Jag skrev senast om belätet, gudabilden, Lööf och hur hon befriat sig från varje krav genom att inte ha någon vision, inte låsa sin framgångsväg utan alltid ha alla dörrar öppna, för att kunna välja den som för tillfället gynnar henne bäst. För att bevara denna frihet är hon villig att förneka varje kunskap som skulle störa hennes på detta sätt obegränsade maktutövning. Personen Lööf är ett beläte, men man kan också göra ett parti till något översinnligt, ett beläte.

När jag har försökt att förstå mina känslor av vanmakt inför den eskalerande dårskap som detta land har kommit att leva under, har det slagit mig att det alltmer känns som att jag lever under ockupation. Inte för att jag någonsin har levt i ett ockuperat land, och visst förstår jag att det som händer Sverige i vår tid inte kan jämföras med en reguljär invasion från främmande makt. Men känslan har ändrat karaktär och blivit mer kompakt sedan jag 2008 på DN Debatt skrev att den politiska korrektheten ligger som en giftgas över allting i samhället. 

Covid-19 är den överlägset mest betydande pandemi som drabbat världen sedan andra världskriget om man mäter i teveminuter och spaltmeter. Om man däremot mäter i dödlighet spelar coronat i samma liga som asiaten, Hong Konginfluensan och Pekingpandemin.

Idag är det den 4 maj och Star Wars-dagen. Sociala medier översköljs just nu av Star Wars. Datumet kom till genom en ordvits av den kända frasen ”May the force be with you”, som blev: ”May the Fourth be with you”.

Efter partiledardebatten igår (3/5 2021) skrev Ulf Bjereld, socialdemokratisk professor i statsvetenskap, så här på Twitter:

För att beskriva företeelser, också människor, har man behov av beläten, modeller som gör klart vad man menar. De är fyrkantiga, förenklade och grova. Men de behövs. 

Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.

Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

I sitt Första maj-tal berörde statsministern olika sidor av den ojämlikhet som alltmer präglar samhället. Man kan mäta den på olika sätt. Många håller med om att den är stor, och fortfarande växande under Löfvens regering och de trettio år som gått sedan nittiotalets början.

Så var Valborg över och vi är inne i maj. En härlig tid ligger framför oss, oavsett hur pandemin utvecklar sig, för ingen pandemi i världen kan stoppa häggen och syrenen från att blomma och sprida sin väldoft över nejden.

Föreställ dig en välfylld bar med alla slags vin och sprit i oändliga kvantiteter. Allt är gratis. Om du inte orkar blanda drinkarna själv finns en tjänstvillig bartender. Han hjälper också till med att bära fyllda glas till ditt bord när du inte längre kan stå på egna ben (om du är av den ullen).

Två slumpmässiga medborgare kommer in i baren. Den ene drar i sig glas efter glas som en sjöman på landpermission och är mycket riktigt utslagen och dyngrak efter någon timme. Den andre nöjer sig med att hela kvällen smutta på ett enda glas vitt vin.

Netflix svenska originalserie Snabba Cash ligger just nu etta på topp tio listan på Netflix. Det är välförtjänt, teveserien är bra underhållning. Jag sögs in i handlingen och såg alla avsnitten i ett sträck.

Snabba Cash, en fartfylld actionserie om gängkriminalitet i Det Nya Sverige, har gått hem hos både publik och kritiker. Många kritiker beundrar även seriens realistiska skildring av livet i orten. Serien är inspelad i olika förorter runtom i Stockholm, särskilt i Järva.

1 maj kom och gick och för andra året i rad slapp vi se socialdemokraterna marschera på gator och torg. Jo, jag säger slapp, för socialdemokraternas 1 maj-tåg har länge varit en styggelse.

OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).

Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.

Ja, första maj-festen har en historia som är mycket äldre än socialismen. Det är inte många svenskar som känner till det idag – festen har kapats av vänstern. När Dagens Nyheter för två år sedan skulle förklara dagens betydelse för sina läsare gick man inte längre tillbaka än till 1800-talet, närmare bestämt den händelse som kallas ”Haymarketmassakern” i Chicago 1886.

Min portugisiskafröken skickade mig ett antal artiklar från brasilianska media som hon hade samlat på sig. Artiklarna handlade om den höga dödligheten på svenska äldreboenden under coronat. Jag blev förvånad både över att brasilianarna brydde sig och över skärpan i deras analys.

Så här skrev nyhetsbyrån TAB i maj förra året:

Kvinnomisshandel, främst den underavdelning som benämns våld i nära relationer, har återigen blivit ett aktuellt ämne. 

Kvinnomisshandel försiggår dock varje dag året om. Varför har det just nu, återigen, blivit så uppmärksammat? 

Gud har utsett mig att förklara saker. Om jag tror att jag begripit något är det min skyldighet att varsamt och pedagogiskt förklara det för dig. Om du inte gillar mina pretentioner så behöver du inte läsa. De flesta svenskar väljer att inte göra det.

Det finns mycket att oroa sig för i Sverige och Europa. Kärnvapenkrig, ett eventuellt ryskt anfall på de baltiska staterna (och då troligtvis även Gotland) eller ett alltmer aggressivt Kina som köper upp eller spionerar på svensk spetsteknologi och utkonkurrerar svenska företag med statliga (kinesiska) subventioner och gör Sverige och EU till halvkolonier. Ett ytterligare latent hot är att staterna i Västeuropa blir muslimska kalifat med sharialagar och en inhemsk befolkning som riskerar att bli en minoritet om ca 40 år.  

Tänk om du levt i en stuga i skogen sedan 1985? Tänk om du varit avskuren från alla kommunikation med resten av landet? Då kanske, bara kanske, skulle du kunna skriva som Lina Stenberg i en ledare i Aftonbladet.

Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner (1982) utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr. Ständigt faller regnet.

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Människans lott är att fatta beslut under osäkerhet eftersom alla beslut gäller framtiden – det passerade kan vi i alla fall inte göra något åt – och framtiden är oförutsägbar. Det är vanskligt att bestämma saker när man på det hela taget famlar i blindo och därför försöker människan reducera osäkerheten med hjälp av olika tankekonstruktioner.

När jag inte har någonting särskilt för mig brukar jag bläddra i en skatt som jag har fått med hundratals gamla svenska veckotidningar från slutet av 1950- till början av 60-talet. Eftersom publikationerna vände sig till vanliga läsare, ser jag dem som tidsdokument, en slags inscanning av ett folkmedvetande som fanns för 60-70 år sedan. Det är också den värld som jag växte upp i. För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.  

Det finns saker i mitt förflutna som jag skäms för. Låt mig bara nämna ett exempel vars speciella logik jag tycker nu för tiden ofta upprepas i nationell eller internationell skala. Jag var kanske sju eller åtta år och brottades på mattan i vardagsrummet med en jämnårig granne som hette Roffe. Roffe höll på att vinna ganska övertygande. Jag letade desperat efter en räddning. Så förvred jag ansiktet och sa med avsmak: ”Fan, Roffe, du har mökat! Jävlar vad du stinker.” Roffe såg förvånad ut och släppte taget varvid jag slank ur hans grepp. Matchen ställdes in.

Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?

Jag hade ett mycket givande samtal med en god vän i telefon häromdagen. Vi kom in på vad invandrare sägs bidra med som vi själva gjorde så mycket bättre långt innan de flyttade hit.

En av punkbandet The Clashs många röjiga och trallvänliga låtar heter ”White Riot”. Låten finns på B-sidan på debutskivan ”The Clash” från 1977.

The only thing we’re saying about the blacks is that they’ve got their problems and they’re prepared to deal with them. But white men, they just ain’t prepared to deal with them – everything’s too cozy. They’ve got stereos, drugs, hi-fis, cars. The poor blacks and the poor whites are in the same boat.

Ibland fastnar man för en TV-serie som är så fascinerande ologisk och bisarr att man inte kan sluta hitta. En sådan serie är Heder, som streamar på Viaplay.

Heder handlar om en advokatbyrå som drivs av fyra kvinnor mitt i livet. Tjusigt skräddarsydda, med oklanderlig makeup och varje blankt hårstrå elegant på plats har de vigt sina karriärer åt att hjälpa utsatta kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och andra övergrepp. Anletsdragen är lika botoxsläta som gravallvarliga och dialogen är hård, tuff och oförsonlig när de marscherar fram i livet, ständigt beredda på att ett svin till man ska ställa till jävelskap.

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.  

Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

Den felaktiga uppfattningen som jag själv, ehuru i god tro, ägnat mig åt att sprida är att det var jag som för vid pass tio år sedan formulerade teorin om det välfärdsindustriella komplexet och dess makt över samhället.