I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/12) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi. Egyptson har läst böcker, artiklar och andra dokument på arabiska. Men han har också tittat i svenska arkiv.

Mehmet Kaplan, som var minister i den socialdemokratiska regeringen, sade utåt att han inte stödde Sveriges Muslimska Förbunds (SMF) krav på särlagstiftning för muslimer.

I en intervju för Svenska Dagbladet 29/4 2006 sa han:

”Det här har ingen som helst förankring i någon av våra organisationer. Detta är ickefrågor för oss. Jag har också pratat med vice ordförande i SMF som inte heller känner till det.”

Men Egyptson har hittat ett protokoll från ett årsmöte där man beslutat att kräva särlagstiftning för muslimer. Och protokollet är undertecknat av Kaplan.

Igår var det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.

Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 29/11) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december. Den dagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss. I en historisk roman jag läste nyligen, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

‘Imorgon är det Kristhögtid’, sade Gustav Adolf tankfullt, i det han steg fram till fönstret. Några vilsna flingor smällde lätt mot rutan. Annars låg grått höstdis ännu över stad och vatten.

Juldagen kunde alltså kallas ”kristhögtid” på svenska. Detta skulle Gustav II Adolf ha sagt den 24 december 1630 i Stettin i Pommern. Dagen därpå på juldagen stod slaget vid Marwitz. Det blev en svensk seger.

Romanen skrevs av K. G. Ossiannilsson och gavs ut 1916.

Advent inleder kyrkoåret med dess olika dagar med olika teman. I boken Våra högtider från 1958 hittade jag följande rim:

”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår.”

Kaoset vid USA:s gräns mot Mexiko visar att asylsystemet inte fungerar. Tanken att man ska släppa in varje migrant som hävdar asyl för att sen utreda om det faktiskt stämmer, håller inte. Det är väldigt lätt att släppa in en migrant, men oerhört svårt att få ut honom. Man har samma problem i hela västvärlden. I Sverige kan man inte ens få ut grovt kriminella invandrare.

Det är därför systemet måste läggas ner. Migranternas asylskäl, identitet och kriminella bakgrund ska inte utredas efter att de kommit in i landet, utan före eller inte alls. Har man inte kapaciteten att utreda migranter där de är, innan de släpps in, ja, då kan man inte erbjuda asyl. Tyvärr. För vi kan inte ha ett asylsystem där migranter stannar för att vi inte kan få ut dem. Det underminerar respekten för lagen och den rötan kommer att sprida sig.

Hur sannolikt är det att migranter som stormar en gräns och kastar sten på polisen kommer att uppträda laglydigt när de väl brutit sig in? Det är åtminstone en dålig start. Västvärldens slapphet vid gränserna gör inte antalet migranter färre, utan fler. För det visar att det går att ta sig in, och då försöker fler. En gräns måste vara en gräns på riktigt. Endast den som har rätt papper får ta sig över.

En viktig anledning till att Donald Trump blev vald till USA:s president var människors oro över den illegala invandringen. Man hoppades att han skulle bygga den så kallade ”muren”, det vill säga att ordentligt gränsförsvar, längs gränsen mot Mexiko. De kaotiska scenerna med stormande migranter kommer sannolikt att förstärka många amerikaners stöd för muren.

Enligt Åsa Romson, tidigare språkrör för Miljöpartiet, så är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar. Så här sa Romson i en partiledardebatt i riksdagen den 17 oktober 2012:

”När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar.”

Men det finns de som inte håller med.

En Josefin Meissner menar att tjuvar inte är svenskar, trots att de åker tunnelbana i Stockholm.

När juridikstudenten Josefin åkte tunnelbana från Gamla stan till T-centralen tisdag den 20 november, så hörde hon följande meddelande i högtalarna:

”Göm era laptops, böcker och smycken. Håll i tidningarna och kaffet för de här personerna tar allt. De är ficktjuvar allihopa”.

Vad tänkte 24-åriga Josefin när hon hörde meddelandet? Blev hon glad över att någon visade omtanke om hennes saker? Nej, hon tänkte att meddelandet hade ”en stark rasistisk underton” och att hon borde polisanmäla de ansvariga. Hon håller på att samla in vittnesmål och information som grund för anmälan.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/11) pratar jag med nationalekonomen John Gustavsson. Den vetenskapliga metoden innebär att man ställer en fråga, gör observationer, formulerar en hypotes och prövar den mot data man har samlat in. För att vara säker på att din slutsats håller ska någon annan kunna upprepa vad du gjort och komma fram till samma sak. Det är detta, replikeringsstudier, som saknas inom samhällsvetenskaperna, menar Gustavsson. Han berättar att när man har försökt replikera forskning inom psykologi så har det visat sig att 60-70 procent av resultaten inte gick att replikera. Man har alltså gjort om samma studie, men inte kommit fram till samma resultat.

Och hur är det med den så kallade ”genusvetenskapen”? Den är inte ens en vetenskap, menar Gustavsson, eftersom den ägnar sig åt ren spekulation, inte åt att förstå verkligheten med hjälp av den vetenskapliga metoden. Att könet är biologiskt kan den som vill förstå verkligheten upptäcka genom observation med det blotta ögat. Läser man kursplanen för kandidatprogrammet i genusvetenskap på det anrika Lunds Universitet, berättar Gustavsson, ser man att det inte finns en enda statistikkurs i hela programmet. De lär sig inte räkna, och det kanske är en av anledningarna till att de kan förfäkta det så kallade ”lönegapet”.

Varför läsa historiska romaner? En anledning kan vara att de blandar fakta och fiktion, vilket kan göra dig nyfiken på att ta reda på hur det i själva verket var. Man sporras till att läsa historia. Det kan vara på Google eller på biblioteket eller både och. En roman kan levandegöra historien på ett sätt som faktaböcker inte kan.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets förste ordförande, K. G. Ossiannilsson (1875-1970), skrev historiska romaner. Jag har läst hans Gustavus Adolphus Magnus från 1916 om hur Sverige blir en stormakt och om trettioåriga kriget. En av huvudpersonerna heter Erik Brahe och påstås vara son till den Erik Brahe som dog 1614 i Danzig. En av de så kallade ”polersvenskarna”. Sonen Erik är inte nämnd på Wikipedia, så förmodligen är det något Ossiannilsson hittat på.

Man lär sig också nya ord när man läser historiska romaner, särskilt om romanen inte bara utspelar sig i det förflutna, utan också skrevs för länge sedan. Jag lärde mig flera ord av att läsa Gustavus Adolphus Magnus. Till exempel ”lurant” som betyder spion/kunskapare. Erik Brahe, den yngre alltså som inte verkar ha existerat, blir, när han kommer till Stockholm 1611 misstänkt för att vara ”lurant” åt Sigismund. Ordet hör ihop med lura, lura på, lurpassa och så vidare. Jag fick lära mig att ordet ”armada” inte bara betyder flotta, som ”den spanska armadan” av år 1588, utan även armé. I alla fall i den här boken.

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Mötet samlades i Uppsala den 19 november och idag den 21:a hålls de sista debatterna och beslut fattas. I år möttes ledamöterna av en kampanj för att stödja det så kallade ”Guds hus” i Fisksätra i Nacka. Det handlar alltså om att bygga en moské i anslutning till den befintliga kyrkan. Svenska kyrkan krymper för varje år som går, medan muslimerna växer i antal. Och ändå uppmanas kristna att främja islam?

Jag tycker att det är märkligt att huset kallas ”Guds hus”. Enligt kristen tro är Jesus från Nasaret Gud, så hur kan då en moské, där Jesu gudom förnekas å det strängaste, vara Guds hus?

Kyrkoherden i Nacka församling, Carl Dahlbäck, kontaktades av tidningen Nya Tider (1/2 2016) för att bemöta kritiken mot ”Guds hus”:

”Kärnverksamhet för kyrkan är ju ett fredsbudskap, att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende. Det måste ju vara en kärnverksamhet.”

Det här är också märkligt. För jag har läst hela Nya Testamentet flera gånger utan att uppfatta att ”fredsbudskapet”, med innebörden ”att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende”, skulle vara kärnan. Nu är jag ateist och tror att Nya Testamentet är en helt och hållet mänsklig skrift. Men jag tycker inte att det är rätt att förvränga även människors tankar. Jag läser berättelsen om en förkunnare som skiljer mellan sant och falskt och går i döden på grund av sin förkunnelse.

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska. Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Engellau har i flera inlägg här på Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

På Chalmers tekniska högskolas hemsida står det så här:

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

Under stenar kan man hitta olika sorters slemmiga och otäcka kryp. Man vill helst att de ska stanna där under sin sten där inget solljus lyser på dem.

När Expressens ljus lyste på socialdemokraternas ungdomsförbund hittade man otäcka saker. Där fanns värderingar som svårligen går att förena med ett progressivt partis program. Där fanns bland annat medlemmar i en obskyr, pseudoislamisk sekt, en Saddam Hussein-anhängare, och en ordförande som förstörde möten genom att stå och skrika.

Men när vår progressiva och feministiska utrikesminister talade om en man som borde krypa tillbaka under den sten varifrån han kommit, så var det inte den skrikande SSU-mannen Mansour Ahmed hon tyckte skulle krypa tillbaka in i någon mörk moské. Inte heller syftade hon på Saddam-anhängaren. Och inte heller medlemmarna i den obskyra sekten Ahmadiyya med sin ledare som de kallar ”kalif”.

Nej, Margot Wallström avsåg den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson, som nyligen besökt vårt land. Med darrande stämma manade hon honom att krypa tillbaka till den sten varifrån han kommit. Menar hon månne Torontouniversitet där Peterson är professor? Innanför dess vägg gömmer sig många slemmiga och otäcka kryp, eller?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/11) pratar jag med USA-kännaren Ronie Berggren om mellanårsvalen i USA. Valen, som på engelska kallas midterm elections, äger rum halvvägs in i den sittande presidentens fyraåriga mandatperiod, i år den 6 november.

Valdeltagandet brukar inte vara lika högt som till presidentvalet. I vänstervriden svensk media gottar man sig åt att republikanerna förlorade representanthuset, men faktum är, menar Berggren, att det gick bättre för Trump än för Obama. Republikanerna stärkte sin majoritet i senaten. I vänstervriden svensk media har man särskilt uppmärksammat att det gått bra för ett antal företrädare för minoriteter. I Dagens Nyheter kunde man läsa rubriken: ”Vita män får ge vika efter mellanårsvalet”.

Återigen blir man påmind om den moderna vänsterns fixering vid hudfärg, sexuell läggning och inte minst islam. För den progressiva, feministiska vänstern firar just nu att Ilhan Omar, en muslimsk kvinna med sjal kommit in i representanthuset. Vilket framsteg!

Det man kan se är att vänstern i USA, på samma sätt som vänstern i Europa, håller på att mångkulturaliseras och islamiseras. Demokraterna förvandlas till minoriteternas parti och förlorar den vanlige amerikanen. I Sverige har den här processen gått väldigt långt – nyheterna om islamiseringen av SSU Skåne talar sitt tydliga språk.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/11) pratar jag med journalisten Pelle Zackrisson. Han arbetade tidigare i gammelmedia, som Mittmedia och Sveriges Radio, innan han gick över till Nyheter Idag, där han blev redaktionschef. Hur ser framtiden ut för medierna? Zackrisson menar att papperstidningarna kommer att dö. Jag kan bara instämma – jag känner knappt någon under fyrtio som prenumererar på en papperstidning. Förmodligen kommer vi att få se allt fler journalister hoppa av och gå över till de nya alternativmedierna.

För några dagar sedan bevisade Zackrisson att alternativmedierna behövs. Alla de stora, etablerade medierna hade rapporterat om ett ”tältläger” i Solna. På bilder fick man se ledsna och oroliga flyktingar som visade upp sina tält. Där måste de sova eftersom kommunen inte ordnade lägenheter åt dem. Gammelmedierna bara återgav flyktingarnas berättelser utan att undersöka saken. Men Zackrisson tyckte att berättelserna var konstiga. Han bestämde sig för att ta reda på om de stämde. När han besökte ”tältlägret” på natten upptäckte han att ingen var där! Denna lilla expedition till Solna, som ingen annan journalist hade orken eller viljan att genomföra, resulterade i artikeln ”Tältbluffen: Migrantlägret i Solna tomt” (5/11).

I vårt samtal nämner Zackrisson också viktiga intervjuer som Nyheter Idag har gjort med oliktänkare som konstnären Dan Park och feminismkritikern Pär Ström. Nyheter Idag grundades av Chang Frick år 2014.

Det händer inte sällan att man på nätet snubblar över memer med en figur som har stort, rufsigt hår och säger något knasigt om utomjordingar. Mannen med det stora håret heter Giorgio A. Tsoukalos och bilderna som används i memerna kommer från History Channels teveserie Ancient Aliens, som började sändas i april 2010. Tsoukalos förklarar i stort sett allt som är knepigt med ”det var utomjordingar”. Hur kunde man bygga pyramiderna? Svar: utomjordingar. Beviset: de tre pyramiderna i Gaza matchar på något sätt stjärnbilden Orions bälte, vilket betyder att det var därifrån byggarna kom.

Det här kallas för forntida astronauter-teorin, eller som det heter i teveserien, forntida utomjordingar, och den går helt enkelt ut på att varelser från andra planeter kom till vår jord och hjälpte oss i vår utveckling. Pyramiderna var för svåra att bygga för korkade människor.

Jag har inte kartlagt teorins ursprung, men den förekommer i science fiction-litteraturen, till exempel i H. P. Lovercrafts berättelser från 1920-talet. Den mest kände företrädaren för teorin är förmodligen schweizaren Erich von Däniken. År 1968 gav han ut sin första bok, Erinnerungen an die Zukunft, på svenska Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna. Gåtornas lösning heter utomjordingar. von Däniken paketerade om science fiction till science och sålde bra. Gudarna var från början astronauter från andra världar som besökte oss. Våra förfäder blev så imponerade att de började dyrka dem.

Det har visat sig att islamister fått stort inflytande i SSU Skåne. Partiet har låtit det fortsätta utan att göra något. Förutom de vanliga islamfundisarna kommer flera medlemmar i SSU Skåne och S-politiker från Ahmadiyya, ett slags indiskt mormonliknande samfund. Mormonerna har sin profet i Joseph Smith medan ahmadierna tror att indiern Ghulam Mirza Ahmad (1835-1908) är messias och en ny profet efter Muhammed.

Jag har i flera inlägg här på Det Goda Samhället uppmärksammat en av samfundets ledare i Sverige: Kashif Virk. Han har i kölvattnet efter olika islamistiska terrorattacker i svenska medier ofta fått inta rollen av ”den gode imamen” som bekräftar att islam visst betyder fred. Ahmadiyya är liksom mormonismen en missionerande rörelse och tar självklart varje tillfälle att få sprida sitt budskap till nya proselyter.

Virk hävdar att ahmadiyya företräder ”det sanna islam”, trots att det finns fler jihadister i världen än ahmadier. Den före detta kalifen för Islamiska Staten i Syrien och Irak, Abu Bakr al-Baghdadi, hade större inflytande än ahmadiernas ledare, som också kallas kalif. Jag är ateist och tror inte på någon version av islam, men om jag måste välja så väljer trots det ahmadismen framför jiahdismen, helt enkelt för att ahmadismen är en fredligare version. Dock har ahmadierna haft en tuff uppgift med att övertyga muslimer om att Ghulam Mirza Ahmad är en ny profet, då en av islams centrala trossatser är att Muhammed är den siste profeten.

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 30/10) pratar jag med Ilan Sadé, ledare för partiet Medborgerlig Samling (MED). Partiet bildades 2014 och beskriver sig självt som liberalkonservativt. Bakgrunden var att man ansåg att de borgerliga partierna blivit allt mindre borgerliga. Decemberöverenskommelsen 2014 visade att de borgerliga inte var beredda att ta strid mot vänstern.

I riksdagsvalet 2018 fick MED 0,20 % av rösterna och blev det tredje största partiet utanför riksdagen, efter Feministiskt Initiativ och Alternativ för Sverige. Partiet fick mandat i tre kommuner: i Höörs kommun, Torsås kommun och Laholms kommun.

Men partiets valkampanj blev en plattform för karismatiska opinionsbildare som Katerina Janouch och Alexander Bard och påverkade förmodligen fler än de som faktiskt röstade på det. Och MED har inte lagt ner utan satsar vidare på EU-valet i maj 2019.

En viktig fråga för MED är invandringspolitiken där man vill styra om från asyl till en arbetskraftsinvandring som ska utgå från behov av kompetens. Vad gäller flyktingar ska vi framför allt bistå i närområdet. På sin sajt skriver partiet:

”Flyktingkonventionen tillkom i en tid då situationen i Europa var helt annorlunda jämfört med hur världen ser ut idag. Obegränsad asylrätt skapar onödiga problem med överbelastad mottagning av icke skyddsbehövande till mycket höga kostnader i Väst. Resurserna bör i stället primärt gå till reellt utsatta människor i de närområden där de allra flesta utsatta befinner sig.”

Jag har länge efterfrågat ett slags Expo som granskar islamisterna i Sverige. Som ett svar på mina böner startades Doku, ett partipolitiskt och religiöst obundet projekt som syftar till just detta. I en artikel, publicerad 26 oktober, skriver medarbetaren Sofie Löwenmark om en ledande profil inom den salafistiska missionen riktad mot ungdomar: Anas Khalifa. Artikeln är den första i en serie porträtt i vilka Doku kommer att berätta om olika personer som har betydelse för den svenska islamismen.

Löwenmark beskriver Anas Khalifa som ”mycket karismatisk” och noterar att han har nära till skratt och kan tala ”gatans språk”. Han har tusentals följare på sociala medier och är populär bland muslimska ungdomar. Mer specifikt bland sunniter – salafismen är ju en puritansk rörelse inom sunniislam. Shiiter har ingenting med honom att göra. De har sina egna fundisar.

Khalifa uppmärksammades medialt första gången 2004, då det kunde avslöjas att han var aktiv på sajten omsislam som hyllade Usama bin Ladin och uppmanade till jihad mot väst. Sedan dess har hans namn förekommit då och då i medierna i samband med jihadism och salafistisk extremism i allmänhet. Löwenmarks artikel ger en bra, samlad bild.

Jag har tittat på en av hans föreläsningar på YouTube: ”Varför ger Allah oss inte seger?” Det är ett väldigt vanligt predikoämne. Hur kommer det sig att de otrogna, ”kuffar”, dominerar världen, trots att Gud i sin Koran lovat muslimerna ära och seger? Det här är något som muslimska tänkare inte lyckats få ihop.

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 27/10) pratar jag med ekonomen John Gustavsson som skriver här på Det Goda Samhället. Han är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi.

Vi pratar om två framtidsfrågor: infokalypsen och automatiseringen. Vad är infokalypsen? Det är den apokalyps man befarar kommer när kvaliteten på fejk-material blivit så bra att förfalskningar inte går att skilja från original. John Gustavsson skrev om infokalypsen i en krönika här på Det Goda Samhället den 12 maj i år.

”Infokalypsen”, skrev han, ”skulle också leda till kaos i vårt rättssystem. Vad hjälper det att du har bildbevis, om alla bilder kan förfalskas till perfektion? Vad hjälper det att du har ett inspelat erkännande från den åtalade, om varje inspelning kan vara falsk och det inte finns något sätt att avgöra om den är äkta?”

När Gustavsson började debattera konsekvenserna av den accelererande automatiseringen märkte han att argumenten han möttes av liknade dem som användes i invandringsdebatten. Han skrev om denna likhet i en krönika på tidningen Nyheter Idag den 26 oktober. Både den ansvarslösa invandringspolitiken, där man tar in stora volymer lågutbildade invandrare från u-länder, och automatiseringen, att människor ersätts av robotar, riskerar att leda till massarbetslöshet.

För några år sedan – minns inte vilket år – upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Sedan dess har jag lyssnat då och då. Trots att det gått flera år har jag fortfarande inte förstått vad libertarianism är för något. Men jag förstår lite mer nu än jag gjorde då.

Den 17 juli i år intervjuade jag – för podden Tankar från framtiden – en av radiopratarna på Radio Bubbla: Boris Benulic. Han sitter numera i fängelse, anklagad för ekonomisk brottslighet. Jag vet ingenting om fallet. Jag läste hans självbiografi Inte mitt krig (februari 2018), men hoppade över delarna om brottet och domen. Det är som intellektuell han intresserar mig. Han har gjort en resa från vänstern till libertarianismen. Innan han kom till Radio Bubbla hade han varit redaktör på den kommunistiska tidningen Stormklockan och marknadschef på vänsterförlaget Ordfront. Han har varit med i – och blivit utesluten ur! – tolv olika vänsterorganisationer.

Ytterligare ett steg på vägen till att förstå libertarianismen var att intervjua skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på Misesintitutets sajt och genom honom fick jag reda på något om Ludwig von Mises (1881-1973), den österrikiske ekonom efter vilken detta institut är uppkallat. Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

Brittiska medier varnar för att det numera är så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Läs till exempel ”How British prisons became a breeding ground for Islamist extremism” i The Independent (25/9 2018). Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi inte haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

Pedagogikkonferensen ”Need for Change” i Göteborg vill vara ett tryggt rum. Därför har man avbokat Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, som skulle hålla en av plenarföreläsningarna. Hon har nämligen kommit fram till resultat som inte är politiskt korrekta. Det kan skapa dålig stämning.

Det är alltså inte för att Gottfredson har fel som hon inte är välkommen. Man bryr sig inte ens om att försöka motbevisa henne. Det som borde vara vetenskapens mål, att söka sanningen, har underordnats den politiska korrektheten. Och sköra människors behov av ett tryggt rum. Man måste ta hänsyn till de godas känslor.

Vari består då Gottfredsons inkorrekthet. Enligt Academic Rights Watch handlar det om att hon i sin forskning visar att det finns IQ-skillnader mellan grupper och individer. Hon menar att IQ är en betydande faktor för att förutsäga framgång i livet.

”Dessa slutsatser, som motiveras utifrån ett stort empiriskt material, inte minst från den amerikanska militären, går stick i stäv med vad den pedagogiska tradition som är förhärskande i Sverige och på många andra håll lär, där den centrala tanken är att det inte finns några betydande skillnader i intelligens mellan individer eller grupper”, skriver Academic Watch.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/10) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Krisen som pågår nu, svårigheten att bilda regering, menar han, är en övergående kris. Men det finns annan kris, som är ännu större och djupare, som kommer att fortsätta även med en ny regering på plats i Rosenbad.

De två traditionella blocken inom svensk politik, kommer sannolikt att ersättas av två nya block: ett mer konservativt och ett mer vänsterliberalt. Men bakom dess etiketter döljer sig en motsättning mellan å ena sidan medelklassen, ibland kallad ”verklighetens folk”, å andra sidan pk-isterna. Det mer konservativa blocket består av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och denna motsättning skär även genom partierna i det vänsterliberala blocket. Inom socialdemokratin finner man gråssossarna med sina medelklassvärderingar som inte har mycket till övers för en kostsam och utopisk invandringspolitik eller könsneutrala toaletter. I krönikan ”Sjuklövern bryter samman” (15/10) beskriver Engellau medelklassen så här:

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet.

Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Krönikören Bilan Osman har kommenterat i Svenska Dagbladet miljöpartisten Leila Ali Elmis lyckade personvalskampanj. Ali Elmi kampanjade mest på somaliska, varför vissa började tala om det nya fenomenet ”klanröstning”. Osman menar att Ali Elmi behandlats orättvist. Det kanske inte har någon betydelse, men både Osman och Ali Elmi har somaliskt ursprung, bekänner sig till islam och bär hijab, det vill säga islamisk huvudduk.

Under rubriken ”Drevet mot Ali Elmi handlar om etnifiering” (25/9) skriver Osman att Ali Elmi för sina kritiker blivit en symbol för det främmande: ”Det som är allt annat än Sverige”.

Här förstår jag inte riktigt vad hon menar. Finns det inget som är främmande? Om inget är främmande och osvenskt, då är ju allting svenskt. Och om allting är svenskt, då är ingenting svenskt. Gäller detta bara Sverige? Finns det då heller ingenting som somalier kan kalla främmande? Eller är det okej för dem, men inte för oss? Jag är ganska säker på att det svenska språket räknas som ett främmande språk i Somalia. Det är inget som gör mig som svensktalande ledsen. Seden att täcka sitt hår med en huvudduk är främmande i Sverige, islam är en främmande religion och somaliska är ett främmande språk, så på så vis stämmer det att Ali Elmi är en symbol för något främmande.

I sin krönika understryker Osman att Ali Elmi är svensk. Men Ali Elmi själv verkar se sig som somalier. I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.