Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Pensions – och sparfonder börjar alltmer ställa etiska krav på sina investeringar. Som följd av ett förhöjt engagemang för miljö och klimat har världens stora investeringsfonder som BlackRock börjat fokusera i vad som betraktas som hållbart i ställer för vad som är lönsamt. Svenska företag gläder sig och gillar att stoltsera med höga platser i hållbarhetstabellerna.
I Mohamed Omars podcast Tankar från framtiden (januari 2019) sa Patrik att det är svårare att komma ut som kristen i Sverige än att komma ut som bög, medan det är tvärt om i Brasilien. Ett av världens mest katolska länder är Peru. Där tycker folk att Brasilien är ett gudlöst, liberalt och syndigt land.
I Sveriges riksdagsval år 2018 besökte alla partiledare utom Jimmie RFSL och intygade att de höll med om deras olika HBTQ-listor. När det är presidentval i Peru besöker alla kandidater biskopen i Lima och försäkrar att de håller med kyrkan i alla viktiga frågor. I Sverige måste alla partiledare vifta med Prideflaggor och i Peru måste de ta bilder med biskopen i Lima och visa hur de står på knä i kyrkan och ber.
I svallvågorna efter amerikanska valet utspelades ett intressant samtal mellan Ronie Berggren och Olle Reimers, båda USA-kännare och återkommande skribenter på Det goda samhället.
Ronie Berggren menar att den som tillgriper konspirationsteorier för att förklara skeenden inom politiken, exempelvis det amerikanska presidentvalet, är ute på hal is och närmar sig religionens träskmarker. Han beskriver till och med tron på konspirationer som vår tids esoteriska rörelse.
Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:
Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.
Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.
Jag blev respektfullt entusiastisk över hur de politiska krafterna i USA – se min krönika igår – använder sitt eget lands historia som argument i den aktuella politiska dagskampen.
Det betyder för det första att det finns åtminstone några politiskt ledande personer som vet tillräckligt om landets förflutna för att tro sig kunna dra slutsatser som är relevanta för dagens politik och för det andra att det finns en publik av röstande medborgare som åtminstone hört talas om George Washington och inbördeskriget och som har en aning om vad sådana begrepp står för.
Nu börjar den synas – den stora kostnaden för den gröna omställningen i EU. Och det är bråttom – till FN-mötet i november i Glasgow, COP26, vill man visa på konkreta planer att vi är på väg mot den minskning av utsläppen av CO2 med 55 procent som EU parlamentet beslutade om i höstas.
”Europe First” börjar bli parollen – man känner igen argumenten från Trumps ”America First”, men denna gång kommer parollen från vänster.
Richard Sörman skriver ett öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist och undrar om de Sverigevänner som Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten beskriver som farliga icke-demokrater är välkomna i Försvarsmakten. Hur ska alla de svenskar som enligt Socialdemokraterna står på fel sida av historien kunna kämpa i Försvaret på samma sida som Peter Hultqvist? Är det rimligt att en försvarsminister så flagrant bidrar till att öka vår nationella splittring?
Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?
Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.
Finns det en ”strukturell antirasism” i svensk kollektivtrafik? Den frågan ställer min kollega Mohamed Omar i en text här på Det Goda Samhället. Han har inget svar, men det har jag. Okej, det är inte ett vetenskapligt underbyggt svar, det erkänner jag, men det är dock ett svar baserat på åratals erfarenheter. Jag svarar ja – och tillägger dessutom att den strukturella antirasismen inte bara är ett faktum i kollektivtrafiken utan även i andra sammanhang.
Historia är berättelsen om förändring. När förändringarna är för stora och går för snabbt, riskerar människor att känna hemlöshet och bli olyckliga. Att bevara minnet av hur det var, av sådant man känner igen, tror jag, kan minska hemlösheten och olyckan. Rester av det gamla finns kvar.
Svaret på hatretorik är ännu mer retorik. Det säger Amy Peikoff, professor i filosofi och policychef på nätverkssajten Parler i en intervju i brittiska webbtidningen Spiked.
Det är ingenting särskilt med Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i USA. Hon tänker som de flesta av sina kollegor, nämligen som en svensk besserwisser, men hon gjorde det just igår den 24 januari och på ett så pregnant sätt att jag inte kunde låta bli att sätta tänderna i stycket utan att särskilt vilja utpeka Nordberg.
Nordberg menar att det är dags att revidera och ändra det amerikanska statsskicket:
”Det är inte bara Donald Trump som har förlorat tillgången till sina sociala medier. I december 2020 stängdes den svenska kanalen Swebbtv på Youtube. Det är en kanal som innehåller mycket hårda ord om både invandrare och invandringspolitik. Detta blandas med en djup misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin.”
”Att Sverige självt i motsats till sina grannar undgick att bli indraget i världskonflikten, därför hade det att tacka inte endast sitt relativt skyddade läge och sin målmedvetna upprustning, utan även det motstånd Finland presterade mot de ryska expansionssträvandena. Om rådsunionen hade lyckats förverkliga sin avsikt att erövra och sovjetisera Finland, hade även utgångsläget för det tysk-ryska kriget varit ett annat. Med ryska trupper på Åland och i Tornedalen – hotande malmfälten – samt tyska i Norge och Danmark, hade Sveriges handlingsfrihet varit till ytterlighet beskuren och de ”förhandsbestämda linjerna” (den traditionella alliansfriheten och neutraliteten) varit föga värda”. (G. Mannerheim (bilden) Minnen P.A. Norstedts och Söners förlag, Stockholm 1952. Del II, s. 238).
Det anses eftersträvansvärt att i debattexter som den här vara så objektiv som det går vilket betyder att stödja all argumentation på fakta – i kontroversiella fall helst bekräftade med fotnoter eller länkar till tillförlitliga källor – och sopa alla känslor under mattan eller, i särskilt lyckade fall, inte ha några. Kanske vore det bästa om alla opinionstexter författades med hjälp av artificiell intelligens.
En januarikväll förrförra året hade Sverige ett mindre George Floyd-moment. Två väktare avvisade en svart kvinna från T-banan som reste utan biljett. Kvinnan gjorde motstånd och började skrika. Scenen med två vita väktare som håller fast en svart skrikande kvinna spreds snabbt.
Mitt, liksom troligen alla andras, politiska medvetandes fasta grund är föreställningen att demokrati och despoti är varandras motsatser och fiender. Despotin, till exempel i skepnad av Sovjetunionen, ville erövra demokratiska samhällen för att omvandla dem efter sitt eget beläte. Den här tankefiguren sitter så djupt att en sådan som jag har svårt att fatta att den påstådda oförenligheten mellan demokrati och despoti verkligen handlar om en tankefigur, det vill säga en mental konstruktion, snarare än ett oföränderligt fysiskt förhållande eller något slags naturlag. När USA år 2003 överföll despoten Saddam Husseins Irak var denna mentala konstruktionen de neokonservativa amerikanska ledarnas fyrbåk. Genom att utsläcka despotin personifierad av Hussein skulle de neokonservativa låta demokratin välla fram som en rättfärdighetens flod. Det var fint tänkt, men det blev inte så.
Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.
Häromdagen begav jag mig till forskningsfronten för att utvärdera situationen. Forskningsfronten ligger vid Angereds torg 9 i Angered i Jämställdhetsmyndighetens lokaler. Av pandemiska skäl uppsökte valde jag att uppsöka fronten elektroniskt snarare än fysiskt och det visade sig var en himla tur för den verkliga spjutspetsforskningen, upptäckte jag, bedrivs på ett annat ställe, nämligen vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Universitetsplatsen 1 vid Göteborgs universitet – visserligen bara 14 kilometer i sydvästlig riktning enligt Google Earth men det hade känts snopet att klappa på fel port när man är så vetgirig och otålig som jag.
Med Biden som ny president i USA förväntas den förnybara energin få ny vind i seglen med hopp om att koldioxidutsläppen skall börja minska på allvar. Enligt vad Biden utlovat kommer USA att återgå till Parisöverenskommelsen, vilken Trump nyligen lämnade.
Vad som inte tillräckligt uppmärksammats i Sverige är att USA sedan flera år förlorat ledningen i utsläppsligan för koldioxid. Inte ens västvärlden leder ligan längre.
Så gott som dagligen de senaste månaderna har vi informerats om antalet dödsoffer i spåren av corona. Varje gång vi öppnar tidningen blir vi påminda om att liemannen aldrig vilar, och att 2020 ser ut att bli ett av de mörkaste åren i modern historia. En professor i Lund drar paralleller till spanska sjukan 1918, så det klart man blir skärrad.
Några läsare har varit vänliga att kommentera en fundering som jag nyligen presenterade. Så här lät funderingen:
En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt.
Ungefär hälften av Sveriges småhus värms med el. Och av dessa hus har majoriteten värmepumpar.
Värmepumpar är lite av ett trolleritrick. Hela idén är att man flyttar värme från något kallt till något varmt. Det låter omöjligt men det är faktiskt tillåtet enligt termodynamikens lagar under förutsättning att man tillför energi. Det är det man behöver el för. Elen används alltså egentligen inte alls till själva uppvärmningen. Värmepumpar är intressanta ur många synpunkter. Dels ur de rent tekniska aspekterna men också ur hur marknader fungerar.
Så här skrev Vilhelm Moberg 1965, ironiskt nog i Dagens Nyheter, men DN var då en annan tidning.
Det förefaller uppenbart för mig att USA inte kommer att bli bättre under demokraternas Biden än under republikanernas Trump. Det beror på att USA lider under de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse (som jag skrev om här). Den som letar lite i sitt minne kan hitta flera likartade tillfällen under de senaste årens amerikanska historia när de demokratiska bedömarna applicerade sin måttstock och de republikanska bedömarna sin och kom fram till helt olika utslag.
Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.
Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:
Liberalismen, en ideologi som hyllar politisk och ekonomisk konkurrens, har varit förhärskande sedan Sovjetunionen och Östeuropa kollapsade 1989 – 1990. Dessförinnan var världen under kalla kriget uppdelad mellan kommunism och demokrati, det totalitära öst med planhushållning och det fria väst med marknadsekonomi.
Sovjetunionens fall och Östeuropas frigörelse från kommunism är kanske den största politiska händelsen i min livstid. Jag var där på uppdrag av Världsbanken och arbetade under 1990-talet med att skapa privatägda, från statsmakten fristående, banker. Utan privata banker kunde ingen privatisering av den reala ekonomin äga rum.
DET GODA SAMHÄLLET 