Förra året gjorde jag ett gruppbesök i Yad Vashem i Jerusalem – minnescentret för Förintelsen.

Inne på museet undrade en medresande pensionerad präst från Svenska kyrkan om det inte var araberna i Europa som var vår tids judar.

Tanken att araber idag förtrycks på samma vis som judarna förtrycktes under nazismen, en tanke som sprids från vänsterakademiska lärosäten, är prästen inte ensam om. När den amerikanske islamkritikern Robert Spencer besökte Sverige 2012 uttalade sig en kvinna från ”Stoppa nazismen”:

Det är en skräckpropaganda som liknar den som Nazityskland använde mot judarna väldigt mycket. Man har olika hatobjekt i olika tidsepoker och just nu är det muslimer man är ute efter.

När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson 2009 i Aftonbladet beskrev problemen med islams utbredning i Europa, kommenterade en kristdemokratisk bekant på Facebook:

Byt bara ut ordet muslim mot judar i denna artikel från 2009 så är vi tillbaka i 30-talets Europa då mörkermän till höger och vänster påbörjade utrensningar av bland annat judar, kristna och homosexuella. Huuuuva!

Stämmer då parallellen mellan dagens muslimer i Europa och judarna i Europa på 1930-talet?

Nej, skillnaderna är för många.

Jag heter inte Arvid Nilsson. Arvid Nilsson är ett namn jag begagnar mig av för att våga tala. Det kan tyckas fegt. Ofta hävdas att man bör stå för sina åsikter, vilket man ju inte riktigt gör om man samtidigt maskerar sig. Det finns till och med de som hävdar att åsikter framförda under pseudonym saknar värde. Denna ståndpunkt kan jag hysa viss respekt för, men jag menar att omständigheterna måste beaktas. Det finns situationer som legitimerar denna typ av anonymitet. Just nu råder sådana förhållanden i Sverige.

Thomas Gür

Det här med KU-anmälningarna med anledning av migrationspolitiken är onekligen intressant.

I grunden lät regeringen Reinfeldt Miljöpartiet diktera migrationspolitiken efter mars 2011 och Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK1.

I augusti 2014 anslöt sig Socialdemokraterna till MÖK1.

I grunden lät regeringen Löfven MP fortsätta att diktera migrationspolitiken efter valet september 2014.

Allt detta stadfästes i DÖ i december 2014.

I oktober gick ett mail ut från finansdepartementet till statssekreterarna. Budskapet var att samtliga departement skulle se över alla tänkbara möjligheter att spara pengar. Prognoserna för statliga utgifter under 2016 ser hisnande ut och regeringen har tvingats ta till bokföringstekniska knep för att undvika att spränga utgiftstaket. Under hösten har statliga bolag tömts på miljardbelopp och statsskulden har ökats på med nya lån. Samtidigt hävdar Stefan Löfven att det råder lysande tider och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Sveriges tillväxt.

Situationen är minst sagt förvirrande. Det tycks finnas ett gap mellan verkligheten och ledande politikers beskrivning av den. Ord och handling pekar åt olika håll. Stefan Löfven målar upp kulisser av välmåga, samtidigt som regeringens agerande snarare vittnar om desperation. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och våra största dagstidningar gör inga försök att skingra okunskapens dimmor för sina läsare. För att förstå vad som händer måste vi granska skeendet bakom Löfvens retorik och fundera över hur det kan råda ekonomisk uppgång och kris på samma gång.

Påve Franciskus kommer i höst att besöka Lund för att uppmärksamma att det var 500 år sedan reformationen inleddes. De senaste påvarna har sträckt ut handen till de historiskt separerade protestanterna. Och i höst når påvens budskap om försoning också Sverige.

Vårt senaste påvebesök var 1989 när Johannes Paulus II besökte Uppsala. Då tog Ulf Ekman, grundare av den protestantiska Livets Ord-rörelsen, hård ton mot påven. Idag har Ulf Ekman tillsammans med hustrun Birgitta konverterat till katolicismen, en livsresa de beskriver i sin bok ”Den stora upptäckten: vår väg till Katolska kyrkan” från 2015.

Denna konvertering var en unik händelse som uppmärksammats i hela världen, eftersom protestantiska samfundsgrundare inte brukar bli katoliker, och i tidningen Dagen jämförde Joel Halldorf, lektor i historisk teologi, Ekmans konvertering med drottning Kristinas konvertering 1654.

Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, säg till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att terroristerna ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. Det rätta islam saknar, enligt detta synsätt, koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Thomas Gür

Det här med resonemang som ”sedan kan jag inte låta bli att tänka på mannen som utförde mordet, det är också en människa bakom” etc… som man brukar höra då någon har mördat, alltså tagit livet av en människa… Hur kommer det sig att man aldrig hör detta om en våldtäkt?

Typ: ”Ja det var väldigt otäckt att hon blev våldtagen av fyra män och slagen och misshandlad och mina tankar går till henne och hennes familj och barn och deras lidande, men sedan kan jag inte låta bli att tänka på de män som genomförde våldtäkten, det är också människor bakom det dådet…”

I en avlägsen utkant av det väldiga romerska riket låg en liten stad, en borg. Den hade legat där länge, men nu gällde romersk lag och pax romana. Fast det kunde gärna räcka med det, tyckte många av stadsborna, Rom lade sig i mycket som man gott kunde sköta på sitt eget sätt.

Det var morgon, och Eminensen kom upp till Borgherren i det höga tornet med dagens ärendelista. Där fanns tre ärenden för beslut:

I) Den i staden som saknar bostad skall tilldelas en bostad.

II) Den som bor i staden skall tilldelas bröd och andra förnödenheter.

III) Den södra och norra stadsporten skall nedmonteras och avlägsnas så att de inte hindrar tillträdet till staden.

Till att börja med vill jag tacka alla skribenter för många kloka tankar som jag har läst på den här sidan. Det var både tankeväckare och underhållande läsning som förgyllde dagarna.

Nu känns det däremot att vi (skribenter, gästskribenter och kommentatorer) har fastnat i tankegångarna. Det mesta av det som skrivs är en bekräftelse av det vi redan vet och är överens om. Trots massor av roliga formuleringar börjar det kännas förutsägbart och halvtjatigt.

Det sägs att man inte skall gråta över spilld mjölk. Nog tycker jag att man får fälla ganska många tårar över det Sverige som har försvunnit. Man kan också vara arg och önska sig att de skyldiga ställs till ansvar. Samtidigt måste man trots allt akta sig för att bli rättshaverist.

Politiker och media förhåller sig inte alltid sakligt och objektivt till relevant forskning och officiell statistik när det gäller migration och integration.

De väljer istället ofta att lyfta fram enstaka händelser som allmängiltiga när händelserna är positiva om utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund, men är däremot noga med att tillägga i huvud- eller bisatser att negativa händelser inte gäller alla utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund.

Anekdotiska argument används flitigt av politiker och upprepas okritiskt av media för att försöka påvisa positiva effekterna av migration och integration, trots att forskning och officiell statistik kan påvisa mindre positiva effekter. Forskningsresultat och officiell statistik som påvisar en annan bild av verkligheten än politikernas döljs.

Till slut brast bubblan och Sverige stängde sina gränser. Den humanistiska stormakten tog täten och satte asylrätten ur spel, vilket triggade danskarna att göra detsamma, vilket i sin tur fick följdverkningar i Tyskland och sista ordet är ännu inte sagt.

Sverige står inför svåra prövningar och närmast ofattbara kostnader. Människor bor i tältläger och hangarer där sängarna står sida vid sida, men de är ändå privilegierade jämfört med de stackare som förvisats till öde landsändar på obestämd tid som kan räknas i år. Nog hade det varit klokare att ha en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik från början. Hur kunde detta politiska haveri inträffa?