I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 31/1), pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Sverige har fått en ny vänsterliberal regering som består Socialdemokraterna och Miljöpartiet och som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna.

Alliansen är alltså splittrad och ett nytt konservativt block är på gång i svensk politik, ett block som kommer att hämta näring är regeringens misslyckanden. Svenska folket har opinionsundersökningar visat att man vill ha minskad invandring. Lööf och Björklund lovar i stället mer.

På detta sätt kanske man tror att man ”straffar” Sverigedemokraterna och deras väljare, men det är svenskarna som blir straffade och som förmodligen i högre grad kommer att söka sig till SD. Nu hänger mycket på Moderaterna. Kommer man att ändra sin inställning till SD? Kommer man göra det under denna mandatperiod eller vänta tills valresultatet 2022 är klart?

Eftersom jag själv skriver en bok om svenska högtider, så har jag tittat på vad som redan finns. På biblioteket hittade jag Den svenska högtidsboken, som verkar vilja vara något slags sekulärt alternativ till den svenska psalmboken. Den har ungefär likadant format, lika tunna blad och lika många sidor som psalmboken. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.

Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att deklamera och sånger att sjunga.

Idén är bra, det postkristna Sverige behöver ceremonier. Men boken är problematisk, då den samtidigt är politiskt vinklad. Det första som slår en när man tittar i innehållsförteckningen är det märkliga urvalet. I en bok om svenska högtider hittar man följande:

Streamingjätten Netflix har köpt rättigheterna till den engelske författaren C. S. Lews Narnia-berättelser. Detta är första gången någonsin rättigheterna till samtliga sju böcker ägs av samma bolag. De kommer att producera både filmer och teveserier.

Man kan hoppas att Netflix nu kommer att filmatisera de Narnia-berättelser som hittills har försummats, som Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956). De båda böckerna är särskilt intressanta för mig eftersom jag tänker mycket på islam och förhållandet mellan väst och islam.

I böckerna förekommer nämligen fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset en aning före publicering, för att inte dra på sig de fruktade rättvisekrigarnas uppmärksamhet.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. Ingen av C. S. Lewis Narniaböcker är omtyckta av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Lewis var en djupt troende kristen apologet och ett av syftena med hans barnböcker var att förmedla det kristna budskapet på ett nytt och spännande sätt. Aslan, det talande lejonet som offras och återuppstår, är en bild för Kristus.

Emanuel Swedenborg begränsade sig inte till äta semla på fettisdagen (5 mars i år). Han åt semla varje dag till middag, i varm mjölk, en så kallad ”hetvägg”. Han åt dock måttligt, som han hade blivit varnad i april 1745. Han hade varit på en krog och ätit (inte semla denna gång, förmodar jag), då han fick se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sa: ”Ät inte så mycket.”

Swedenborg blev rädd och skyndade hem. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Gud själv. Muslimerna säger att Muhammed var den siste profeten. Men här har vi alltså en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Men vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkta profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Både Muhammed och Swedenborg påstod sig ha mötte ängeln Gabriel. Muhammed i grottan Hira i Arabien, Swedenborg på en pub i London! Både två påstod saker som de inte kunna bevisa, jag tror inte att någon av dem hade rätt i sina påståenden om det övernaturliga. Men låt oss säga att jag, eller någon annan icke-troende, blev tvungen att välja en av dem? Jag skulle välja den svenske profeten framför den arabiske. I Nordisk familjebok beskrivs Swedenborg så här:

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer här på Det Goda Samhället i vilka han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Rahaf Mohammed al-Qunun är en ung saudisk kvinna (18 år gammal) som flytt sitt land. Hon var på väg till Australien via Bangkok då hon greps av thailändska myndigheter den 5 januari. Avsikten var att söka asyl i Australien eftersom hennes familj misshandlade och hotade att döda henne eftersom hon lämnat islam.

De thailändska myndigheterna avsåg först återsända henne till Saudiarabien, men efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet på sociala medier, fick hon flyktingstatus av FN. Den 11 januari fick hon asyl i Kanada och anlände i Toronto nästa dag.

Medan Rahaf befann sig på flygplatsen i Bangkok så öppnade hon ett Twitterkonto där hon berättade för världen att hon lämnat islam och var rädd för att bli mördad av sin familj och hon tvingades återvända till Saudiarabien. Hon väckte sympatier och mer än en halv miljon tweets använde hashtaggen #SaveRahaf.

Men nu befinner sig alltså Rahaf i Kanada där hon kan börja ett nytt liv. Det är ett exempel på när ett land självt bestämmer vilken flykting man ska ta emot. Hon var handplockad. Det är helt klart bättre än att bara släppa in vem som än visar sig vid gränsen och uttalar ordet ”asyl”. Med ett sådant ansvarslös system får vi in just den typ av människor som Rahaf flydde ifrån, det vill säga islamiska fundamentalister. Med en fortsatt ansvarslös asylpolitik i väst kommer kvinnor som Rahaf inte att vara trygga här heller.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/1) pratar jag med Patrik Engellau om kristendomens eventuella återkomst. I en krönika den 3 januari i år skrev Engellau att han möjligen var en ”garderobskristen”, vilket är ungefär som att vara ”garderobsbög”. Det finns en längtan efter tro och Engellau tror att ”det våras för Gud”:

Men hur ska människorna, jag till exempel, kunna komma till tro om vi inte tror? Alla vi ljumma själar som, om vi tvingas definiera oss, kallar oss agnostiker eftersom vi inte lyckas välja mellan tro och förnekelse, hur ska vi kunna ansluta oss till en gudstro på riktigt?

Frågan påminner mig om den aspirerande författaren som inreder en perfekt skrivarlya åt sig och sedan sätter sig där och väntar på att inspirationen ska dyka upp vilket den förstås aldrig gör eftersom inspiration inte kommer utifrån utan inifrån och är ett resultat av hårt arbete, inte av snilleblixtar.

Någon känd idrottsman sa att ju mer han tränar, desto mer tur har han. Det är på samma sätt med inspirationen. Det kommer mer ju mer man jobbar. Och, för att äntligen komma till saken, så tror jag att det är samma sak med gudstron. Den kommer inte som en brinnande buske utan för att man bestämmer sig. Om man har lust.

I podden pratar jag och Engellau om svårigheten att tro. Jag var tidigare muslim men skulle nu närmast beskriva mig som ateist och kulturkristen. Fastän jag inte har någon tro, så tycker om kyrkan och går gärna dit vid högtider. En sak jag uppskattar är kyrkoåret med dess olika teman på olika dagar som ger livet rytm, påminner oss om historia och sammanhang och sammanbinder oss med tidigare generationer.

Idag är det tjugondag Knut. Då är julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/1) pratar jag med Martin Eriksson, som är programledare på Radio Bubbla. Det är, berättar han, en libertariansk alternativmediakanal som startade sommaren 2014. Eriksson beskriver sig själv som libertarian, vilket betyder att man vill ha en liten stat.

Det populäraste avsnittet på Radio Bubbla år 2018 var en intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AFS). Partiet har sitt ursprung i Sverigedemokraternas gamla ungdomsförbund SDU. I valet satsade man på att ta sig in i riksdagen men fick bara omkring 21000 röster. Det blev en flopp, menar Eriksson.

Vi tar också upp vad som händer inom alternativmedia. Ledarsidorna genomgår en kris efter att ha publicerat en serie artiklar om något man kallar ”Projekt Ekerö”. Det har lett till att två av sajtens mest populära skribenter, Ann Heberlein och Erik van der Heeg, har hoppat av. Framtiden för Ledarsidorna är oviss.

Alternativmedia växer för att ”medströmsmedierna” är så dåliga, säger Eriksson. Vänstern har försökt starta sina egna alternativmediakanaler, men misslyckats. Det finns dock en röd podd som är värd att lyssna på, nämligen Markus & Malcom. Malcom Kyeyune och Markus Allard är kommunister men smarta och gör intressanta analyser utanför åsiktskorridoren.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/1 2019) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi.

I detta avsnitt berättar Egyptson om hur muslimska organisationer i Sverige överdrivit sitt medlemsantal för att kunna erhålla mer skattepengar och utöva påtryckning på politiker. Han kan också visa att Centerpartiets förhållande till islamister går långt tillbaka i tiden.

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Idag är det den 6 januari och trettondedag jul. Dagen benämns också ”tre konungars fest” eftersom man då brukar komma ihåg de tre vise män eller heliga konungar som följde stjärnan tills stallet i Betlehem. Evangelisten Matteus berättar (2:11):

”De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.”

Det står ingenting om att de var konungar. De har inte ens några namn. Men ur denna mening växte en legend. De vise männen blev tre till antalet (lika många som gåvorna), de blev konungar, och de fick namn. Kaspar, Melkior och Baltasar. Man berättade om vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. En av de tre beskrivas ofta som afrikan eller ”mor”.

Men i den första avbildningen från 300-talet bär alla tre persiska huvudbonader. I evangelierna kallas de ”mager”, ett persiskt ord som på svenska översatts till ”stjärntydare”.

År 2018 är slut. Jag skrev fem av de tio mest visade artiklarna här på Det Goda Samhället. Min mest visade artikel sedan starten är ”Fräckheten har visst ingen gräns”, publicerad på nationaldagen den 6 juni 2015. Den har 120 932 visningar ligger på andra plats på DGS all time efter Helena Edlunds ”Ursäkta om jag stör” som har 134 243 visningar.

Här är mina fem mest visade artiklar 2018. Klicka på rubrikerna för att komma källan:

Vi ska ta över ditt land, din svenska hora (2 mars)
Visningar: 35 848

I den här artikeln skrev jag om rasism mot etniska svenskar. När etablissemanget pratar om rasism så verkar det som om det bara finns svensk rasism. Man vill inte se att med mångkulturen kom också mångrasismen. Gammelsvenskar som skriver n-ordet på Facebook jagas medan en rasifierad nysvensk kan skriva att de hatar alla fucking svennebananer utan att det händer någonting. Vad jag vet har ingen dömts för hets mot folkgrupp mot svennebananer.

Jag lyfte fram ett exempel på hur det hetsas mot svennebananer. I ett videoklipp som spritts som en löpeld på Internet får vi möta en ung man. Klippet är hämtat från en ordväxling som mannen haft med en kvinna på Snapchat. Mannan säger så här till kvinnan:

”Lyssna din svenska hora! Vi araber är här för att ta över ditt fucking land, så gå ner på dina fucking knän och sug min kuk din svenska lilla hora. Allahu Akbar!”

Det är inte alla som firar nyår den 31 december. Flera muslimska, religiösa ledare har varnat muslimer för att fira nyår. Det är en hednisk och syndig fest, menar de. På den svenska sajten Fråga imamen står det att det är förbjudet för muslimer att fira nyår eftersom man inte ska fira icke-muslimernas fester och för att den gregorianska kalendern inte har någon betydelse i islam.

Det finns förstås muslimer i väst som firar nyår tillsammans med majoritetsbefolkningen, men det förekommer inga samlingar eller gudstjänster i moskéerna. Det är en helt vanlig dag.

Men för jihadisterna kan det vara en speciell dag ändå. För det är en dag då de otrogna samlas och och är glada och då gör det extra ont och väcker extra mycket uppmärksamhet när man attackerar dem. Så kan han ha tänkt, jihadisten i Manchester, som knivhögg tre personer på nyårsafton. Vid gripandet skrek han ”Länge leve kalifen! Allahu akbar!” Det finns att se på video här.

I ett uttalande skriver Muslim Council of Britain on Manchester att motiven bakom attacken är ”oklara”.

Vad är oklart med ”Länge leve kalifen” och ”Allahu akbar”? Jag tycker det är ganska klart. Dels är motivet att strida för kalifatet. Det är inte någon enskild kalif, utan kalifämbetet som är viktigt för islamisterna.

Idag annandag jul kallas i Sverige också Staffansmäss. Då ska man minnas Sankt Stefan eller Staffan, den förste kristne martyren. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, det sjunde kapitlet, där man får veta att han stenades. Det skall ha hänt i Jerusalem år 35 e. Kr. Stefan var en av ledarna för de grekisktalande kristna.

Visan som vi sjunger under juletiden, framför allt i Lucia (en annan martyr), om Staffan stalledräng som vattnar sina fålar fem, handlar om denne Sankt Staffan. Enligt legenden var han ju kung Herodes stalledräng. På den heliga natten såg han den strålande stjärnan över Betlehem och gick till Herodes och meddelade att judarnas konung skulle födas. Det gjorde Herodes rasande.

Sankt Staffan är skyddshelgon för kuskar och stalledrängar. Men också för stenhuggare, skräddare och vävare. Hans reliker finns bevarade i kyrkan San Lorenzo fuori Le Mura i nordöstra Rom. Flera kyrkor i Sverige är tillägnade Staffan.

Idag på Sankt Staffans dag tänker jag på en kristen präst blev martyr för sin tro den 26 juli 2016. Jag tänker alltså på Jacques Hamel som halshöggs av jihadister i sin kyrka. Innan de dödade honom läste jihadisterna ur Koranen. Fader Jacques var helt lugn när han slaktades. Med bestämd röst sade han till jihadisterna: ”Försvinn, Satan!” Detta är egentligen ingen ovanlig händelse. Kristna dödas hela tiden i islamiska länder. I de flesta islamiska länder är kristna förtryckta och otrygga. Det som var ovanligt med Hamels martyrskap var att det skedde i det civiliserade Frankrike.

Två skandinaviska tjejer har blivit mördade av jihadister i Marocko. Danska Louisa Vesterager Jespersen, 24 år, och norska Maren Ueland, 28 år. Liken hittades i mitten av december ungefär tio mil utanför bergsbyn Imlil.

På nätet cirkulerar ett videoklipp som visar hur en av de unga kvinnorna blir halshuggen. Jag har inte, och tänker inte, se klippet. Men Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har sett det och reagerat mycket starkt. Så här skrev han på Facebook:

”Råkade se filmklippet som cirkulerar. Där en av dem får huvudet avskuret. Önskar jag hade det osett. Jag har sett många hemska saker. Ett tag kände jag ett ansvar som journalist att se filmklippen som IS (och AQ) släppte. Men detta filmklipp jag såg, det var värre. Det är det värsta jag någonsin har sett. Det kommer hemsöka mig.”

Arpi skriver att han känner hat inför dessa ”monster”. Jag känner likadant.

Vad kan göra människor till monster? Göra så att de inte känner något medlidande? Kanske tron att man gör Guds arbete, att man är ett redskap i Hans händer. I Koranen finns en vers, 24:2 i Zetterstéens svenska översättning från 1917, som uppmanar pryglaren att inte känna medlidande. Prygeln bör även ske inför åskådare:

”Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/12) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om julens betydelse. Det är den största festen i västvärlden. På engelska säger man christmas, och förr kunde man på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men när man säger att julen är en kristen fest, riskerar man att bli motsagd av människor som påpekar att vi firade jul innan vi blev kristna. Det är sant, men det vet vi inte så mycket om förutom att man drack öl. Den jul som vi känner genom tusen års historia, och som finns beskriven i vår litteratur, är kristen. Men det finns så klart inslag som är äldre. Ordet jul är ett gammalt ord.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Nästan 300 skjutningar har inträffat i Sverige hittills i år, enligt polisen. 44 av dessa har haft dödlig utgång, rapporterar SVT Nyheter. Man måste vara blind för att inte se åt vilket håll det går. I min hemstad Uppsala har vi haft femton skjutningar i år.

Vilka är det som skjuter? Det är unga män som skjuter och blir skjutna. De allra flesta har invandrarbakgrund. Jag behöver ingen statistik eftersom jag bodde i utanförskapsområdet Gottsunda i tretton år. Så jag vad gängen består av för folk. Det är unga män som antingen har invandrat själva, eller är barn till invandrare, från Afrika och Mellanöstern. Låt mig säga så här: värstingarna heter inte Kalle och Johan, snarare Ali och Muhammed.

Till och med ängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade i en artikel den 20 maj 2017, ”Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”, berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

I nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning (2017) hittar man viktiga siffror. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. Och 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 16/12) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I detta avsnitt pratar vi om männens situation i jämställdhetens Sverige. Män har det inte lätt även om kvinnors problem får mest uppmärksamhet. Askestad berättar även om feminiseringen av kulturlivet – ordet ”kulturman” har blivit synonymt med ”gubbslem”. I inlägget ”Det kvinnliga våldet – om den oförlösta dynamiken mellan kvinna och man i vår samtid” (4/11 2018) skrev Askestad så här:

”I detta läge skriver feministiska kulturjournalister på de feministiska kultursidorna om feministiska författare som gått på feministiska författarskolor om feministiska böcker som belönats av feministiska kulturinstitutioner och myndigheter.”

I podden berättar Askestad om sina erfarenheter av kvinnors psykiska våld mot män. Han försökte en gång ta upp ämnet i Sveriges Radio P1s program ”Tankar för dagen”, men blev refuserad. Det passade inte deras agenda.

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 11/12) pratar jag med Det Goda Samhällets skribent Jan-Olof Sandgren om FN:s migrationsavtal: ”Global compact for safe, orderly and regular migration”. Vår regering skrev på avtalet den 10 december. Men är det bra för Sverige? Nej, menar både jag och Sandgren.

Flera länder, som styrs av regeringar som sätter sina länders intressen främst, har hoppat av. USA och Israel är inte med. Inte heller Australien, Österrike, Polen med flera. Men Sverige vill ju fortfarande spela ”den humanitära stormakten” på den globala scenen.

Avtalet är inte juridiskt bindande, men kommer så klart att användas av öppna gränser-förespråkare för att utöva press: ”Vi har ju skrivit på avtalet, så nu måste vi göra si och så”.

I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.

Igår den 6 december var det Sankt Nikolaus dag. Hans namn finns fortfarande kvar i vår svenska almanacka. Samma dag uppmärksammade teologen och debattören Ann Heberlein en konstig annons från varuhuset Åhlén.

Annonsen låter meddela att ”en riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Ann Heberlein ringde upp Åhlens kommunikatör för att ta reda på vad de ville ha sagt med sin konstiga annons.

”Vill ni kanske ägna er åt folkbildning?” sa Heberlein. ”I så fall kan jag upplysa dig om att den tomte ni avser, Sankt Nikolaus var en grekisk biskop…”

Hahaha! Åhlens är inte först med att sprida fejk news om tomtens turkiskhet. Julen 2017 visade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman prov på samma okunnighet och lika stor iver att ”dekonstruera” svensk kultur.

I krönikan ”Nu tändas tusen juleljus – och tomten är far till de fejkade nyheterna” (23/12 2017) påstod han att jultomten var turk. Budskapet var att hans egen tidning är seriös, men att hans politiska motståndare, sådana där ”högerpopulister”, är oseriösa typer som sprider fejk news.