Vid pass år 1968 lät jag mig liksom så många andra medelklasstudenter på universiteten vuxendöpas in i sanningens och godhetens samfund, nämligen den muterade variant av arbetarklassocialismen som så småningom skulle stabiliseras i den moderna PK-ismen, vår tids dominerande politiska ideologi.

För dig som eventuellt aldrig haft det så beviljat kan jag berätta att det är underbart att vara frälst. Människan fylls med djärvhet och självsäkerhet när hon upptäcker sig stå för både sanning och godhet.

Det är en vedertagen uppfattning att alltfler barn och unga upplever psykiska störningar. Folkhälsomyndigheten har undersökt förekomsten av psykosomatiska besvär bland dessa. Psykosomatiska besvär är till exempel ”huvudvärk, magont, ryggont och yrsel, irritation/dåligt humör, nedstämdhet, nervositet och sömnsvårigheter”. Myndigheten sammanfattar forskningsläget så här:

Den svenska coronapolitiken har gjort många insiktsfulla bedömare medvetna – i en del fall skulle jag kanske säga ”ännu mer” medvetna – om den svenska byråkratins förlamande grepp över stora delar av vår tillvaro. Den framväxande insikten är att det officiella Sverige inte tycks klara ens rätt enkla uppgifter såsom att (i våras) få fram tester och skyddsmaterial och (nu) vaccin i tillfredsställande kvantiteter.

Coronapandemin är intressant på det sättet att den presenterar oss för problem för vilka vi – där ”vi” betyder såväl enskilda människor som ”ansvariga” myndigheter – saknar etablerade lösningar och därför tvingas experimentera och liksom treva oss fram. Frågan är vilka regler som gäller för det svenska experimenterandet och trevandet. Vilken är Sveriges problemlösningsalgoritm?

Jag kanske har missförstått vad som sker omkring mig men det känns som om algoritmen lyder så här:

Att friskolor gör vinster och ibland delar ut pengar till sina ägare är en het potatis som svenska politiker har svårt att hantera. En del vill förbjuda den heta potatisen, andra säger att äsch, det är väl inte så farligt med vinst, vi kan väl tala om något annat? Vi kan väl tala om att förstatliga den kommunala skolan i stället? Andra åter menar att vinsterna är ofarliga, värre är att friskolorna inte har så många behöriga lärare.

Det förefaller mig osannolikt att sådana debattörer ska kunna komma fram till något praktiskt som kan lösa den svenska skolans problem.

Jag lyckas inte riktigt reta upp mig över att ett antal ministrar med livvakter eller på egen hand gett sig ut i julhandeln för att hämta en klocka som varit på lagning eller för att köpa en julklapp till mamma. Jo visst, de har själva uppmanat svenska folket att låta bli att göra det som de själva alltså valt att göra, nämligen att ge sig ut i helghandeln. Ja, det är olämpligt att ledare bryter mot regler de själva föreskrivit. Så klart att de är hycklare och ovärdiga att leda landet.

När jag var statsanställd, lönegradsinplacerad och fackansluten siare på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag många givande diskussioner med min begåvade och tolerante chef, sedermera professorn vid Linköpings universitet, socialdemokraten Lars Ingelstam.

Det här var på åttiotalet och den unika tillväxtepok i Sveriges historia som brukar kallas rekordåren hade just tagit slut. Rekordperioden pågick från andra världskriget slut fram till början av sjuttiotalet när ”oljekrisen” inträffade. Oljekrisen berodde på att ett antal oljeproducerande länder bildat kartell och höjt priset på oljan vilket skapade oro och elände världen över. Oljekrisen blev den syndabock som fick bära skulden för att rekordåren var över.