Det är inte särskilt längesen som Socialdemokraterna förlöjligade människor som oroade sig över det eskalerande våldet i samhället. Med hjälp av kriminologer som Jerzy Sarnecki och andra medlöpare med rätt partibok och rätt hittepå-värdegrund lyckades de dessutom få de stora medierna att gå deras ärenden. Hur ofta har vi inte sett reportage och artiklar där budskapet är att kriminalitet och våld minskat över tid? Man kan inte räkna dem alla.

Efter två år av digitala 1 maj-firanden är det nu åter dags för våra styrande socialdemokratiska politiker att ge sig ut och demonstrera i marschtakt med röda fanor vajande i vinden. Mot vad? Det kan man sannerligen fråga sig. Hela charaden med de röda fanorna och ”upp till kamp” är en noggrant arrangerad manifestation för att bevara illusionen av att Socialdemokraterna är en arbetarrörelse som slår underifrån. För folket mot överheten – på de utsattas sida. I själva verket utgör Socialdemokraterna själva det moderna Sveriges överhet, på många sätt betydligt mer maktfullkomlig än de styrande som arbetarrörelsen en gång revolterade mot.

Så var det dags igen. Ett gäng fjortisar i olika åldrar orsakade enorma trafikstörningar i Stockholms innerstad när de olagligen ockuperade det offentliga rummet och limmade fast sig i korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Var och en som någonsin åkt där i rusningstrafik vet att det är enorma köer redan i normala fall och att man inte åker där om man inte har anledning. Det är knappast så att bilisterna är ute och nöjesåker – det handlar tvärtom om människor som jobbar och drar sitt strå till stacken och som, på grund av en flock aktivister, fick en ännu längre och mer tidskrävande väg hem.

Jag tittade nyligen på en dokumentär om sol-och-våraren och bedragaren Pertti Lindgren. Lindgren kom som krigsbarn från Finland och verkar ha tillbringat hela sitt liv med att lura och bedra både kvinnor och män. Han utgav sig för att vara allt från pastor till arabisk kryddhandlare och för detta blev han sedermera så berömd att han blev en regelbundet förekommande omslagspojke på veckotidningarnas löpsedlar. Han lär dock ha avslutat sitt liv som undersköterska inom vården, så där kanske han gav tillbaka något till samhället. Men i Sverige hade vi redan före Lindgrens framfart idoliserat en annan skamlös bedragare av samma skrot och korn, nämligen Gustav Raskenstam. Hans offer förlöjligades och framställdes som kärlekskranka nuckor som fick skylla sig själva.

Det blev ett himla liv i luckan när KD-ledaren Ebba Busch menade att det hade varit rimligare om påskhelgens upplopp resulterat i 100 skadade islamister än 100 skadade poliser. Hon ställde sig frågan varför polisen helt enkelt inte sköt skarpt när de hotades till livet. Och det är faktiskt en högst rimlig fråga, som jag är säker på att majoriteten av medborgarna ställt sig både en och två gånger efter det som hände. Om inte polisen verkställer våldsmonopolet när de utsätts för regelrätta mordförsök av en antidemokratisk mobb, när ska de då göra det?

När skådespelaren Will Smith gav Chris Rock en örfil mitt under den direktsända Oscarsgalan för en tid sedan analyserades händelsen rejält i TV-kanalernas soffprogram. Vid något tillfälle hörde jag en manlig journalist lägga fram teorin att män som tar till våld för att försvara sin hustru också sannolikt är våldsam i sin egen relation. Och jag kan förstå att det, i dagens västvärld där män helst ska vara feminina och mjuka, är frestande att dra den slutsatsen. Men enligt min erfarenhet är det snarare tvärtom, att de värsta kvinnoplågarna att finna bland de män som utåt visar upp en mjuk och fin godhetsfasad.

Det kan säkert tyckas att jag redan skrivit väldigt mycket om påskens upplopp och det som jag anser är terrorattacker, och jag erkänner att det här har tagit mig hårt. Jag föddes 1962 och växte upp i ett land där det rådde ordning och reda, där polisen använde sitt våldsmonopol när kriminella hotade allmänheten och där man kunde känna sig trygg med att uttrycka sina åsikter. Man kunde kritisera vilken religion som helst utan att behöva utstå hot och våld och om någon tagit sig för att bränna en religiös bok skulle berörda på sin höjd ha skrivit en indignerad debattartikel.

Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer. Polisens strategi var att undvika konfrontation, enligt en presstalesperson, trots att det borde vara polisens uppgift att göra just det. Konfrontera, alltså. Vem ska annars göra det? Allmänheten?

De senaste dagarnas upplopp har fått mig att fundera en hel del på muslimer i Sverige. Vad vill de egentligen? Och i hur hög grad respekterar de den svenska lagstiftningen? Inte mycket, efter vad det verkar, då de ständigt kräver särbehandling för sin religion. Medan kristna tåligt finner sig i allt från Piss Christ till att kvällstidningarna på självaste julafton basunerar ut att bibeln är en skitbok går muslimerna bärsärkagång så fort någon uttrycker kritik mot deras religion.

Jag förstår mig inte på den svenska polisen. Eller, rättare sagt, jag förstår ju att de är inriktade på dialog och lågaffektivt bemötande – jag fattar bara inte varför. Som i torsdags, när en grupp lättkränkta och aggressiva muslimer startade upplopp i Linköping. Vad gjorde polisen då? Jo, de lät upploppet fortgå medan de tog sig till en tryggare plats en bit därifrån – allt för att inte provocera upprorsmakarna.

För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.

Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.

Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.

Sverigedemokraterna bör redogöra för relationen mellan sitt parti och Ryssland när man skriver vitbok över partiets historia, skriver Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin på Aftonbladet Debatt. Baudin menar att SD upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden i förhållande till Ryssland, ett land som länge har visat ”tydliga antidemokratiska och auktoritära tendenser”. Men Baudin kastar sten i glashus. Hans eget socialdemokratiska parti har nämligen upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden till länder som inte bara visat sådana tendenser, utan fullt ut driver en antidemokratisk politik, inte sällan rotad i religiösa föreställningar som sedan länge levt ut sin roll i västerländska demokratier.

Ibland funderar jag på vart tiden tar vägen. I sommar fyller jag 60 – hur är det ens möjligt när jag inte är en dag äldre än 25? På insidan, alltså. På utsidan märks det alldeles för väl att åren gått. Det gråa håret talar sitt tydliga språk (tur det finns hårfärg!), så även det artrosdrabbade knät. Men mest märker jag tidens gång på min allt mer cyniska läggning. Jag tror inte längre på någonting, känns det som. Som när Säpo varnar för att Ryssland kan tänkas manipulera det svenska valet. Det första jag tänker när jag läser deras detaljerade redogörelse är: vad är de ute efter? Inte ryssarna alltså, utan Säpo – eller rättare sagt de politiker som är Säpos uppdragsgivare.

Idag tänkte jag på min mamma. Det gör jag i och för sig ganska ofta, men just idag har hon känts mer närvarande än vanligt. Kanske beror det på att sonen bjöd på en av hennes paradrätter – fläsk med löksås – igår, kanske på att jag nyss fick en liten pärlhyacint av en god vän.

Pärlhyacinter var en av min mammas favoritblommor och jag tänker alltid på henne när jag ser de vackra små blommorna. När pärlhyacinterna kom in i vårt hem så var våren på väg, det visste man med bestämdhet.

Nyligen hörde jag Boris Johnson tala om kriget i Ukraina och även svara på frågor från journalister. Det var en närmast chockartad upplevelse, som lämnade mig mållös. Boris Johnson svarade nämligen på varenda fråga utan att svänga sig med floskler och utan att bli förnärmad.

I spåren av Rysslands krig mot Ukraina fortsätter företag och organisationer att ta avstånd på det enda sätt de känner till. Meningslösa manifestationer är ”den nya lilla svarta”, något som vi tidigare skrivit om här på Det Goda Samhället. Nu är det Arlas tur att visa att de valt rätt sida, och det gör de genom att tillfälligt sluta sälja Kefir, eftersom förpackningen ”associeras med Ryssland”. Nu räcker det alltså inte med att ta avstånd från Putin utan även från de klassiska lökkupolerna som kännetecknar de ryska kyrkorna.

Ibland undrar jag om det moderna samhället, med sociala medier och det växande behovet av omedelbar bekräftelse – instant gratification – har gjort människor korkade. Numera vänder politikerna hellre örat till Twitter (som inte alls är så representativt för folkviljan som de tycks tro) än mot folket. Det är inte bara USA:s expresident Donald Trump som verkar ha ett omättligt behov av att visa upp sig själv på sociala medier – många lider av samma sjuka.

Så är det Saint Patrick’s Day igen och jag ska förstås fira på samma sätt som jag gjort ända sedan tidigt 90-tal då jag första gången upplevde Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen i New York. Där bjöds ett Saint Patricksfirande som var något i hästväg, kan jag lova. Då, för 30 år sen, var kvarteret fortfarande i mångt och mycket irländskt med många pubar och en befolkning som hade en fot kvar i det gamla landet. En sån festglädje är svår att släppa, till och med som en avfälling som jag.

Det är nu ett bra tag sedan jag lämnade katolska kyrkan och det är ingenting jag ångrar. Jag iakttar inga katolska seder och bruk längre och det är precis som det ska vara. Någonstans under min resa genom den katolska världen insåg jag att jag inte hade den tro man ska ha om man ska vara vad som kallas en god katolik. Om något är jag nog en tvättäkta lutheran, om än enbart på det kulturella planet. Jag antar att arvet efter morfar kom ifatt mig till sist.

Jag har just sett klart den svenska miniserien Mörkt hjärta som streamar på Discovery+. Serien handlar om det så kallade Förlösamordet som ägde rum 2012. Den välbärgade skogsbrukaren Göran Lundblad mördades av sin dotter och dotterns pojkvän för ekonomisk vinning och möjligen även som en hämnd för att han såg högst ogillande på deras relation. De grävde ner hans kropp i skogen och det tog två år innan den hittades.

I torsdags morse var det dags igen. Statsminister Andersson, med bihang herrar Hultqvist och Damberg, höll pressträff och det var ord och inga visor. Sverige ska stärka sitt försvar – uttalat med så ödesmättat allvar att statsministern knep ihop munnen mer än vanligt – och alla måste ta ansvar. Och om du trodde att försvaret var något som ingick i de samhällsfunktioner som du redan nu betalar skatt för, så kan du glömma det. Efter decenniers utarmning av försvarsmakten kostar det nu så mycket att återskapa ett försvar värt namnet att det måste till extra skatt på skatten. Eller, som finansminister Mikael Damberg myndigt uttrycker det:

”Man kan se det som en beredskapsskatt.”

Medan svenska kommuner såväl som privatpersoner nu vill hjälpa ukrainska flyktingar riktas kritik mot omsorgen om Ukraina. Och den kommer, hör och häpna, från människor som själva flytt till Sverige och fått hjälp av det svenska samhället. Självklart får de hjälp av Sverige Television att förvanska svenskarnas omtanke om Ukraina till något rasistiskt och exkluderande:

Så kom våren, i alla fall till huvudstaden, och livet känns plötsligt lite lättare att leva. Jag vet inte om det beror på åldern, men för varje år får jag svårare och svårare för de mörka vinterkvällarna. Aldrig känner jag mig så lätt om hjärtat som när kvällarna blir längre och ljusare och luften andas vår.

”Journalistik viktigt vapen mot rysk desinformation” är rubriken på en debattartikel signerad de stora mediehusens mest högprofilerade chefredaktörer. Den svenska journalistiken ska nu användas som vapen mot Putin. Men hur förtroendeingivande är de svenska publicisterna egentligen?

Det finns ingen hejd på lättkränktheten hos vissa människor. Nu är det sångerskan Agnes Carlsson som hamnat i blåsväder, efter att hon haft en ”kränkande” frisyr. När hon uppträdde i På spåret förra veckan var nämligen hennes hår stylat som en gigantisk, fluffig scotch brite-svamp. Detta innebär tydligen ”kulturell appropriering”. Jo, du läste rätt. Frisyren påminde nämligen ”om ett afro”, skriver Expressen.