En muslimsk vän hävdade en gång att allt som står i Koranen är vetenskapligt bevisat. Jag blev lite förvånad, men han försäkrade att han hört det från säker källa. Jag vet inte hur förankrad just den uppfattningen är inom islam, men tycker mig ha hört liknande argument från andra religioner.

Jag lyssnade en gång på en lärd swami i Indien, som förklarade att Vedaböckerna inte bygger på religiös tro eller filosofisk spekulation, utan på vetande (ordet ”veda” betyder ”veta” på sanskrit). Därför bör Vedanta betraktas som vetenskap och respekteras som sådan. Likt andra vetenskaper kan den förstås verifieras – kanske inte genom experiment, men väl genom intuition (!). Intuitionen ger (enligt samme swami) säkrare kunskap, eftersom den vänder sig direkt till kunskapens källa.

Dalai Lama har genom åren deltagit i en rad projekt, med syfte att sammanlänka Buddhism och vetenskap. Det har handlat om allt från kvantfysik till psykologisk forskning. Till skillnad från många andra religiösa ledare medger han att religion ibland måste anpassa sig till vetenskapen. En hållning som brukar härledas till ett berömt tal av Buddha, kallat Kalama Sutta (här framfört i musikalisk form av Tommy Körberg)

Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Vedanta kan beskrivas som hinduismens filosofiska gren. Den grundar sig på Upanishaderna – en yngre del av den klassiska Vedalitteraturen, ungefär jämngammal med Buddha (300 – 600 år f Kr). Läran fick sitt genombrott i väst på 1800-talet, genom filosofen Schopenhauer, Teosofiska sällskapet och Swami Vivekananda. (Läs mer om denne hinduismens ”Ansgar” här).

Nyfikenheten på österlandet var stor i början på 1900-talet. Författare som Strindberg, Dan Andersson och Nathan Söderblom lät sig inspireras av Vedaböckerna. Gurus som Yogananda, Krishnamurti och BKS Iyengar rörde sig i de bästa salonger. Vedanta i kombination med psykoanalys och jungianism skapade en rik flora av esoterisk litteratur, som sedan dess varit en viktig del i västvärldens alternativkultur.

Skolbarnen i Pakistan får lära sig att just deras religion är den yppersta på planeten och deras historia fylld av hjältar. Den störste hjälten är Mahmud av Ghazni, som inte mindre än 17 gånger invaderade Indien (mellan åren 1000-1027) och rensade Punjab och Bengalen från hednatempel och avgudadyrkare.

Hinduiska källor ger förstås en annan bild. Där beskrivs Mahmud som en slaktare av episka proportioner, vars framfart skördade miljontals offer och utraderade en högtstående nordindisk kultur.

Sverige och Pakistan torde representera varsin ytterlighet på den patriotiska skalan. Officiell svensk historieskrivning är närmast ”anti-heroisk”. Istället för stolthet ska vårt förflutna inge oss känslor av skuld, eftertanke och ödmjukhet. Ibland kan ödmjukheten rentav slå över i ”anti-nationalism”. Många minns säkert Mona Sahlins uttalande från 2002, där hon i en intervju menade att turkar, till skillnad från svenskar, har ”en kultur, en identitet och en historia”.
Man kan undra vad hon menar med historia. Skulle ottomanska fälttåg på Balkan vara mer ”riktig historia” än vikingafärder i österled eller Gustav Vasas äventyr i Dalarna?

En Facebookbekant skrev nyligen att kriget i Bosnien på 90-talet delvis bröt ut, därför att alla visste att det inte kunde hända. Jag vet inte så mycket om Bosnien, men känner igen inställningen från Sverige.

De flesta svenskar verka leva i föreställningen att Sverige är vaccinerat mot krig. Därför tror man inte vi behöver någon gränskontroll, eller ens någon försvarsmakt. Vi kan strunta i om grannländer betraktar oss som en säkerhetsrisk, eller om Nato hotar att ta sin hand ifrån oss. Vår fantasi kan liksom inte greppa tanken på en krigssituation i Sverige.

Därför vill jag bidra med en fantasiprodukt, som jag hoppas förblir en fantasi. Men kanske inte mer otänkbart än att det kunde bli krig i Bosnien 1992.

Jag har åtminstone tre saker gemensamt med Lars Ohly, som nu lämnar Vänsterpartiet. Vi är födda samma vecka, ingen av oss är särskilt bra på att ragga kvinnor och vi har båda blivit besvikna på Vänsterpartiet.

Under det sena 1900-talet var det svårt att inte vara vänster. Vänstern var lite som Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Ren natur, frihet från kärnkraft, cykelbanor och ekologisk mat, glada barn i hemstickade vantar. Allt detta var vänster. Liksom kärlek, vänner från fattiga länder, shamanistisk regndans och österländsk mystik. Ett tag var även svensk folkmusik vänster. Jag minns band som Kebnekajse och Grus i Dojjan.

Män är djur! Från att vara ett mycket kontroversiellt uttalande 2005, (se ett klipp från dokumentären ”Könskriget” här) har det genom #metoo-kampanjen blivit ett närmast trivialt faktum. Något som alla kvinnor ute i samhället förväntas förhålla sig till.

Om feministerna har rätt i att män är djur. Vad får det för konsekvenser? På min näthinna frammanas bilden av en värld, styrd av egoistiska alfa-hannar som krigar sig fram till toppositioner medan de roffar åt sig av samhällets resurser.

När makten väl är säkrad (och de privata tillgångarna i tryggt förvar i något skatteparadis) satsar alfa-hannen på att sprida sina gener. Sex har högsta prioritet. Samtycke mindre nödvändigt, eftersom honor är fysiskt svagare. Däremot kan kontroverser uppstå med andra män, som också vill sprida sina gener. Ibland måste man slåss och kanske spilla lite blod för att få befrukta de bästa vaginorna. Mord, våldtäkt och även pedofili är för övrigt vanliga företeelser bland djurarter som står människan närmast.

Det är ett märkligt faktum att jordens kanske mest framgångsrika folk (när det gäller kultur, vetenskap, företagsamhet och innovation) delar sitt ursprung med ett av jordens minst framgångsrika.

Mose–Mohammed, Moseböckerna–Koranen, Jahve–Allah. Judar och araber verkar ha haft ungefär samma förutsättningar att utgå ifrån, om man skummar lite i källorna. Hur kunde Abraham ge upphov till så diametralt olika ättelägg?

Är skillnaden genetisk? Knappast. Folken kommer från ungefär samma geografiska område och har utvecklats under samma naturliga förutsättningar.

Politiker vill gärna tro att alla är ideologer, vilket de inte är. Bortsett från en liten krets intellektuella är de flesta genuint ointresserade av ideologi. Vill man att folk ska tappa intresset, ska man börja diskutera värdegrund med dem. Jag börjar själv gäspa när jag hör ordet, och jag har ändå universitetsutbildning.

Det hindrar inte att de flesta är hyfsat goda människor. Vi ställer upp för våra vänner och en hel del andra också. Vi har en genuin känsla för rättvisa när det kommer till konkreta situationer. Oavsett ideologi, har de flesta av oss en personlig moral och saknar vi den moralen kan ingen ideologi i världen ersätta den.

Jag skrev för ett tag sen att den feministiska identitetspolitiken saknar historiska förebilder. Men efter att ha grävt lite djupare tycker jag mig se vissa likheter med hinduismen.

Till skillnad från mer patriarkala religioner har hinduismen ingen manlig cis-person i toppen. Istället härleds ursprunget till den kvinnliga, kosmiska energin ”Shakti” – som under gynnsamma omständigheter kan förvandlas till materia. 

Första gången jag träffade Hells Angels var jag ganska nyinflyttad i min förort utanför Göteborg. Jag satt på den lokala pizzerian, när ett halvt dussin bjässar i 120-kilosklassen slog sig ner vid borden intill. Alla bar klubbvästar med Hells Angels välkända symbol. Två tjejer var också var med (fast utan västar) och jag lade märke till att de var påfallande unga och snygga. De hade lika gärna kunnat vara scoutledare eller tärnor i Luciatåget. 

Småland tidigt 70-tal. Framför kyrkan, vackert belägen på en liten kulle där vägen delar sig, fanns en busshållplats med byns enda lyktstolpe. 300 meter därifrån en nerlagd skola, tillfälligt ockuperad av traktens raggare – lite eufemiskt benämnd ”ungdomsgård”. Inredningen bestod av två pingisbord, en secondhandsoffa, kassettbandspelare, nedbrunna blockljus och ett berg av porrtidningar. Riktigt mysigt, tyckte jag och mina 14-åriga kompisar.

Olof Rudbeck beskrev en gång Sverige som ”det sjunkna Atlantis”. Atlantis var ett mytiskt rike omtalat i Platons dialoger, och som givit näring åt människors drömmar om en perfekt och tekniskt fulländad civilisation, fylld av lyckliga medborgare

Jag reste runt en del i världen på 70- och 80-talet. Och vart jag kom möttes jag av människor som betraktade Sverige som något av mänsklighetens hopp. Man talade gärna om jämlikhet, Olof Palme, solidaritet, hederliga politiker, fri sex och fri sjukvård, och en demokrati som verkligen fungerade. Det var svårt att inte drabbas av ett visst högmod.

Vad är en hycklare? En feg, falsk figur som låtsas vara något han inte är. Till och med Jesus avskydde hycklare, kanske den enda typ av människor som gjorde honom riktigt upprörd. Mohammed brände en gång ner en hel moské fylld med människor, med motiveringen att de som fanns därinne var hycklare.

Så varför är hycklare så hatade, att till och med profeterna går i taket? Man kan säga att hycklare är förrädare på minst tre olika plan:

Bläddrar man i historieböcker är det lätt att hitta exempel på diktatur, religiös fanatism, våldsbejakande extremism och folkmord. Därav verkar historien vara fylld till bredden.

Men var hittar man exempel på PK-feminism? Var finns en civilisation byggd på mångkultur, identitetspolitik och genusvetenskap, i kombination med ett generöst välfärdssystem, tolerant rättsväsende och mycket hög invandring?

Någon lär ha sagt: ”I valet mellan sanning och kärlek, prioriterar män sanningen och kvinnor kärleken”.

Mot det kan man invända att riktigt mansdominerade samhällen, som Nazityskland eller Saudiarabien, knappast varit sanningens och vetenskapens högborg. Och länder där kvinnor står högt i kurs (som till exempel det feministiska Sverige) är inte oaser av kärlek.

George Orwell har i alla fall en sak gemensamt med Jimmie Åkesson. Han tycks ha haft en enastående förmåga att blicka in i framtiden. Medan Jimmie, tidigare än andra (möjligtvis med undantag för Ny Demokrati) varnade för vad en oreglerad invandring kan föra med sig i form av ökad kriminalitet, islamisering och belastning på välfärdssystemet, har George Orwell med nästan kuslig exakthet beskrivit PK-ideologins konsekvenser.

Jag tar tre exempel. Alla hämtade från romanen ”1984”.

När Hanif Bali för ett tag sedan hävdade att Mohammed var pedofil, väckte det upprörda känslor hos bla a Andreas Magnusson på webtidningen Paragraf. Och säkert också bland en del muslimer. Så låt oss granska Hanifs uttalande lite närmare:

Hörde om en demonstration mot antisemitism där en judisk kvinna bar en T-shirt med texten: ”KROSSA NAZISMEN!”. Någon frågade varför hon inte bar en T-shirt med texten: ”KROSSA ISLAM!” varpå hon svarade: ”Du är inte klok! Vi skulle bli dödade.”

Vet inte om historien är sann, men den låter trovärdig. Hade hon haft T-shirten ”KROSSA NAZISMEN!” på sig under 1930-talet hade hon kanske också blivit dödad. Därför bar ingen sådana tröjor på den tiden. 

Det största problemet med Hanif Bali (enligt Expressens krönikör Isobel Hadley-Kamptz), är att han är så populär. Han har flera likes på sina inlägg än någon annan politiker. Däribland från sådana som inte alltid uttrycker sig med den finess man skulle önska i ett politiskt samtal, och säkert en och annan nazist också. Den så kallade ”svansen”.

Sverige förs ofta fram som exempel på ett alltigenom sekulariserat land, men vad betyder det egentligen?

Ordet sekularism myntades i mitten på 1800-talet, och avsåg en världsåskådning där teologiska dogmer ersattes med rationellt tänkande byggt på vetenskaplig grund. Upplysningens idéer hade ställt människan vid en korsväg; valet stod mellan Gud och vetenskapen.

Det händer att mina muslimska vänner försöker diskutera religion med mig. Vi brukar komma ungefär till den punkten där resonemanget förutsätter att Mohammed var en perfekt människa. Ungefär där glider våra värdegrunder isär.

Men vid närmare eftertanke är jag beredd att kompromissa. Eftersom jag aldrig träffat Mohammed kan jag inte helt utesluta att han verkligen var perfekt, och att 100 procent av hans vision kom från Gud. Vad får det i så fall för konsekvenser?

”Kvinnor som får för lite kärlek, uppfostrar sina söner till krigare.”

En tänkare under antiken lär ha sagt det (kommer tyvärr inte ihåg vilken). Är inte ens säker på att det är exakt återgivet, men citatet dyker ändå upp i mitt medvetande.

Min uppväxt på 70-talet präglades av fredsrörelsen och tesen att män skapar krig, medan kvinnor vill ha fred. Mer makt åt kvinnor var ett självklart recept för en fredligare värld. Men de senaste årens nyhetsflöde har fått mig att tvivla något på den kopplingen.

Japaner, japaner, japaner… det är mer än 80 år sedan Sven Jerring gjorde sitt klassiska referat från OS i Berlin, men inte ens idag skulle det anses särskilt kontroversiellt. Det är fortfarande rätt ok att betona människors etnicitet, ursprung, religion eller nationalitet så länge det rör sig om positiva saker. Att säga att japaner är duktiga på fotboll eller att buddhister är bra på att meditera är knappast hets mot folkgrupp. Lika lite som det är rasistiskt att säga att skandinaver älskar naturen, eller att afro-amerikaner skapat den moderna musiken.  

Ofta förvånas jag över hur vanliga, hyggliga människor från länder utanför Europa uttrycker sympati eller förakt för den ena eller andra hudfärgen, den ena eller andra etniska gruppen, utan att några som helst varningsklockor ringer. Det spelar ingen roll om man besöker Latinamerika, Afrika, eller för den delen min förort utanför Göteborg. Att det finns mänskliga raser och etniska grupper som man har rätt att tycka illa om, verkar vara en ganska spridd uppfattning i världen. 

Två barnböcker väckte stor uppmärksamhet på årets bokmässa: Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, båda av Oscar Trimbel. Kanske hade ingen lagt märke till dem, om inte en helt annan nyhet hade briserat någon vecka tidigare. Nacka kommun visade sig ha köpt lägenheter för totalt 14 miljoner kronor åt en man med tre fruar, och därmed förvandlat ämnet ”polygami” till politiskt sprängstoft. Efter en kritikstorm på sociala medier valde författaren att dra tillbaka försäljningen av den ena boken – den om de fyra fruarna.

Varför sticker Sverige ut som ett så extremt land när det gäller invandring, inställning till våld, krig, brottsbekämpning och en rad andra områden? Även våra nordiska grannländer tycker att vi är extrema. När Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug besökte Rinkeby häpnade hon inte bara över laglösheten i svenska förorter, utan också över det fientliga bemötande hon fick från svenska kollegor. Den finske professorn Paul Lillrank skriver i Hufvudstadsbladet att Sverige håller på att utvecklas till ett större hot mot Finland än Putins Ryssland. Den amerikanske journalisten Tim Pool beskriver Sverige som ett ”obehagligt” land, där en tystnads- och förnekelsekultur råder.

Många i min generation växte upp i villfarelsen att våld är onödigt. God moral och ett rent hjärta var allt som behövdes för att lösa konflikter. Våld var en primitiv uppfinning som vi ”vuxit ifrån” – men tyvärr dröjt sig kvar inom auktoritära system som polisväsendet och militären. Vapen skapade krig och därför var vapenproduktion av ondo. Undantaget var förstås befrielserörelser i tredje världen, som behövde vapen för att få bukt med kolonialismen.

En söndagskväll i juli ljöd Hesa Fredrik över Stockholm – eller VMA-signalen som den egentligen heter, vilket betyder ”Viktigt Meddelande till Allmänheten”. Däremot hördes ingen signal för ”Faran över”. Händelsen utlöste hundratals kommentarer på bland annat Aftonbladets hemsida. De flesta irriterade, några förbannade, andra uppgivet ironiska eller skämtsamma. Men ganska få verkar ha tagit signalen på allvar. Jag undrar hur många stockholmare som faktiskt stängde fönsterna, samlade ihop barnen, packade ryggsäcken och satte på batteriradion? Eller hur ska man bete sig, när larmet går…?

En aktuell händelse fick mig att tänka på en otäck saga av bröderna Grim. Sagan är i korthet följande:

Hans och Greta blir övergivna i skogen av fattiga föräldrar. Hungriga och utan hopp får de syn på en snövit fågel, som sjunger underbart och leder dom till ett hus byggt av pepparkakor och godis. Naturligtvis börjar de knapra på fasaden, varpå en häxa öppnar dörren och bjuder in dom. Till att börja med är hon snäll och låter dem äta och sova i sköna sängar. Men redan dagen efter visar hon sitt rätta jag. Hon placerar Hans i en bur, i avsikt att göda honom som slaktboskap, medan Greta förvandlas till slav. Sagan slutar dock lyckligt – för barnen, om än inte för häxan. Hon förbränns i sin egen ung medan barnen tar sig ut ur skogen, lastade med pärlor och ädelstenar, för att förenas med sina föräldrar.

Många har jämfört dagens migrationsvåg med svenskars utvandring till Amerika under 1800-talet, såsom den skildras i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jämförelsen haltar något, eftersom de svenskar som kom till USA kom till en redan etablerad invandrarkultur, snarlik den europeiska.