Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessa två typer av mänskliga rättigheter är så olika och rentav motsatta att man kan förvånas över att de tillåts uppträda under samma benämning. 1700-talsrättigheterna – sådant som yttrandefrihet, pressfrihet, näringsfrihet, äganderätt etc – handlar om att begränsa statens makt över medborgarna. Dessa rättigheter etablerar ett slags frizoner där medborgarna är fredade. Dit får staten inte kliva in och störa med olika regler och andra för den utsatte medborgaren besvärande kränkningar. Frizonerna skyddar medborgarna från staten.

I sex år har jag varje dag på den här bloggen skrivit mer eller mindre förtvivlade artiklar om nationens tillstånd. Ibland har texterna varit mindre förtvivlade och då har jag till och med kostat på mig att skämta (låt vara cyniskt men i alla fall). Ibland har de varit mer förtvivlade och mer att betrakta som ett slags nödrop utslungade i etern i en desperat förhoppning om att mina MAYDAY skulle uppfattas av någon galaktisk räddningskryssare som skulle komma hit och rädda Sverige.

Barnsligt förstås. Men så barnsligt tryggt har mitt och alla andra nu levande svenskars liv varit. Inga storskaliga nationella katastrofer har inträffat under våra liv. Vad är tsunamin och coronat mot en riktig afrikansk svältkatastrof med åtföljande inbördeskrig? Tryggheten har varit fastskruvad i den svenska tillvaron. Ingen har behövt uppleva sådant som händer allt som oftast världen över, nämligen samhälleliga sammanbrott.

En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Av det inser man att det spelar stor roll vilka som är kunder och vad dessa personer har i skallarna. Under det moderna stora ekonomiska miraklets tid – från andra världskrigets slut och ett kvartssekel framåt – var näringslivets huvudsakliga kunder den breda medelklassen av vanliga människor. I Sverige tänkte de ungefär likadant vare sig de var överläkare eller löpandebandarbetare. De vill ha bil och villa och resor till solen och därför inriktades produktionsapparaten på att tillfredsställa sådana önskemål. Det var de vanliga människornas vilja och värderingar som bestämde vad företagens skulle producera.

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall. ”Vi anser det självklart att alla människor är skapade lika” står det i USA:s självständighetsdeklaration från 1776 och sedan dess har jämlikhetsprincipen varit västerlandets ledstjärna (i varje fall i högtidliga ögonblick och kanske inte riktigt när det gällde Nordamerikas slavar men jag hoppar över komplikationerna för att koncentrera mig på principfrågan).

Deklarationsförfattarna ansåg att alla människors lika värde var självklart. Menade de allvar och vad betydde det i så fall? Det är svårt att föreställa sig något annat än att deras utgångspunkt var den kristna uppfattningen om att Gud älskar alla människor lika mycket. De amerikanska grundlagsfäderna var för det mesta deister vilket innebär att de menade att Gud hade skapat världen men sedermera slutat lägga sig i skapelsens vidare öden.

Det blev något fel på min Skype så att jag utan att själv synas hamnade i en videodiskussion mellan ett halvdussin mötesdeltagare. Det verkade vara politiker och statstjänstemän.

Jag har sammankallat det här brainstormingmötet för att diskutera hur vi ska ta itu med sverigedemokraterna, sa ordföranden. Den hittillsvarande politiken fungerar inte längre. Folk har slutat bry sig över att vi kallar sverigedemokraterna för nazister. Senast igår skrattade min granne åt mig. Jag sa att sverigedemokraterna är rasister och nazister. Visst, skrattade grannen, glöm inte att de är fascister också. Vår strategi mot sverigedemokraterna håller inte. Vi måste ta fram en ny strategi.

Alexis de Toqueville (bilden) var en fransk ädling som på 1830-talet reste till USA för att studera den unga demokratin (se lite mer här om du har lust). Han skrev en av samhällsvetenskapens klassiker om sina erfarenheter och observationer.

USA hade till skillnad från de europeiska länderna ingen aristokrati. En av aristokratins viktigaste funktioner i ståndssamhället var att förhindra suveränen att ta all makt och bli despotisk. Adeln var bildad och mäktig och kunde som ingen annan samhällsgruppering stå emot en härskare med anspråk på envälde. Tocqueville visste vad som hade hänt under den franska revolutionen när adeln krossats. Genast införde centralmakten diktatur och tyranni hur demokratisk den än förklarade sig. Hur skulle USA klara det här dilemmat? Skulle demokratin, alltså överhetens skyldighet att stå till svars inför medborgarna, räcka till för att lägga band på dess – varje överhets! – despotiska drifter när det inte fanns någon adel som kunde hålla den i schack?

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

Ett grundfaktum är att det i vårt samhälle liksom i alla andra hittills kända är att det existerar brottslingar som besvärar samhället i övrigt. Den stora frågan är vad staten i egenskap av huvudansvarig för ordningen ska göra åt brottsligheten.

Häromdagen talade jag med en läkarkompis om huruvida coronat är dödligare än föregångare som Asiaten år 1957 och Hong Kong-influensan år 1968 som inte föranledde så mycket väsen vad vi kunde minnas. Frågan var helt enkelt om ståhejet kring vår tids pandemi kan förklaras av att covid-19 faktiskt är så mycket farligare än tidigare virusattacker eller om samtidens oro beror på mentalitetsförändringar däri inbegripet en möjlig tilltagande maktlystnad eller beskyddarinstinkt från politikernas och myndigheternas sida.

I en kommande krönika av Gunnar Sandelin beskriver han med förundran ett av det svenska välfärdssystemets märkvärdigaste drag, nämligen hur det sociala arbetet i sextio år bedrivits med oförändrad filosofi trots att metoderna aldrig fungerat. Välfärdsstatens grundföreställning, säger Gunnar som själv är utbildad och länge praktiserande socialassistent (som det hette då), är att kriminella och andra sociala problematiker aldrig egentligen anses skyldiga till de besvär de orsakar sig själv och andra eftersom skulden alltid ligger hos en uppsättning ”sociala faktorer”, exempelvis trångboddhet, fattigdom och olämpligt sällskap.

Ungefär två gånger i veckan hör bekymrade människor av sig till mig. De är för det mesta svenska, troligen vita, män 40 +. De oroar sig alla för ungefär samma saker och det är inte isbjörnarna och klimatet. I stället ängslas de för Sveriges framtid med särskilt uppmärksamhet på hotfulla inslag såsom mångfaldspolitiken, elbristen, skolresultaten, den explosiva privata och statliga skuldsättningen, känslan av att förlora sitt land och de allt tydligare tecknen på att vårt politiska system tycks anstränga sig för att vaska fram ledare som saknar ledarkompetens.

Byråkratin är en beundransvärd skapelse. Allt är regelbundet, förutsägbart och rättvist när det fungerar som det ska. Den handläggande tjänstemannen har en inkorg på vänster sida av skrivbordet och en utkorg på höger sida. Han tar ett ärende ur inkorgen. Det kan handla om en bygglovsansökan för en röd bastu med vita knutar vid strandkanten. Tjänstemannen kontrollerar i det av politiker fastställda regelverket hur just den här ansökan ska bedömas. Sedan stämplar han ansökan som Beviljad eller Avslagen och lägger akten i utkorgen. Det hela fungerar med maskinmässig noggrannhet.