väntade på sin tur för att köra. Samtidigt kommer tre ungdomar, en tjej och två grabbar i 20 till 25-års åldern, av utseendet att döma med bakgrund i Mellanöstern, gående mot rött.

För trettiofem år sedan, i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ, myntade jag uttrycket ”politikerväldet”. Det var inte bara en uppkäftig tillvitelse mot makthavarna – att tala om ledarna i termer av ett ”välde” är såklart förolämpande – utan framför allt ett försök att placera in vår epok i historien och att ge den ett namn i enlighet med etablerad svensk historiografi. Historieböckerna brukar indela tiden i historiska epoker och namnge dem efter de huvudsakliga makthavarna: folkungatiden, stormannatiden, sturetiden, vasatiden, det karolinska enväldet och så vidare. Min enkla tanke var att historien inte tagit slut utan att vi lever i den och att vår epok rimligen måste heta något i framtidens historieböcker. Varför inte följa traditionen att ge tidevarvet namn efter de främsta makthavarna? tänkte jag och kom fram till att det intresse som tar hand om runt hälften av BNP rimligtvis bör kvala in som makthavare nummer ett.

Man har nog bara rätt att skriva ett begränsat antal artiklar per år om coronat och det antalet har jag säkert överskridit men nu är det ett nytt år och jag bör ha fått en ny kvot.

En observation som många med mig gjort är att man säkert vet mycket om viruset men knappt något om den fråga som hittills har varit den viktigaste av alla, nämligen med vilket slags politik sjukdomen bäst ska motarbetas. Det finns två motsatta huvudlinjer med varsin benfast övertygad grupp anhängare. Den ena huvudlinjen är att samhällena så långt det går ska stängas och den andra att de i möjligaste mån ska hållas öppna.

Parisavtalets mål är att jordens medeltemperatur inte skall överstiga 2°C och helst inte 1,5°C. Den globala medeltemperaturen har hittills stigit med 1 – 1,2°C jämfört mer förindustriella förhållanden och ökningstakten ligger för närvarande på 0,15 – 0,20°C per årtionde. En ökning med 1,5 °C kommer därför med stor sannolikhet att inträffa under tiden 2030 – 2040.

Nu påstår vissa Trumphatare att det som hände i Washington, D. C. i förrgår var ett kuppförsök. På svenska Twitter skriver till exempel den så kallade ”antirasisten” Bilan Osman: