OPINION Brittiska Labour har gått från att värna arbetare och mindre bemedlade till att förakta dem. Därför gjorde de sitt sämsta val sedan 1930-talet. Det skriver Tom Slater, skribent och redaktör på den engelska webbtidningen Spiked.

Ett exempel på Labours illa dolda förakt mot arbetarklassen är Lancashirepolitikern Paul Masons uttalande i maj, där han sa att Labour skulle ignorera dem som han beskrev som ”före detta gruvarbetare som sitter på puben och kallar migranter för kackerlackor”. Ett annat är partiets svek gentemot resultatet av folkomröstningen om Brexit. Gång på gång har Labourpolitiker pekat finger åt Brexitväljarna och inte bara talat om för dem att de röstat fel och måste rösta igen, utan dessutom antytt att de som vill lämna EU är rasister.

OPINION Julen närmar sig med rasande fart men just nu är det inte julfirandet jag tänker mest på, utan den så kallade storsmällen i Björkborn, Nobels krutbruk i Karlskoga. Den skedde den 17 december 1940 och är en av de mest förödande arbetsplatsolyckor som skett i Sverige i modern tid. Det är också en händelse som fortfarande efter nära 80 år är närvarande i medvetandet hos många av oss som vuxit upp i Karlskoga

Den fruktansvärda olyckan startade med en eldsvåda i trotylgjuteriet – en gammal träbyggnad som redan då mer eller mindre tjänat ut. Genom explosionsverkan spred sig eldsvådan snabbt till omkringliggande byggnader, som även de innehöll stora mängder sprängmedel. Det dröjde inte länge förrän oerhörda explosioner uppstod – explosioner som skakade hela Karlskoga och hördes miltals runt omkring. Eller som författaren Nils Parling senare uttryckte det i sin bok Sodom: ”Och så började det regna granater”.

KULTUR Av alla jultraditioner är kanske julbordet den mest älskade. Många är de läckerheter som vankas just vid denna tid på året och de flesta restauranger gör sitt till för att bevara mattraditionerna och bjuder dignande julbord från advent och fram till jul. Och de flesta julbord ser ungefär likadana ut, oavsett var i landet man befinner sig. Vissa rätter ”måste” helt enkelt vara med, såsom julskinka, köttbullar, Jansson och sill.

Samtidigt finns det stora regionala skillnader mellan olika delar av landet. I Skåne kan exempelvis rökt rådjursstek och spettekaka ingå i ett traditionellt julbord, medan man i norra Sverige kan finna ripa och renstek som självklara inslag. I många delar av Värmland är bruna bönor en självklar rätt på julbordet medan man på Västkusten gärna serverar rätter baserade på havets läckerheter.

OPINION I London har de hindrat hederliga arbetare från att ta sig till jobbet, stört jobbet vid fisk- och köttmarknader och på alla sätt försökt stigmatisera människor som behöver jobba för att försörja sig. Nu delar de kristna organisationerna i Sverige ut Martin Luther King-priset till den svenska grenen av den antidemokratiska och folkfientliga rörelsen Extinction Rebellion, XR.

Bakom Martin Luther King-priset står Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges kristna råd, där bland annat Svenska kyrkan och Katolska kyrkan ingår. I sin presentation förklarar de att priskommittén består av ”namnkunniga personer med goda kontakter i kyrka, näringsliv och samhället i övrigt”, och genom åren har bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) varit inblandade i juryarbetet.

OPINION Förtroendet för makthavarna blir allt mindre och undra på det. Internet, med sociala medier, bloggverktyg och alla tänkbara möjligheter för den lilla människan att skaffa sig en egen plattform, har möjliggjort en transparens vi sannolikt aldrig sett maken till tidigare i historien. Inte så populärt hos makthavarna, förstås. Så sent som 2018 kallade regeringen Google och Facebook till möte, under förevändning att internetjättarna måste bli bättre på att plocka bort det som kallas ”hatiskt och kränkande material”.

På ytan kan det låta som en utmärkt idé men det finns all anledning att oroa sig över ett sådant påverkansarbete från makthavarnas sida. Vad som är kränkande och hatiskt varierar nämligen stort beroende på vad som anses rätt och fel enligt hittepå-värdegrunden.

De personer som kommit in på en utbildning efter att ha fuskat på högskoleprovet bör få behålla sina avklarade betyg och poäng. Det ställningstagandet har regeringens utredare ”landat i”, enligt en artikel på Sveriges Radios hemsida.

Jag är inte ett dugg förvånad. Det här ligger ju helt i linje med regeringens vanliga policy när det gäller myglare och fuskare. Asylsökande med femtioelva identiteter får fortsätta lyfta bidrag i högönsklig välmåga. Vuxna män som ljugit om sin ålder belönas med att få asyl genom en speciellt framstressad lag just för deras skull. LSS-bedragare får fortsätta med sin verksamhet, för att Försäkringskassans handläggare sätter en ära i att tro dem om gott. Folk som uppehåller sig illegalt i landet utvisas inte men kan däremot få både sjukvård och tandvård och annan skattefinansierad hjälp.

”Ni kan förneka och hata klimatet så mycket ni vill, men de unga följer Greta. Och när de här grabbarna och tjejerna blir vuxna, då kan ni inte leva som ni gör längre, då ska ni få se på fan!”

Kommentaren flimrade förbi i mitt Facebookflöde häromdagen, och den fick mig att haja till av flera skäl. För det första är den så uppenbart korkad. Jag menar, vad betyder det att ”förneka och hata klimatet”? Det är ungefär som att påstå att någon ”förnekar och hatar tidvattnet” eller ”förnekar och hatar inandningar”. Goddag yxskaft hela vägen, liksom. För det andra är den skriven av en vuxen människa. Jag upprepar: En VUXEN människa.

Det går inte en dag utan att jag blir påmind om hur arroganta våra politiker är. Nu senast var det utbildningsminister Anna Ekström som i SVT:s nyhetssändningar utgöt sig över de stora framgångarna i den svenska skolan. En glädjens dag, konstaterade hon segervisst efter att PISA-resultaten blivit bättre, och ett bevis för att den svenska skolan minsann står stark.

Men det var naturligtvis inte alls hela sanningen. I själva verket har 11 procent av landets skolelever så dåliga kunskaper i svenska att de inte ens fick vara med i undersökningen. Vilket visar att Anna Ekströms självgoda påstående är alldeles felaktigt och att den svenska skolan är fortsatt svag. Först när man exkluderat hela 11 procent av eleverna kan man visa på en förbättring. Det är ungefär som om man skulle utesluta en mängd skjutningar och sprängningar från brottsstatistiken och därefter tjoa och tjimma om hur våldet har gått ner.

För lite sen redogjorde Aftonbladets Daniel Suhonen – så kallad ”vänstersosse” – för sin framtidsvision av ett Sverige där hans parti förlorat makten. Det är en illa skriven text, genomsyrad av både desperation och frustration, men den är också talande för Suhonens egen uppfattning om hur makt kan brukas och missbrukas. Så här är en alternativ framtidsvision av det Sverige som Daniel Suhonen kanske skulle önska sig efter valet 2022:

Tänk fem år in i framtiden. December 2024. Stefan Löfven leder sedan två år en majoritetsregering med MP, M, L och C, med V i traditionell perifer ställning. Den stora internationella Värdegrundskonferensen har just avslutats i Folkets hus i Stockholm med ett stort fackeltåg mot islamofobi den 9 november (Kristallnatten uppmärksammas nu endast i perifera grupper). Affärsmän och innovatörer från Silicon Valley, klimatextremister från Extinction Rebellion och mullor från Iran och Palestina har mött upp och hållit tal om den nya Värdegrundsvärldsordningen.

Sitter här med mitt morgonkaffe och mitt adventsljus och kommer plötsligt att tänka på hur otroligt förtjust jag är i män. Nu menar jag inte alls på något vidlyftigt och promiskuöst sätt eftersom jag är alldeles nöjd med den man som varit min livskamrat de senaste trettiotvå åren. Men män i egenskap av vänner, samtalspartners, kollegor, stöttepelare – män som vet hur man försvarar och tar hand om sin familj, som har förmågan att hålla huvudet kallt när allt verkar gå åt skogen och som kan lägga sina egna känslor åt sidan och skapa trygghet i en otrygg värld.

Skolverket har beslutat att den svenska nationalsången inte längre ska finnas med i kursplanen för den svenska grundskolan. Och det är inte bara nationalsången som kan komma att få stryka på foten i Skolverkets iver att slå sönder det svenska kulturarvet. Även de vanligaste psalmerna och den svenska barnvisetraditionen tycks irritera den ansvariga myndigheten, så istället har man valt den ytterst vaga och flytande formuleringen ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider”.

Såsom varandes katolik under närmare femton års tid, och bland annat varit ledarskribent för en katolsk tidning, har jag debatterat dödshjälp både en och två gånger. Nu är ämnet på tapeten igen, efter att Liberalerna lyft frågan om att legalisera dödshjälp i Sverige.

Dödshjälp är aldrig en lätt fråga, oavsett vilken (religiös) livsåskådning man har. Utifrån ett katolskt perspektiv handlar det i grunden om att Guds vilja avgör när och hur människor dör – det är inte upp till människan att börja leka med liv och död. Men även för den som inte har en gudstro finns det all anledning att vara vaksam.

Att svenskar är bland de värsta rasisterna i världen, det har vi fått höra av diverse viktigpettrar i åratal. Eftersom det inte stämmer med verkligheten har det följaktligen gått inflation i begreppet och idag fnissar folk i allmänhet hånfullt när kultureliten med flera slänger ur sig grundlösa anklagelser till höger och vänster. Nackdelen är förstås att den som rapporterar om reell rasism lätt antas ropa ”vargen kommer” rakt ut i luften, men det är en annan sak.

Men det finns också ett annat fenomen, som i mina ögon är lika absurt och lika nedsättande, och det är att förvånansvärt många människor beklagar sig över att ”vi svenskar är så mesiga”.

Häromdagen var det någon som sa till mig att jag är en sovande människa som behöver vakna upp. Anledningen var min text om Stefan Löfvens undermåliga framträdande i SVT:s Agenda, och det faktum att jag inte har förstått att det pågår en världskonspiration. Den är Löfven delaktig i och därför har han, och hans politikerkollegor, medvetet satsat allt på att skapa kaos i landet och byta ut dess befolkning. Följaktligen behöver inte statsministern någon som tar honom i örat, som jag föreslog, eftersom det som händer just nu ingår i planen.

I SVT:s Agenda sa statsminister Stefan Löfven i söndags att utvecklingen när det gäller unga kriminella ”har pågått under lång tid” samt att ”man inte såg det komma”. Och än en gång – för vilken gång i ordningen har jag för längesen tappat räkningen på – visar Stefan Löfven att han inte bara är fullkomligt ansvarslös utan att han dessutom ljuger som en häst travar. Det är nämligen väldigt många som sett den här samhällsutvecklingen komma, och som varnade för den medan det fortfarande kunde ha funnits tid att göra något åt den. Men vad har Stefan Löfven gjort åt det? Ja, inte har han lyssnat i alla fall. Istället har han och andra högt uppsatta makthavare försökt tysta de obekväma rösterna.

Malmö är ett märkligt fenomen. Det spelar liksom ingen roll vad som händer i den staden – hur många som än skjuts och hur många sprängattentat som än utförs ska bilden av Malmö till varje pris putsas blank och fin på pk-etablissemangets plattformar. Och det finns en anledning. Under åratal har Malmö framhållits som ett föredöme för den förnämliga mångkulturen, och när verkligheten tränger sig på gör man allt för att slippa kännas vid den.

Annat är det med Staffanstorp. Där spelar det ingen roll hur hårt kommunpolitikerna jobbar för att invånarna ska känna sig trygga och nöjda med livet – Staffanstorp ska smutskastas oavsett hur verkligheten ser ut.

Spaniens politiska situation beskrivs i flera nyhetsmedier som ett ”limbo”, något som man förutspår kommer att vara fallet även efter helgens val. Och så tänker jag, men Sverige då? Visst, vi har en regering – men hur ser den ut? Röd och grön med inslag av mörkblått och ljusblått, präglad av handlingsförlamning och maktfullkomlighet i en synnerligen obehaglig kombination. Om inte det är ett limbo, så vet inte jag.

Att det ser ut på det här sättet är inte bara socialdemokraternas fel, även om de många åren av närmast oinskränkt makt naturligtvis har satt sina spår när det gäller självrättfärdighet, arrogans och maktlystnad. I grund och botten handlar det dock om alla partier, från Sjöstedts muntra grabbar på vänsterflanken, via mittens luddiga liberaler till de tidigare stolta konservativa moderaterna och kristdemokraterna på andra sidan av skalan. Istället för ideologi och värderingar har vi fått en enda löst sammansatt samling av politiker vars främsta mål är att vara just politiker.

Sverigedemokraterna har, efter det eskalerande våldskaoset i Malmö, beslutat sig för att väcka en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna ställer sig – i alla fall i skrivande stund – bakom. Moran Johansson är ytterst ansvarig för situationen, menar de, och det har de naturligtvis alldeles rätt i. Eller?

Nja. Kanske inte ändå. I alla fall inte om du frågar Liberalerna och Centern.

– Regeringen måste vidta kraftfullare åtgärder mot gängen. Men vi är inte beredda att stödja misstroendeförklaringen, skriver Liberalernas gruppledare Johan Pehrson i ett mejl till SVT.

De senaste kvällarna har maken och jag sett om den gamla TV-serien Träpatronerna som gick i två säsonger i SVT på 1980-talet och som nu finns att se på det öppna arkivet. Serien utspelar sig i Sundsvall med omnejd, och fokuserar på några av stadens sågverksarbetare och deras familjer, samt på sågverksägarna. En stor del av den andra säsongen ägnas åt Sundsvallsstrejken som ägde rum under några försommardagar 1879.

Sundsvall hade vid tiden för strejkutbrottet omkring 9000 invånare och växte snabbt. I sågverksdistriktet fanns totalt 23 ångsågar, som effektiviserade arbetet för sågverksägarna. Men arbetarna var fattiga och levde under hårda villkor. Arbetsgivarna tillhandahöll förvisso bostäder, men undermåliga sådana – ett enda rum skulle hysa en hel familj och arbetsgivarna kunde dessutom kräva att de också skulle inhysa ensamstående arbetare i den redan trångbodda familjen.

Just nu svämmar sociala medier – och fysiska samtal människor emellan – över av avsky och förfäran inför det faktum att sex radikala islamister, som betecknas som en säkerhetsrisk, släppts fria. Trots att de dömts till utvisning, just på grund av att de utgör ett hot mot oss alla, är det omöjligt att utvisa dem eftersom de då riskerar straff i sina respektive hemländer. Därför har de släppts fria i väntan på att det ska bli möjligt att utvisa dem.

Det känns ungefär lika effektfullt som att släppa dem fria i väntan på Godot. Det kommer sannolikt aldrig att bli riskfritt för dessa extremister att återvända hem, eftersom få länder ser mellan fingrarna på extremism på samma sanslösa sätt som Sverige gör. Och även om jag naturligtvis inser att det handlar om lagar och regler så undrar jag om de verkligen måste släppas fria? Bör man inte, med hänsyn till medborgarnas säkerhet, kunna hålla dem i förvar?

Man upphör aldrig att förvånas över hur undfallande och menlösa vi har blivit här i Sverige. Det hela aktualiserades helt nyligen då jag pratade med en god vän om att IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi tagits av daga. Medan jag uttryckte en viss förnöjsamhet över att en av de värsta slaktarna i modern tid till sist stoppats var min väninna betydligt mer tveksam över sakernas tillstånd. För IS-ledarens död kommer dessvärre bara att stärka IS, menade hon.

Det där är ett sådant där nonsensargument som man hör allt oftare numera. Vi ska vara snälla och försiktiga, lite varsamma så där, så att vi inte provocerar kriminella att bli ännu mer kriminella, mördare att mörda fler och så vidare. Polisen ska föra dialog med de kriminella, gärna på ett vänskapligt plan och allra helst med en termos kaffe och en korg fikabröd i famnen. Brottsoffer får veta att de varit på fel plats vid fel tidpunkt. Och givetvis ska det förhatliga USA och dess president – som ju är värre än Hitler – lämna Abu Bakr al-Baghdadi i fred, för att inte provocera IS.

Så här års, runt Allhelgona, är det tradition att jag och några släktingar träffas och umgås och minns våra nära och kära som gått vidare. Även om vi är utspridda över landet och inte har särskilt mycket kontakt under övriga året så brukar de flesta av oss ha möjlighet att komma på de här små släktträffarna. Vi besöker gravar, tänder ljus och plockar fram gamla bilder. Vi brukar också besöka det gamla soldattorpet, där vi har våra rötter.

För mig har de här stunderna kommit att betyda oerhört mycket. Inte bara för att det är väldigt trevligt att umgås med släkten utan också för att det ger en starkare koppling bakåt i tiden. Vi är alla olika, har skilda liv och olika intressen och bland oss finns de flesta politiska uppfattningar, men vi har rötterna gemensamt och det håller oss samman. Vi är ättlingar till knekten och hans hustru och vi delar en historia och ett kulturarv som förenar oss trots olikheterna.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det skulle hända. Den växande otryggheten i samhället har ju skyllts på i stort sett allt utom på den växande kriminalitet som är orsak till det, så kommunpolis Magnus Nilssons senaste yttrande i SVT är inte speciellt oväntat. Han skyller nämligen otryggheten på ”starka Facebook-grupper” .

Hans utspel innebär i klartext att han klandrar människor som skriver i dessa Facebookgrupper – oroade medborgare som behöver ventilera sin ängslan för samhällsutvecklingen eftersom makthavare, myndigheter och polis sällan eller aldrig tar deras oro på allvar – och menar att de ”drevar”. I en tid när man som vanlig medborgare knappt får veta vad som pågår i ens eget bostadsområde om man ringer till polisen menar alltså en representant för denna myndighet att det är medborgarna som själva skapar otrygghet.