Männen har blivit fredlösa. Det står varje kvinna fritt att förtala och därmed förgöra och, i vissa fall, driva den fredlöse i döden. 

Nu senast gjorde Sara Skyttedal det. Med en uppenbart fabricerad anklagelse om ett brott som skulle ha begåtts för åtta år sedan fick hon Johan Ingerö avsatt som partisekreterare – även om Ebba Busch är så feg att hon påstår att så ändå skulle ha skett. Skyttedal själv låter förstå att hon måste reagera på det sätt hon gjort därför att Ingerö velat få henne att offentligt sluta plädera för drogmissbruk.  

Enligt DN:s ledarsida är det tydligen farligt att tala om raser. Susanne Nyström (bilden) påstår att SD:s tal om invandringen och förhållandena i de s.k. utsatta områdena uttrycker ett slags rasism. (Hur är de utsatta? Har någon tagit ett innerstadskvarter och satt ut det utanför stadskärnan? Är området utsatt för något av någon? De enda närvarande är ju de som bor eller arbetar där. De utsätter alltså sina kvarter för något? Vad? Själva deras närvaro? Är den så destruktiv? Det kanske den är – men jag undrar om det är den man syftar på när man så rutinmässigt talar om dessa områden som utsatta?) 

Nyligen hörde jag ett program i den serie som kallas för Kropp & Själ. Det handlade om män som för trettio år sedan träffades på en kurs och som därefter regelbundet träffats för att diskutera sin manlighet – och det manligas (destruktiva, förstås) roll i samhället. Återigen var det alltså männen som var ämnet, och problemet. 

Från Ivan den förskräcklige, över Peter den store och Katarina den stora, förstärkt under Stalin och skickligt utnyttjat av Putin, förblir ett väsentligt drag avgörande för Ryssland och dess befolkning. Det finns inget samhälle, bara en stat: horisontella förbindelser mellan människor, sammanslutningar och föreningar av olika slag finns knappast inte. Det som finns och som alla underordnar sig är staten och dess organ, en stat som alltså direkt styr den enskilde.

Sjöfartsmuseet i Stockholm är ett av mina favoritmuséer. Det ligger på gångavstånd hemifrån. Det är vackert. Där finns t.ex. akterkastellet till Gustav III:s befälsskepp Amphion  och andra vackra föremål och tavlor ur sjöfartens historia. Men ibland blir man ändå besviken. 

Wannseekonferensen (som avhölls i villan på bilden utanför Berlin) handlade om att planera den slutliga lösningen, dvs förintandet av judarna i de av Tyskland besatta områden. (Har ni VPN kan ni se denna tyska tv-film, grundad på protokollet från konferensen). 

Trots att intresset för Ryssland är större än vanligt skildras det ofta på ett ensidigt och förenklat sätt – vilket kanske är naturligt. Krigshändelser och med dem förenade förhållanden får mest utrymme. Det kan ändå finnas anledning att erinra om några fakta som kommit i skymundan.  

John Bolton (bilden), Trumps utrikesminister en gång, uttryckte det mycket kärnfullt: There is more than one way to skin a cat. Fortsätter Turkiet att krångla kan man ju lägga ner nuvarande organisation och starta ett nytt Nato – utan Turkiet. 

Många texter, oftast författade av kvinnor, beskriver den förvirrade och nästan tillintetgjorde mannen. Så ock denna (DN 12/2). Nora Adin Fares beskriver hur hon, liksom hennes väninnor, alltid får genomföra all planering som behövs inför en träff med en ny eller tämligen ny manlig bekantskap. Hon beskriver läget också i mer allmänna termer:

Länge bemöttes invandringskritikerna med att de inte förstod fördelarna med invandring. Erik Ruist hade det som huvudtema i sin utredning ”Tid för integration” (ESO 2018). Samtidigt erkände han att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”. Trots det bygger han sitt positiva ställningstagande till invandringen på de ekonomiska följderna – de går ju att mäta. 

Hur kommer det att gå för S, det parti som är överlägset störst och ökat sitt opinionsstöd under de senaste månaderna?  

”Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser vilket fortsätter att leda till nya gängbildningar” (GP 29/1). 

Författaren, Adam Cwejman, fortsätter: ”Av de 432 personer som har dömts för skjutningar i Sverige under perioden 2017 till 2021 var 85 procent personer som antingen var utrikes födda (41 procent), inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar (35 procent), inrikes födda med en utrikes född förälder (nio procent). (DN 6/12 2021)” 

Kommer ni ihåg den amerikanska McCarthyismen (den ryssjagande senator McCarthy själv på bilden)? Den har, tydligen utan att någon förstått det, väckts till liv här, i dagens Sverige. Texten i DN 31/1 gör det alldeles klart:  

Nu finns AI tillgänglig (säkrast på morgonen) för allmänheten. Den gör redan tungt jobb på några minuter, jobb som annars skulle ta timmar. 

Exempel: min latinlärare skulle lägga in en ny text i sin förnämliga app Legentibus. I denna skulle en översättning på engelska löpa parallellt. Det fanns en gammal översättning med ordlista. Ordlistan skulle moderniseras. Han tog ett litet stycke, skrev om det till den form han ville ha. Sedan sa han åt programmet att göra detsamma med hela ordlistan. Perfekt utfört och klart på några minuter. 

”Grundproblemet är inte, som de flesta tror, brist på resurser. Problemet är hur resurserna används. Vårt grävande visar ett otroligt resursslöseri, som i sin tur verkar bero på bristande ledarskap och styrning, luddiga mål och noll uppföljning, säger Leif Östling till Dagens industri och konstaterar att det var värre än han trodde.” 

I en text ”Det stora skiftet” föreslog jag att de skjutningar, sprängningar och andra otrevligheter som spritt sig från de utsatta områdena kunde motverkas med att den där redan befintliga befolkningen utspäddes, dvs. blandades med etniska svenskar. Det skulle, om så var möjligt, ske genom att befolkningen i dessa områden uppblandades, företrädesvis med svenskar eller andra västeuropéer. I det fall detta inte vore möjligt skulle områdena sprängas och befolkningen alltså tvingas till att bo i andra, mindre invandrartäta områden. 

Det skjuts och sprängs allt intensivare i huvudstaden, och lite varstans i övrigt. Det rynkas pannor och skrivs snusförnuftigheter allt intensivare. Kanske lättas därigenom skribenternas betryck något? 

En vanlig kommentar handlar om vilka som utför sprängningarna och skottlossningarna. Det sker alltid i abstrakta och diffusa ordalag, till exempel så här: Den ökade våldsanvändningar sker inte jämnt spridd utan snarare genom att redan aktiva grupper blir mer aktiva.  

I Agenda uttryckte Erich Vad, den tyske f.d. generalen och rådgivaren till Angela Merkel, sin och uppenbarligen Tysklands syn på Rysslands överfall på Ukraina. Fred skulle uppnås genom förhandlingar syftande till att skydda Rysslands ställning, dvs genom avsevärda territoriella förluster för Ukraina. Att istället värna Ukrainas rätt och därmed effektivt sätta stopp för Rysslands ambitioner vore däremot farligt och i praktiken ogörligt – eftersom Ryssland hotar med kärnvapen. Macron uttrycker samma inställning, 

Magdalena Andersson levererade ett minnesvärt inlägg under onsdagens partiledardebatt: hon hånskrattade. Det var, förstås, obehagligt. 

Magdalena Andersson gör endast två slags debattinlägg. Antingen är de meningslösa och glöms omedelbart bort eller också kommer man ihåg dem därför att de är så obehagliga. Meningslösa är de lika fullt.  

Varifrån kommer den politiska korrektheten? Den kommer från en förskjutning av hemma och borta. Hemma har blivit allt större och skjutit undan borta. 

Stenålderns jägare hade mycket klara begrepp om villebrådet och dess vanor, om sig själv och sina färdigheter i jakt och konsten att göra upp eld. De visste vad som gällde hemma. Men de förstod inte mycket om företeelser borta, utanför boplatsen. Varför åskade det? Man fick hitta på en förklaring och gudarna uppfanns. Man visste inte så mycket om borta. 

En gång i tiden fanns en revytradition som både bjöd på eleganta, pricksäkra tidsbilder (inte en kvinna i sikte…) och orädd kritik av makthavare. Här har Karl Gerhard fått illustrera båda genrerna. Det fanns andra. Hasse och Tage förde traditionen vidare, t.ex. i denna berömda monolog. 

Henrik Dorsin och medagerande säger sig fortsätta i denna tradition. Det är falsk varubeteckning. 

Finlands enades i motstånd mot en angripare. Också Sovjet enades i försvaret mot Nazi-Tyskland. 

Detsamma sker nu i Ukraina. 

Finland lyckades frigöra sig från Ryssland eftersom Lenin ansåg det vara viktigare att först etablera makten i det egentliga Ryssland än att samtidigt tvingas kontrollera en vasallstat. Ändå kunde ett självständigt Finland få en stabil regering först efter ett blodigt inbördeskrig. 

DN har nyligen återigen spekulerat över möjliga slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland. Tidningen behandlar tre möjliga alternativ. Som vanligt är DN rädd för verkligheten.  

Det enda alternativ med någon sannolikhet är det som innebär en seger för Ryssland. Det skulle – på kort sikt – medföra något slags fred, tills Rysslands imperieambitioner finge det att inleda aggressiva handlingar mot någon annan granne. Tyvärr, sett ur Rysslands perspektiv och många av dess nyttiga idioters i väst är detta inte möjligt. Ukraina har andra avsikter. 

Sällan brister jag ut i ett stort skratt när jag på morgonen tar del av rapporter från den stora världen utanför Sveriges gränser och från den lilla världen här hemma. Nyheterna brukar snarare göra en dyster. 

Häromdagen hände det ändå. Linda H Staaf hade lämnat Mats Löfving, regionpolischefen, och tagit ett kliv uppåt till överbefälhavaren, Micael Bydén. Vem härnäst? Ärkebiskopen? 

Merit Wager publicerade nyligen på twitter följande rader som hon fått sig tillsända:

Det svenska kulturlivet styrs, eller rättare sagt, styrs inte enligt principen om armlängds avstånd. Detta uttryck säger att kulturen i alla dess former inte skall styras av den politiska makten, eller av någon annan makt.  

Politiken skall ha vett att alltid hålla armlängds avstånd. De offentliga organ som anslår pengar och ordnar utbildningar för kulturlivet skall ändå inte ha rätt att styra detta. 

Magdalena Andersson har återigen förtjänat detta omdöme. I söndagens partiledardebatt påstod hon, med spända käkar och stirrande ögon att den nu sittande regeringen sänker skatterna för de rikaste.  

Det låter alarmerande, men är helt trivialt. Hon syftar på att brytpunkten, det belopp ovanför vilket statlig skatt på 20 procent, och inte bara kommunal skatt, skall betalas – att detta belopp justeras efter inflationen. Att inte göra så skulle innebära en automatisk och ständig skattehöjning. Med nuvarande höga inflationstakt, och åtföljande kompenserande inkomstökningar, skulle skattehöjningen bli avsevärd.   

Den femte december träffades tre mål i Ryssland av attacker från drönare. Ett av målen låg i staden Kursk, känd från ett stort pansarslag under andra världskriget. 

Målen låg på olika avstånd från gränsen mellan Ukraina och Ryssland. Kursk tämligen nära gränsen. 

Man säger att historien inte kan ge kunskaper som går att använda i nuet. Det är inte sant, vilket illustreras i detta klipp.  

En del av kunskapen kan sammanfattas i denna lathund om imperier: 

Jag såg nyss filmen Boy from heaven. Den har överlag fått mycket uppskattande recensioner, till exempel denna i DN.  

DN:s recension är betecknande. Trots att filmen handlar om kollisionen mellan två hierarkier, två maktpyramider – staten och (den sunnimuslimska) kyrkan underlåter recensenterna att kommentera denna konflikt. De upprätthåller sig vid filmen som en originell thriller – vilket den är – eller vid konflikten mellan religionens påbud om tro och vandel och den enskildes uppträdande till vardags.