Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.

Sverigedemokraterna bör redogöra för relationen mellan sitt parti och Ryssland när man skriver vitbok över partiets historia, skriver Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin på Aftonbladet Debatt. Baudin menar att SD upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden i förhållande till Ryssland, ett land som länge har visat ”tydliga antidemokratiska och auktoritära tendenser”. Men Baudin kastar sten i glashus. Hans eget socialdemokratiska parti har nämligen upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden till länder som inte bara visat sådana tendenser, utan fullt ut driver en antidemokratisk politik, inte sällan rotad i religiösa föreställningar som sedan länge levt ut sin roll i västerländska demokratier.

Ibland funderar jag på vart tiden tar vägen. I sommar fyller jag 60 – hur är det ens möjligt när jag inte är en dag äldre än 25? På insidan, alltså. På utsidan märks det alldeles för väl att åren gått. Det gråa håret talar sitt tydliga språk (tur det finns hårfärg!), så även det artrosdrabbade knät. Men mest märker jag tidens gång på min allt mer cyniska läggning. Jag tror inte längre på någonting, känns det som. Som när Säpo varnar för att Ryssland kan tänkas manipulera det svenska valet. Det första jag tänker när jag läser deras detaljerade redogörelse är: vad är de ute efter? Inte ryssarna alltså, utan Säpo – eller rättare sagt de politiker som är Säpos uppdragsgivare.

Idag tänkte jag på min mamma. Det gör jag i och för sig ganska ofta, men just idag har hon känts mer närvarande än vanligt. Kanske beror det på att sonen bjöd på en av hennes paradrätter – fläsk med löksås – igår, kanske på att jag nyss fick en liten pärlhyacint av en god vän.

Pärlhyacinter var en av min mammas favoritblommor och jag tänker alltid på henne när jag ser de vackra små blommorna. När pärlhyacinterna kom in i vårt hem så var våren på väg, det visste man med bestämdhet.

Nyligen hörde jag Boris Johnson tala om kriget i Ukraina och även svara på frågor från journalister. Det var en närmast chockartad upplevelse, som lämnade mig mållös. Boris Johnson svarade nämligen på varenda fråga utan att svänga sig med floskler och utan att bli förnärmad.

I spåren av Rysslands krig mot Ukraina fortsätter företag och organisationer att ta avstånd på det enda sätt de känner till. Meningslösa manifestationer är ”den nya lilla svarta”, något som vi tidigare skrivit om här på Det Goda Samhället. Nu är det Arlas tur att visa att de valt rätt sida, och det gör de genom att tillfälligt sluta sälja Kefir, eftersom förpackningen ”associeras med Ryssland”. Nu räcker det alltså inte med att ta avstånd från Putin utan även från de klassiska lökkupolerna som kännetecknar de ryska kyrkorna.

Ibland undrar jag om det moderna samhället, med sociala medier och det växande behovet av omedelbar bekräftelse – instant gratification – har gjort människor korkade. Numera vänder politikerna hellre örat till Twitter (som inte alls är så representativt för folkviljan som de tycks tro) än mot folket. Det är inte bara USA:s expresident Donald Trump som verkar ha ett omättligt behov av att visa upp sig själv på sociala medier – många lider av samma sjuka.

Så är det Saint Patrick’s Day igen och jag ska förstås fira på samma sätt som jag gjort ända sedan tidigt 90-tal då jag första gången upplevde Saint Patrick’s Day i Hells Kitchen i New York. Där bjöds ett Saint Patricksfirande som var något i hästväg, kan jag lova. Då, för 30 år sen, var kvarteret fortfarande i mångt och mycket irländskt med många pubar och en befolkning som hade en fot kvar i det gamla landet. En sån festglädje är svår att släppa, till och med som en avfälling som jag.

Det är nu ett bra tag sedan jag lämnade katolska kyrkan och det är ingenting jag ångrar. Jag iakttar inga katolska seder och bruk längre och det är precis som det ska vara. Någonstans under min resa genom den katolska världen insåg jag att jag inte hade den tro man ska ha om man ska vara vad som kallas en god katolik. Om något är jag nog en tvättäkta lutheran, om än enbart på det kulturella planet. Jag antar att arvet efter morfar kom ifatt mig till sist.

Jag har just sett klart den svenska miniserien Mörkt hjärta som streamar på Discovery+. Serien handlar om det så kallade Förlösamordet som ägde rum 2012. Den välbärgade skogsbrukaren Göran Lundblad mördades av sin dotter och dotterns pojkvän för ekonomisk vinning och möjligen även som en hämnd för att han såg högst ogillande på deras relation. De grävde ner hans kropp i skogen och det tog två år innan den hittades.

I torsdags morse var det dags igen. Statsminister Andersson, med bihang herrar Hultqvist och Damberg, höll pressträff och det var ord och inga visor. Sverige ska stärka sitt försvar – uttalat med så ödesmättat allvar att statsministern knep ihop munnen mer än vanligt – och alla måste ta ansvar. Och om du trodde att försvaret var något som ingick i de samhällsfunktioner som du redan nu betalar skatt för, så kan du glömma det. Efter decenniers utarmning av försvarsmakten kostar det nu så mycket att återskapa ett försvar värt namnet att det måste till extra skatt på skatten. Eller, som finansminister Mikael Damberg myndigt uttrycker det:

”Man kan se det som en beredskapsskatt.”

Medan svenska kommuner såväl som privatpersoner nu vill hjälpa ukrainska flyktingar riktas kritik mot omsorgen om Ukraina. Och den kommer, hör och häpna, från människor som själva flytt till Sverige och fått hjälp av det svenska samhället. Självklart får de hjälp av Sverige Television att förvanska svenskarnas omtanke om Ukraina till något rasistiskt och exkluderande:

Så kom våren, i alla fall till huvudstaden, och livet känns plötsligt lite lättare att leva. Jag vet inte om det beror på åldern, men för varje år får jag svårare och svårare för de mörka vinterkvällarna. Aldrig känner jag mig så lätt om hjärtat som när kvällarna blir längre och ljusare och luften andas vår.

”Journalistik viktigt vapen mot rysk desinformation” är rubriken på en debattartikel signerad de stora mediehusens mest högprofilerade chefredaktörer. Den svenska journalistiken ska nu användas som vapen mot Putin. Men hur förtroendeingivande är de svenska publicisterna egentligen?

Det finns ingen hejd på lättkränktheten hos vissa människor. Nu är det sångerskan Agnes Carlsson som hamnat i blåsväder, efter att hon haft en ”kränkande” frisyr. När hon uppträdde i På spåret förra veckan var nämligen hennes hår stylat som en gigantisk, fluffig scotch brite-svamp. Detta innebär tydligen ”kulturell appropriering”. Jo, du läste rätt. Frisyren påminde nämligen ”om ett afro”, skriver Expressen.

Under flera pressträffar de senaste dagarna har statsminister Magdalena Andersson har gjort helt klart att Sverige kommer att inta en helt annan strategi gällande den flyktingström som eventuellt kan bli följden av Rysslands krig mot Ukraina. Detta ifrågasätts nu på sociala medier. Varför var det så viktigt att öppna gränserna för flyktingar från Syrien och Irak 2015, men inte för europeiska flyktingar 2022?

Vi lever i symbolhandlingarnas tid. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har det märkts särskilt tydligt. Det finns ett slags ”darr på rösten” i varenda nyhetssändning och i vartenda uttalande och det finns ingen hejd på hur långt man kan gå i sin strävan efter att signalera solidaritet. Svenska kommuner hissar ukrainska flaggan och Stockholms lokaltrafik blir ukrainskt blågul och nyhetssajten Omni går ännu längre. De har nu tagit sig för att ändra stavningen av ukrainska ortsnamn.

Bulletin har begärts i konkurs, läste jag häromdagen. När detta publiceras kanske det har hänt något mer. Det har varit så många turer kring denna tidning att det är svårt att hänga med i svängarna. Efter att ha skummat sociala medier kan jag i alla fall konstatera att de ”fina” skribenterna fullkomligt dreglar av lysten skadeglädje. Och det är klart att det måste vara mumma för alla vänsterfjantar att en tidning som anses vara ”höger” nu kan vara ett minne blott.

Med anledning av kritiken mot Jan Guillou och dennes attack på Sofie Löwenmark ställer sig Det Goda Samhällets Birgitta Sparf frågan vid vilken ålder en offentlig person bör tystna. Det är en mycket bra fråga och eftersom jag är en av dem som föreslagit att herr Guillou lämnar de massmediala plattformarna känner jag mig manad att spinna vidare på den.

Black Lives Matter skakas av skandaler, något vi har uppmärksammat här på Det Goda Samhället. Allt fler amerikanska stater upphäver nu deras 501-konto (den amerikanska motsvarigheten till våra 90-konton) och grundaren Patrisse Cullors misstänks för att ha använt insamlade pengar för sin egen och sina vänners räkning. Och jag kan bara säga en sak: Det var väntat. Det är så här det blir när en rörelse, en ”sak”, blir så upphöjd och helig att den inte får granskas, än mindre kritiseras. De korrupta och giriga dras till sammanhanget som flugor till en sockerbit och de aningslösa givarna ser snart hur deras pengar försvinner rakt ner i fickorna på en drös narcissister.

Nu ska ambulanspersonal utbildas i självförsvar. På vilket sätt ska det hjälpa dem att utföra sitt värv? Ska de brotta ner stenkastare med judogrepp? Avvärja kulor med karatesparkar? Det enda som hjälper mot den typen av våld som ambulansförare och annan blåljuspersonal utsätts för idag är beväpnade vakter.

Jan Guillou är i farten igen. Denna gång är det inte för att beskriva hur fina och belevade han och hans Östermalmsgrannar är, utan för att påpeka hur förkastligt det är av journalister att granska våldsbejakande islamism. Och det är specifikt Sofie Löwenmark, från Stiftelsen Doku, som dras i smutsen av den upphöjde överklasskommunisten.

Kanadas premiärminister Justin Trudeau får kritik och anklagas för att så split efter att ha kallat de tusentals lastbilsdemonstranterna i Ottawa ”svastikaviftare”, läser jag i NY Post.

”Det här är en historia om ett land som tog sig igenom pandemin genom att vara förenat, och ett fåtal människor som skriker och viftar med svastikor definierar inte vilka kanadensarna är” sa han i en debatt i parlamentet.

Skådespelare, sångare, författare – Rasmus Dahlstedt har många talanger. 2018 gjorde han succé med pjäsen Visselblåsaren, skriven av Jens Ganman, där han spelade Julian Assange och 2021 spelade han mot Paula Ternström i Prästens sensuella bikt. Han känns också igen från den satiriska serien Söders hjältar, där han gestaltar pk-hjälten Pelle Karlsson, som skäller ut försäljare för att minneskort benämns SD-kort, ängsligt häller över billig matolja i rustika flaskor med ekofeeling och som anser att alla invandrare som inte röstar rött är Onkel Tom. Han har också bidragit med många debattinlägg här på Det Goda Samhället. Nu har han kommit ut med diktsamlingen Dagsvärst.

Den frågan kom upp i mitt flöde på Facebook nyligen och svaren lät inte vänta på sig. ”Naiv och blåögd” skrev någon, ”gnälla och alltid va missnöjd” skrev en annan. En tredje konstaterade att typiskt svenskt är ”när allt är galet” och ytterligare en kommenterade med ”konformitet i kvadrat. Tyvärr…”

Nu vill svenska ståuppkomiker införa riktlinjer. Alla medarbetare ska behandlas ”rättvist och fördomsfritt oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, sexuell läggning, religion, etnisk tillhörighet, civiltillstånd, politisk åsikt, funktionsvariation eller ålder.” Det låter en smula märkligt med tanke på att initiativtagaren Karin Adelsköld för några år sedan kallade artisten Christer Sandelin för ett ”rövhål” för att han ville se Jimmie Åkesson som statsminister, men hyckleri tycks ju numera vara en dygd snarare än en last.