Bert Stålhammar
Sommaren före millennieskiftet var jag med som ledare för en dagkoloni för barn som sällan kom ut på landet. Ansvarig för kolonin var Rotaryklubbarna i staden. Allt var mycket välordnat och de flesta av barnen kom från de utanförskapsområden som alla städer numera tycks ha.
Efter lunch samlades ett antal invandrarflickor i min grupp runt en kamrat som grät hejdlöst. Förmiddagen hade innehållit aktiviteter som simning, paddling, segling och fiske och stämningen var minst sagt på topp. Jag försökte få reda på varför en av flickorna grät så förtvivlat. Då berättade några av hennes kompisar att hon skulle följa med sina föräldrar till sitt hemland under sommarlovet för att giftas bort med en kusin som var mellan 50 och 60 år. Själv skulle hon nu börja på högstadiet och var således tretton år.






![bild[31]](https://detgodasamhallet.com/wp-content/uploads/2015/02/bild31.jpg?w=150&h=100)

